Det är allt jag behöver känns det som.

Ett trevligt litet rum med en utsikt över havet, sparsamt inrett med en trevlig fåtölj och en liten bokhylla med böcker. Kanske en öppen spis, inte nödvändigt, men framförallt en utblick över ett hav som förändras.
En kammare för kontemplation och återhämtning, att kunna andas i och få ner en puls som dansar jenka till att svalt och harmoniskt svepa omkring likt i en vals. Att vila i, att tänka i, att känna sig ensam i, att – i ditt rum – få en möjlighet att känna vad du är för slags människa därinne bakom alla fasader och måsten som styr och ställer med ditt jag.
En pipa förstås, det måste jag ha, och en rökrock. I min karmstol sitter jag som tjugo år äldre än nu och sippar på min snugga och läser min bok. Den handlar om kyrktorn, och andra gamla byggnader och mitt hår är grånat och mina händer rynkiga och det hänger lös hud på halsen och jag luktar gott av herrparfym och piprök.
Nu ser jag ut över gröna kullar och vinden tvingar de få träden till underkastelse och havet är grafitgrått och vågorna går höga. Den öppna spisen – jag har nog en sådan i alla fall – knäpper hemtrevligt och glödskott studsar mot gallret som skyddar mitt rum från brännskador.

Jag tänker för mycket, det har alltid varit mitt problem, och jag gör det nu också. Låter tankarna fara som lottobollar, den ena avlöser den andra i hållaren – registreras – spottas ut och ersätts av en annan. Jag bokför noggrant alla nummer och blir mer och mer förvirrad fastän ändå klar på något oförklarligt sätt. Några klara riktlinjer för hur jag vill ha mitt liv finns det inte, men en känsla av hur det borde vara har jag trots allt. Dock försöker jag låta bli att överföra det på mina nära och kära. Det är svårt och jag gör ofta fel och har så svårt att inse varför inte människor tänker som jag. För trots allt så vet ju jag bäst, eller hur?
”Superbia”, eller högmod, är en av dödssynderna – den värsta sägs det – och jag bekänner mig till den. Ingen vidare läggning att ha men jag undrar om den inte bottnar i ett självförakt och ett förringande av mig själv. Ett sätt att dölja dåligt självförtroende och en förfäran inför det mesta i livet och det är som i en dikt jag skrev en gång att ”Det är rädslan som styr.” Den förbannade skräcken för att inte räcka till, att bli bedragen, lurad, att inte vara som du tror att du måste vara. Att inte kunna fylla ut kostymen som någon annan sytt åt dig. Det är få förunnat att nå en nivå i livet där du inte är rädd för något längre. Jag måste dock säga att jag är på väg, och mitt arbete med mig själv blir som ringar på vattnet och påverkar min familj och ärlighet har blivit ett ledord här i huset. Vi talar sanning nu, vissa mer, andra mindre, men vi försöker och det hjälper till för att det vardagliga livet, som är verkligheten, ska kunna uppskattas som det är meningen att det ska ”gillas”, som ett klick på Facebook.
Jag är tacksam. Mycket så, varje dag, och vänder blad när dagen är slut och kliver in i nästa med gott mod och med huvudet högt och jag har aldrig dåligt samvete längre. Trots att jag dras med visst bagage och att det är tungt, så har det blivit lättare med tiden. Emellertid ska jag väl så småningom sväva lätt som en fjäder i livets uppvindar och dansa som en violinkonsert av Mozart eller någon annan glad kompositör, Ludgo Pelle kanske. Det får inte bli för pretentiöst här i forumet förstår ni, då blir du föraktad och får bära tjära och fjäder och stå i skamvrån och skämmas för att du stack ut hakan för mycket. Inte skriva för mycket om klassisk musik eller svåra poeter eller litteratur som inte är Läckberg, en svår synd. Ni vet, ”Superbia.”
Icke desto mindre så har jag väldigt svårt för dessa kvinnliga deckarförfattare, ni vet vilka jag menar, och det är framförallt språket jag hänger upp mig på. Det är säkert förmätet av mig som amatörskribent att uttala mig om etablerade litteratörers sätt att handskas med den svenska prosan. Fastän jag är inte rädd längre som ni minns. Jag vågar och säger och skriver vad jag vill och jag har slängt bort alla mina ”skämskuddar” och tycker numera bara synd om idioter som knullar i teve och hasplar ur sig – i min värld – osägbara saker som om det vore sanningen.
”Pensionat Paradiset”, är för mig evigt förknippat med Thor Modéen och Julia Ceasar och när jag läser och hör talas om vad som försiggår i tjugohundratalets ”Paradise Hotel” så blir jag mörkrädd och de ”strålade tider, härliga tider” som Thor med cigarren i mungipan förutspådde med glittrande, plirande ögon, känns väldigt avlägsna.
Allt för tevetid, allt för berömmmelse, oavsett priset det är vad det handlar om idag.
Jag tycker synd om er stackare som förleds att tro att det ni gör är vad som förväntas av er.
Har ni ingen mamma eller pappa?

