Han satt på flygplatsen, och redan där hade han saker och ting klart för sig.
Det här skulle bli den bästa semestern någonsin och alla som hade sagt att ”nu igen, för vilken gång i ordningen?” Skulle minsann visas och sättas på plats. Han lutade sig tillbaka i den obekväma caféstolen och längtade efter en cigarett. Övervägde om han skulle orka släpa med sig packningen ut för att röka, men förmådde inte det, utan tog en snus istället. Han hade med sig mycket av den varan i packningen, och han var inte helt säker på att det var förenligt med lagarna i det land dit han skulle. Dock om han blev ertappad så skulle han sätta upp ett av sina vanliga inövade ansikten av förvåning och bestörtning och hoppas på det bästa. Det hade ju fungerat förr, så varför inte den här gången.
Han längtade. Hade jobbat så hårt under en lång tid och kände sig mer instängd än vad han någonsin gjort, och med all rätt. Han hade varit under hård press både från klienter och ledning och det kostade på att ha den där positiva inställningen som hans arbete krävde att han hade och leendet som likt en jokermun hade tagit över hans ansikte såg påmålat ut och han hade nästan börjat smacka när han talade. Precis som Heath Ledger i hans sista film som just Jokern i någon av Batmanfilmerna – han mindes inte vilken – och på sista tiden så hade han varit nära något som liknade det vansinnet och ”sätt ett vapen i min hand”, hade han tänkt. ”Så ska ni få veta att ni lever.”
Så som sagt, han längtade efter den där stranden han skulle till. Det lilla huset som skulle ligga bara tjugo meter från stranden och han såg sig själv sitta där på kvällarna med ett glas – ja inte vin den här gången – utan mineralvatten eller läsk och med gitarren i sina armar likt som en älskad kvinna så skulle han äntligen få ur sig det som han så länge burit inom sig.

Musiken hade alltid varit hans liv.
När han nu såg tillbaka på sitt liv så kunde han inte riktigt förstå varför han hade valt de vägar som han till slut hamnat på. Det var verkligen inte meningen att det skulle bli så här. Den vision som han hade av sitt liv när han var yngre var så långt borta från den tillvaro han hade nu som det var möjligt. Han kände sig som en oceanångare som aldrig lämnat sitt varv och han befann sig så långt ifrån havet att han inte ens kunde känna lukten av det längre. Han längtade efter ett eget rum – ja inte som ett pojkrum eller så – utan mer som ett eget livsrum där han kunde vara fri från den stress och de demoner av krav som jagade honom dagarna i ända. Och den där förbannade brorsan han hade då, som så förnumstigt satt och lade ut texten om att: ”om något ska bli gjort så måste man ta varje ögonblick som blir över och omsätta det till skapande. Att gå och vänta på tid och inspiration är bara slöseri med tid och en källa till frustration.”
”Ja, ja, mycket lättare sagt än gjort”, tänkte han och tittade på avgångstavlan och såg att det började närma sig tid för incheckning. ”Han har ingen aning om hur det känns att gå omkring som jag gör med så mycket musik inom mig att det nästan sprutar toner ur öronen på mig.” Han suckade och kände sig irriterad. ”Ta varje ögonblick. Seize the day då eller? Som en djävla Robin Williams som läraren på den där internatskolan hade han mage att sitta och lägga ut texten som om jag vore hans elev”, tänkte han och reste sig. Han plockade upp sin väska och hängde den över axeln, drog sin resväska över golvet och hjulen knattrade över skarvarna i golvet och han var äntligen på väg.
”Men jag ska inte döma honom. Han har sitt liv och är nöjd med det och jag måste lära mig att acceptera honom som han är”, bestämde han sig för där han gick. Ju närmare incheckningsdisken han kom desto mer vind fick han i seglen och nu var han äntligen det klipperskepp som han innerst inne alltid varit. ”Jag älskar honom i alla fall, den besserwissern.” Han log, och nu var det inte ett jokerleende längre, utan en lycklig mans uttryck för stor tillfredsställelse.