Så många år, så många dagar och nätter och timmar och sekunder som jag lämnat bakom mig. Alla människor, bekanta, vänner, nära och kära, ni som inte finns längre i min närhet och en del av er inte heller längre i begreppsvärlden, vart tog ni vägen? Tänker ni på mig ibland, som jag tänker på er? Hur såg ni på mig, vilken form och färg hade jag i er värld? Fyllde jag någon plats, hade jag en inverkan på hur ni blev och är idag? Och har det någon betydelse?
Framförallt mina söner, mina stora, vackra och underbara pojkar, hur ser ni på mig idag? Ni som har era egna liv och vi ses inte så ofta nu för tiden, men jag tänker ofta på hur ni upplevde er barndom, hur den blev med tanke på allt som hände och som jag hade en stor del i. Anklagar ni mig? Kände ni er svikna? Bär ni på en sorg som är svår att kanalisera och har ni en tro på kärleken trots allt? Jag hoppas det, och efter vad det verkar så älskar ni, och blir älskade och det gör mig lycklig.
Jag vet att det som var inte kan göras ogjort, men någonstans i allt det jobbiga och upprivande som en splittrad familj utgör så finns det en guldkant inbillar jag mig. Ni blev viktigare för mig. Trots att det kan tyckas själviskt och egocentriskt och att jag bara såg till mig själv och mina behov i det jag gjorde, så var det inte så. En del – en stor del – handlade förstås om hur jag ville må, men när jag stod där i stormen och rattade mitt fartyg – nu är jag där igen, med mina båtmetaforer – så stod jag surrad vid rodret och jag, vi, höll oss flytande och vi är i hamn idag hoppas jag och ert väl och ve kom ändå i första rummet, tro inget annat. Jag tänker inte ge mig ut på ett villande hav igen. Dock när jag lättade ankar – och jag var så säker, jag vågade och jag hade kursen klar för mig – så fanns det ingen tveksamhet för jag hade en vision om ett bättre liv och jag lever och andas den bilden varje dag.

Är ni lyckliga pojkar? Jag frågar mig det varje dag. Ser ni på livet som en enda stor möjlighet, eller är allt en transportsträcka som ni måste göra det bästa av för att stå ut? Jag hoppas att ni som jag – efter många år av vilsenhet – kommer att inse att livet inte är det som kommer nästa dag, nästa månad, eller ens nästa år. Tillvaron är nu – och jag vet att det är en klyscha – men om ni lär er att uppskatta vardagen, som hur ni än ser på det är åttio procent av ert liv, så blir topparna högre och när ni står där på bergets topp och ser ut över världen så ser ni längre. Vardagen, det gängse livet, är den grund som ett gott liv vilar på. Och om ni är trygga i er vardagslunk, och finner ljuset i det ordinära, så kommer allt att illumineras och framstå som – ja, jag tvekar inte att säga det – underbart.
För livet är ett under, och det behövs inga artificiella hjälpmedel för att förstå det. Det krävs bara en insikt, en djupare förståelse av anledningen till att ni finns till och om ni lyckas med konststycket att älska er själva – vilket jag anser är nyckeln till livslåset – så kommer världen och människorna som bor där att dyrka marken som ni går på.
Ni har min kärlek, för evigt, och jag kommer att finnas här för er länge än hoppas jag.

Och det är allt jag har att säga om det, för tillfället.