Han brukar säga så min bror.
Det är nog sant också, att det är det som är helvetet egentligen. Att du aldrig får tid att stanna upp och hämta andan. När det bara går på och det ena avlöser det andra och golvet slutar aldrig att gunga och du kan inte falla omkull fast det är just det du vill göra hela tiden. Ligga på golvet trött, slut och förbi med slutna ögon och stänga av det som sker runt omkring dig. Någonting håller dig uppe, du raglar fram och ber om att det ska ta slut men det gör det aldrig.
I helvetet finns ingen paus…
Du har så rätt min bror.

Jag arbetar för mycket. Det gör jag verkligen och det går ut över familjelivet. Hinner aldrig andas riktigt, aldrig komma ner i varv och det är svårt att sova om nätterna för jag ligger där som en besatt, manlig Linda Blair och snurrar i sängen och spyr och väser. Ja, inte så det hörs förstås utan mer inne i hjärnan så att säga och när jag ser mig i spegeln på morgonen så säger jag.
”Godmorgon Linda, sovit gott?”
Sedan går jag ut till min fru och dricker kaffe och då säger hon.
”Godmorgon älskling!”
Vad hon nu menar med det? Har hon glömt att jag är ond, besatt och galen.
Nåväl, imorgon så är vi lediga hela dagen och förhoppningsvis så får jag sova ett par timmar inatt så dagen tillsammans med familjen kan bli trevlig. Hur angenäm den nu kan bli med en manlig fröken Blair i släptåg.
Det är lite jobbigt just nu tyvärr. ”Saker och ting händer snabbt nu pojke!” Som han sa Jafar i Alladinfilmen och jag har lite problem med tillit och sådana saker. Men det är som det står i visan att du helt enkelt får lära dig att acceptera det du inte kan förändra och inse att du aldrig kommer att få veta sanningen, hela sanningen, och inget annat än sanningen.
Det kanske är tur det. Men ändå, tvivel gör ingen glad, inte mig i alla fall.

Min son i den stora staden Manchester ska få besök av sin mor under några dagar och jag vet att han är glad för det. För så vuxen han är så saknar han nog sina föräldrar lite i alla fall.
Jag ska också försöka komma iväg över en weekend inom en snar framtid.
Hör du det pojk! Snart kommer pappa och läser lusen av dig för att du inte har städat ordentligt…
Jag saknar verkligen honom och tänker på ”Ambrosius” – som var hans arbetsnamn – varje dag och så fort jag har någon kund på jobbet som är från England så berättar jag om min duktige son som på alldeles egen hand flyttade till Manchester och skaffade sig ett eget liv.
Det är stort det anser jag och det tycker alla som jag skryter om det för också.

