En sorglös man…

images (18)

Han kände sig inte direkt övergiven. Inte särskilt ensam och inte ledsen heller där han satt och glodde in i väggen. Han visste inte riktigt vilken rubrik han skulle sätta på sin sinnesstämning. För det hade alltid varit viktigt för honom. Att rubricera, kategorisera, dela upp i olika fack samt analysera allt som hände honom hade han alltid gjort och skulle troligen komma att fortsätta med det så länge som han nu levde. Fastän den här rubriken på hur han nu mådde var svår att hitta. Ena sekunden så kände han sig glad och lycklig som en sparv i en rågåker, och nästa så var han lika tom som en urdrucken ölburk. Dessemellan svävade han som ett oskrivet blad på vindar som än bar honom dit, och än dit och nu satt han som sagt och stirrade in i väggen.
Den ungen mannen skärskådade mönstret i tapeten, han rev sig själv i huvudet, kliade sig i skägget och rapade. Hungrig var han också kände han när magen kurrade långdraget och olyckligt och han visste att han borde äta något, men han orkade inte resa sig. Fåtöljen i svart läder var sliten men skön och hade anpassat sig till hans kropp och höll honom kvar där han var och han hade ingenting emot det.
Han hade blivit sorglös. Det var vad som hade hänt. Det stod plötsligt klart för honom och när han insett detta så blev mönstret i tapeten kristallklart och det var som om han kunde sätta sig in i hur han eller hon som skapade de vindlande vägarna i tapetstrukturen hade tänkt. Skinnet i fåtöljen blev som en del av hans egen hud och han sjönk in i materialet och blev nästan som en fraktion av möbeln. Den skäggige, stirrande mannen med yvigt hår och de något trötta, gröna ögonen kände inte längre något vemod överhuvudtaget.
Denna förstämning som hade varit hans följeslagare så länge han kunde minnas hade lämnat honom. Det var plötsligt uppenbart nu, han hade visserligen känt att det varit på gång en längre tid men inte vågat tro att det var sant. De sista dagarna här i lägenheten hade varit en omtumlande upplevelse. Det var som om han hade letat efter något att bli ledsen över, något att riktigt gräma sig över, grotta ner sig i något problem – vad som helst – och tycka riktigt synd om sig själv. Han hade letat efter det där hålet, den där fuktiga gropen som han så lätt föll ner i och som han kunde stanna i flera dagar, men som han till sin förvåning – inte glädje – varit oförmögen att finna. Det hade fött en oro i honom. Du skulle ju kunna tycka att en sådan upptäckt skulle rendera någon form av lycka, en eufori över att äntligen vara kvitt den fuktiga svarta överrock av sorg som du burit så länge. Emellertid så blev det inte på det sättet. Tvärtom, det födde en saknad och han såg framför sig hur en ännu större olycka – än den han inte kunde finna – som ett stort svart moln snart skulle komma att segla upp på hans nu så blå himmel. Dock så fortsatte solen att stråla in genom hans vardagsrumsfönster. Han kunde inte finna någon misär, ingenting att ha ångest över och inga djupa gropar att falla ner i och hur han än letade – och han vände verkligen upp och ner på hela våningen och in och ut på sig själv – så satt han alltså här nu i sin insuttna karmstol och kunde äntligen våga sig på att tro på att han sent omsider verkligen hade blivit just, sorglös.
Framför spegeln stod han sedan och såg på en leende man. Han kände knappt igen sig själv längre. Insåg att borde klippa sig, raka av sig det ovårdade skägget och visa världen en pånyttfödd varelse. Gå ut på stadens gator och dela med sig av sin nyfunna tillfredsställelse likt en profet. Ikläda sig en glädjens kostym och sjunga livets lov.
Trots sin upprymdhet så kom ändå något av hans tidigare tvivel över honom och han bestämde sig för – till att börja med i alla fall – ta med sig sin gitarr ut på balkongen för att spela och sjunga en av de låtar som han nyligen lärt sig, Cast no shadow, skriven av hans eviga hjältar Oasis.
Så fick det bli, och den ekade ut över nejden och han sjöng så bra, klart i klass med Liam Gallagher, och när han sjöng refrängen så förstod han att låten handlade om honom, om hur han varit, och han kände hur något bubblade inom honom som champagne när han insåg att han äntligen verkligen kastade en skugga. Att han betydde något, och den inte fullt så unge, men inte heller alltför gamle mannen vände sitt ansikte mot solen och tårar rann ner över hans ansikte…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s