En höststorm…

galaxy S III 405

Det blåser och blåser och blåser, och jag sitter här i mitt lilla hus och hör hur vindarna sliter i knutarna och hur löven slits från grenarna på den stora björken intill vårt förråd under högljudda klagoskrin. Stormen är skoningslös och gör som den vill med naturen och ve den som försöker sätta sig upp emot de vinande vindilarna. Katterna i grannskapet hukar sig under buskar och träd och fåglarna håller sig tätt intill stammarna på de vajande träden och inte ett pip hörs.
Allt är som det ska och årstiderna växlar som det är meningen att de ska göra och jag tycker om hösten. Jag hatar vintern, men jag har väldigt ömma känslor för höstens attribut. De vackra löven, den höga, nästan gnistrande luften – som idag – och jag kan till och med uppskatta det vågräta regnet som plågade vårt grannskap häromdagen. Och köttgrytorna med alla rotfrukterna och den ångkokta potatisen får jag inte glömma. Inte heller fisketurerna jag gör ibland med blandat resultat men med en gädda här och där – som jag släpper tillbaka, jag gillar inte att äta gädda – och fina abborrar som panerade med ströbröd och stekta i smör är en kulinarisk topp i en bergskedja av smaker. Jag får inte heller glömma Bach,s pianokonsert nr. 3 som är som en höststorm hela den och jag sveps iväg av alla tonerna som ett höstlöv på uppvindar och jag har sagt det för, men säger det igen, hur kan man skriva så infernaliskt vacker musik? Var Bach och Mozart och Beethoven från en annan dimension, från en annan planet, ett annat universum? Alla dessa stämmor och instrument och hur de i samklang och harmoni speglar och reflekterar känslor och upplevelser tidlöst. Jag häpnar och fascineras och sitter stum och bara lyssnar samtidigt som jag beundrar solister och andra musikanter som spelar denna makalösa musik. Där vill jag vara, att helt och fullt kunna musik. Att förstå och färdas på de vägar som bara är öppna för musiker och att behärska ett instrument eller två, eller kanske tre till och med.
jag slutar där idag när solen skiner in genom mitt vardagsrum och mina barn och min underbara fru har flytt fältet och åkt till Enköping för att tolvåringen ska spela U-sm i rugby. Det känns lite ensamt, men jag har ju mina ord, min stickning och min teveapparat och så har jag min äldste sons akustiska Fender som jag utan att någon störs nu kan traktera. Och jag kan sjunga utan att någon plötsligt ber mig om en tjänst, ”skulle inte du kunna?” Små uppgifter som måste göras just när jag upphäver min stämma och slår an ett ackord eller två. Nej, nu är jag orättvis, hon är inte så elak min fru. Det är inte på det sättet att hon inte tycker om när jag sjunger och spelar utan mer att prioriteringen – efter hennes normer – blir lite fel. Jag kan leva med det. För jag kan inte leva utan henne och hon kan inte leva utan mig, det har hon sagt, och jag tror henne.

I en höstens harmoni lämnar jag tangenterna och beger mig till mitt arbete.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s