Nå, nu får det vara nog. En normal blogg för en gångs skull, hoppas att ingen är besviken. Fastän det är ju inte så säkert att någon läser det här. Det är svårt att skapa sig en läsekrets har jag förstått. Jag som kallt hade räknat med att vara bloggmiljonär inom ett år. Får nog ligga i lite mer tror jag.

Glöm nu inte att ställa tillbaka klockan en timme.

Vad skulle han ta sig till?
Det kändes som om han satt på en karusell som aldrig ville sluta snurra.
Till en början så hade det ju varit roligt och han hade skrattat som ett barn och lyft sina händer mot skyn och hans glesa hår hade fladdrat i vinden och det hade varit sol. Inte ett moln någonstans så långt han kunde se och det snurrade och snurrade och snurrade och han hamnade i ett slag i ett tillstånd där verklighetens så tydliga konturer började suddas ut och det var där någonstans som det började spåra ur.
Han ville kliva av och han vinkade till karusellmaskinisten och visade med all önskvärd tydlighet vad det var han ville. Den blåställsklädde mannen bara log och vinkade tillbaka och verkade inte se hur paniken med tydliga penseldrag målades ut över den karusellåkande mannens ansikte.

Tjugofyra skäl, han hade räknat noga men det var säkert flera det gick inte att vara säker. Var det som var början till det som var ett faktum idag. Han hade närt ett fåfängt hopp om att han skulle kunna handskas med dessa anledningar till rubbningar i grunden till det luftslott som han tydligen byggt upp. Och det hade gått bra i flera år och den sista tiden så trodde han att hade saker och ting under kontroll och såg framåt med tillförsikt och solsken i blick.
”Men ränderna går aldrig ur”, tänkte han och såg sig själv i spegeln. Han såg fårorna och hur åldern sakta började få grepp om honom och han tänkte på alla dessa spaltmeter han skrivit för att försöka nå fram men hur orden hade ramlat ”mellan stolarna” och hur de människor som de var ämnade för hade brytt sig föga och gjorde så även idag.
Känslan av att det aldrig skulle bli bättre hade den sista tiden gjort sig alltmer påmind och kanske var det så att han levde i en utopi, att man kallt fick räkna med att människor svek då och då och att det var dags att lämna sitt Shang Ri La och inse att världen var långt ifrån något paradis.
”Det är bara i ditt huvud, du hallucinerar”, hade den där människan sagt. Fastän han var övertygad om att det inte var så. Dock så visste han också att hur han än körde huvudet i väggen så skulle sanningen aldrig komma fram. Han hade svårt att acceptera detta men insåg att han var tvungen.
Saker och ting skulle i varje fall komma att förändras radikalt nu, det var ett faktum.
Han kände sig ensam och övergiven och lite ledsen och hade föga hopp om att den tro på framtiden som inte för så längesedan varit hans livselixir någonsin skulle komma tillbaka. Emellertid så var det dags att hitta nya vägar och han hade inte gett tappt.
Mod i barm och ryggen rak bara, det var medicinen.
När han återigen lyfte blicken och såg sin spegelbild så förnam han en glimt i ögonvrån någonstans och han såg en ny dörr stå på glänt.
”Tyck inte synd om dig själv gosse”, viskade han. Du vet vad du kan och vad du är värd och om inte den övriga världens människor kan värdesätta det så to hell with them.

”Jag behöver fylla min säck. Det är det som är problemet.”

