Det här var på den tiden då han fortfarande var ung. Då sommaren var lång och luften varm och tiden hade ännu inte börjat räknas. Det var i det skedet av tillvaron då det inte spelade någon roll vilken årstid det var, vilken dag det var i veckan, vilken timme det var på dygnet, eller ens var han befann sig. Han tog dagen som den kom. Lät sig sköljas med av tidsvindarna med fyllda segel och han stod i fören på sitt skepp med kråkfötter i ögonvrårna och kisade med ett småleende på läpparna mot en horisont utan slut. Alla dörrar var öppna och han bar nycklarna till dem i ett snöre runt halsen för att kunna öppna och stänga, allt efter behag. Där han befann sig, där var livet och lyckan, och sorgen hade ännu inte hittat honom.
Han såg sig själv som oövervinnerlig. Hans rustning var av den tjockaste pansarplåt och hans svärd så vasst att det kunde skära igenom vad som helst och hans tunga var skarpare än de flestas och han var en arg ung man. Förbannad på det mesta, alltid snar till ett fördömande eller kritiska uttalanden och så lätt att reta. Han var som en levande krutdurk och han exploderade vid minsta gnista och ödelade allt som han byggt upp. Förstörde den gröda som växt på hans livsåker genom en nyck och han gjorde det med all rätt tyckte han, och med ett leende på läpparna. Det var hans värld och han gjorde med den vad han hade lust till utan hänsyn till andra. Människor runt omkring honom var i hans ögon blott inhyrda skådespelare och skulle agera utefter manus och var det så att inte galoscherna passade, så hade han som sagt nyckeln till bakdörren i ett snöre runt halsen.

Nu satt han vid köksbordet och såg henne stå där ute på gården i den kalla hösten. Vemodet hade hunnit ikapp till slut. Det smög upp bakom honom en kulen vårkväll och lade sin silkessnara runt hans hals och väste i hans öra.
”Jag tog dig till slut.”
Och han visste det, hade sett hur sorgeskepnaden kom närmare och närmare för varje dag som gick och han sprang. Höll sig undan som en tjuv om natten och gömde sig bakom floskler och låtsasliv på dagarna, men det var en omöjlig kamp. Han borde ha förstått att det liv han levt innan omöjligt kunde vara för evigt, och han sörjde.
Han drack av sitt kaffe och såg på henne igen där hon stod och målade deras trädgårdsmöbler fast det var för kallt. Men han förstod henne. Begrep att hon hellre var överallt annorstädes än i närheten av honom, och han klandrade henne inte heller. Jo, det gjorde han nog men det var över nu, hade varit så en lång tid. Han drog sin anteckningsbok intill sig, fattade sin stiftpenna och började skriva en dikt.

Du står där tyst i fuktig höst
Din blick är svag och likaså din röst
Allt är slut och jag ser tusen tårar mellan oss
Men det var väl bara regnet på rutan förstås

Han reste sig upp och gick och satte sig under köksfläkten och tände en cigg, och sket i att hon hatade det.