Så tänkte jag och fyllde mig själv med ursäkter och ångest och gråt och tandagnisslan och sköljde ner med det en flaska vin eller två och plötsligt så var bagen full och allting såg så mycket bättre ut plötsligt. Så lätt det var ansåg jag. Så enkelt att fly in i en rosa dimma och slippa tänka på sådant som tynger och gör dig deprimerad och jag hör det ständigt basuneras ut i teve och radio och jag hör det från vänner och släktingar. Och när den här så kallade rockpoeten till och med, sitter i dagspressen och säger att livet är tråkigt men att det blir bättre med alkohol. Då vill jag bara klippa till honom.
Visst! Det är ihåligt ibland, du kommer inte ifrån det. Det är en del av livet och okej, jag har också gropar som jag ramlar ner i men att fylla dem med vin och öl för att flyta upp igen är inget för mig längre. Det gör mig numera deprimerad bara att tala med berusade människor, och jag inser när jag gör det hur påfrestande jag var när jag befann mig i samma situation. Åh, herregud så dryg jag har varit i mina dagar och det är oerhört ansträngande att tänka på det.
Jag nöjde mig aldrig med att vara glad, jag var tvungen att bli ännu gladare. När jag var lycklig så räckte det inte, jag ville bli ännu lyckligare. När jag stod på bergets topp så spanade jag efter nästa – ännu högre – topp och så klättrade jag, och klättrade, och till slut så ramlade jag ner och slog ihjäl mig.
Jag sörjer mig inte. Det var en lyckans dag när jag föll och dog och jag har svårt att tänka mig att någon annan är särskilt ledsen över att jag – som jag var då – inte existerar längre.
Jo, jag känner en, eller kanske till och med två eller tre faktiskt. Men de kommer också att ramla ner och slå ihjäl sig snart så det är inget stort problem för mig.
Ihåligt ibland så det ekar som i en grotta utan ljus. Ja, så kan det vara, och nätterna är långa understundom och du sörjer solen och värmen och står inte ut och gör kanske som jag.
Du väljer den lätta vägen att gå. Det minsta motståndets lag att lyda under. Och du får evig lycka med bedövade, tilltrasslade synapser i din stackars skalle och du har inte ens förstånd att inse skillnaden mellan verklighet och fantasi. Fastän du är sorgfri, är du inte? Det är klart att du är det och det är väl inget konstigt med att vara tvungen att ta till sinnesförändrande medel då och då för att stå ut med det här förbannade livet, eller hur? Alla gör ju det, och de som inte gör det är kufar och tråkmånsar eller stackare med dålig karaktär, visst är det så?
Äntligen fredag, äntligen onsdag, äntligen tisdag, äntligen alla veckans dagar och jag är värd det här, har verkligen gjort mig förtjänt av det, tänker du när du går hem med den lila påsen.
Och det är du säkert. Så skål min vän, denna underbara söndag.

Varför ljuger människor och var kommer lögnen ifrån?
Det är verkligen tyvärr så, att alla far med osanning och den som säger att han eller hon alltid är ärlig ljuger inte bara för omgivningen utan framförallt för sig själv.
Är sanningen så skrämmande? Är skräcken för att vara sanningsenlig så påtaglig att ett osant påstående alltid känns tryggare? Är det ursprunget till att du och jag tar till fabriceringar och fantasier för att undvika att stå inför sanningsenlighetens bleka ansikte i spegeln hellre än att – som denne evige Karl Bertil Jonsson – ”rakryggat yppa sanningen?” Det verkar dessvärre så.
Att hitta på, att överdriva saker och ting som hänt för att vinna en fördel? Att inkassera ett skratt för att man ställt en annan människa i dålig dager genom att fabricera ett scenario? Att lura sig själv istället för att vara sig själv? Hur kan sådant vara att föredra före hederlighet och ett öppet sinne inför verkligheten? Icke desto mindre så verkar det som om gemene man vill bli förda bakom ljuset i vissa situationer. De vet att utsagan du fyller dem med är osann men tar hellre den till sig än att behöva höra hur det verkligen förhåller sig. Jag har varit där själv och stod som en rebell på barrikaderna iklädd lögnens rustning och försvarade mina egna påhitt med alla till buds stående medel och jag blev förbannad när någon försökte slå sönder mitt försvar, trots att jag visste att de hade rätt. Idag är det dock annorlunda till stor del. Visserligen så kommer jag på mig själv med att dra en vals då och då men jag har numera medel och civilkurage nog att erkänna att jag hade fel. Det är inte så lätt alltid, och tillvaron blir en aning mer komplicerad om du träder oförvitlighetens stig men det är värt det, alla dagar i veckan. Och jag har en övertygelse om att livet blir enklare att leva om du inte snärjer dig i snaror av ”hitte på” historier och att andra påverkas av ditt ställningstagande och att de bemöter ärlighet med dito. Det är svårare att minnas vad du sått om du gjort det i lögnens åker. Redbarhetens säd vajar dock stolt och hög i solskenet och den står där klar och tydlig och kan skördas hur många gånger som helst utan att jorden utarmas.

Det är dock svårt att tänka sig en värld utan ljug.

Fastän jag anser nog att i slutändan så skulle vår jord bli en mer harmonisk och trevligare plats att leva på än att det som det nu är behöva fundera på om det du matas med verkligen är med sanningen överensstämmande. Så befriande att aldrig behöva tvivla. Att alltid veta att ett – ”jag älskar dig” – till exempel, verkligen betyder just att den människan gör det på riktigt och inte använder utsagan för att komma undan en komplicerad situation. Att ett – ”jag lovar” – verkligen är ett löfte som aldrig kommer att brytas.
Svårt? Ja verkligen, det är det. Omöjligt? Nej knappast, det tror jag inte. Nödvändigt? Det anser jag definitivt att det är för lögnen är en avgrund som själen störtar i och blir fattig och utan livskraft och vi behöver vara rika i anden för att kunna leva det här livet som det var meningen att det skulle levas. Och hur vet jag det då – vad livet var menat att bli? – Fråga mig inte, jag vet det bara. Allt står som i eldskrift för mig nu och jag viker inte ner mig en gång till, det ska ni ha klart för er. Och det är sanningen, hela sanningen och ingenting annat än sanningen.
Amen!

Jag förstår mig inte på radioprogrammen av idag. Måste allting vara så förbannat roligt hela tiden. Vuxna människor som ägnar flera timmar åt att vara så absurda som det bara är möjligt. Konstruerade ämnesval och ett oupphörligt flamsande och flabbande och ett negligerande av allvarliga ting och verkligheten? Varför finns den när vi kan ägna åt oss att bete oss som om vi vore pubertala ungdomar – fast vi är över trettiofem och närmar oss fyrtio – och bortse från de mörka hot som tornar upp sig och istället skämta om sex och bajs och vad sa du? Är du ledsen? Glöm det grabben eller tjejen för här har vi bara roligt och lyssna på det här inslaget istället för att sitta där och tycka synd om dig själv eller världen.
Morgonpasset! Rix-morronzoo! Morgonrock! Listan kan göras oändlig och jag kan inte för mitt liv begripa vad det är som håller på att hända med radioetiken. Och alla dessa DJ,s som sitter och presenterar dansmusik i NRJ, The voice, och RixFM, jag vet inte vad jag ska ta mig till. Det kryper i hela kroppen på mig och hur frän måste du vara egentligen? Vilka kriterier måste du du uppfylla för att sitta där och häva ur dig floskler och trams med tillgjord dialekt för att få jobbet? Finns det en skola? Går de någon kurs? Och vad heter de egentligen? Vilka är deras riktiga namn som gömmer sig bakom ”Dojan”, ”Marran” och ”Direktören”, eller vad fan nu de kallar sig? Och hur står de ut med sig själva? Vilken självbild har de och lyssnar deras barn på dem och hur är de som föräldrar när de kommer hem efter en dag med skitfräna formuleringar som inte innehåller ett endaste rullande, riktigt, r utan istället dessa stockholms-r som de slänger sig med hela tiden? Är de likadana vid frukostbordet, middagsbordet och slår de upp kaffet med ett ironiskt leende och en slagfärdig kommentar och brer den rostade brödskivan med ett hånflin och ett avmätt skrockande? Jag vet inte, och jag borde väl inte bry mig men det är svårt att låta bli.
I bilen – där lyssnandet oftast sker – så kommer jag inte undan om barnen är med för de tycker tyvärr att det är bra och roligt. Men om jag är själv så lyssnar jag helst på P1 eller P2 och jag antar att det har med åldern att göra men det är det enda jag klarar av nuförtiden. P4 går inte heller, för där är allt för det mesta så djävla mysigt och gulligt och innerligt att jag håller på att kräkas. Speciellt dessa program där folk får ringa in och det skall kallpratas och diskuteras – men inte för djupt – och sedan svaras på frågor och önskas musik eller gud förbjude, sjungas! Emellertid så var det väl några år sedan det programmet gick, ”ring och sjung”, men jag kan fortfarande få frossbrytningar när jag tänker på det.
Sedan är det dags för: ”Här kommer nu Bert Kempferts orkester med en lustig liten melodi, och är det så att ni kan det tredje ordet i titeln så ska ni skriva in det på vågrätt sjuhundrafyrtiovå.” Ja, ni vet vad jag menar eller hur? Fast nu är jag lite orättvis, melodikrysset kan faktiskt ha sina fördelar och jag har ju nått den fas i livet då jag borde tycka att det är trevligt onekligen. Jag erkänner, det har hänt att jag och min fru försökt lösa det där krysset på semestern.

För övrigt så anser jag att Prince,s nya album är riktigt bra för jag ”ääälskar ny musik, och äälskar Stockholm”, Och kom igen nu alla superhäftiga män och kvinnor framför radiomikrofonerna så tar vi en svängom i studion. Nooot!

Godnatt och sov så gott

Så många år, så många dagar och nätter och timmar och sekunder som jag lämnat bakom mig. Alla människor, bekanta, vänner, nära och kära, ni som inte finns längre i min närhet och en del av er inte heller längre i begreppsvärlden, vart tog ni vägen? Tänker ni på mig ibland, som jag tänker på er? Hur såg ni på mig, vilken form och färg hade jag i er värld? Fyllde jag någon plats, hade jag en inverkan på hur ni blev och är idag? Och har det någon betydelse?
Framförallt mina söner, mina stora, vackra och underbara pojkar, hur ser ni på mig idag? Ni som har era egna liv och vi ses inte så ofta nu för tiden, men jag tänker ofta på hur ni upplevde er barndom, hur den blev med tanke på allt som hände och som jag hade en stor del i. Anklagar ni mig? Kände ni er svikna? Bär ni på en sorg som är svår att kanalisera och har ni en tro på kärleken trots allt? Jag hoppas det, och efter vad det verkar så älskar ni, och blir älskade och det gör mig lycklig.
Jag vet att det som var inte kan göras ogjort, men någonstans i allt det jobbiga och upprivande som en splittrad familj utgör så finns det en guldkant inbillar jag mig. Ni blev viktigare för mig. Trots att det kan tyckas själviskt och egocentriskt och att jag bara såg till mig själv och mina behov i det jag gjorde, så var det inte så. En del – en stor del – handlade förstås om hur jag ville må, men när jag stod där i stormen och rattade mitt fartyg – nu är jag där igen, med mina båtmetaforer – så stod jag surrad vid rodret och jag, vi, höll oss flytande och vi är i hamn idag hoppas jag och ert väl och ve kom ändå i första rummet, tro inget annat. Jag tänker inte ge mig ut på ett villande hav igen. Dock när jag lättade ankar – och jag var så säker, jag vågade och jag hade kursen klar för mig – så fanns det ingen tveksamhet för jag hade en vision om ett bättre liv och jag lever och andas den bilden varje dag.

Är ni lyckliga pojkar? Jag frågar mig det varje dag. Ser ni på livet som en enda stor möjlighet, eller är allt en transportsträcka som ni måste göra det bästa av för att stå ut? Jag hoppas att ni som jag – efter många år av vilsenhet – kommer att inse att livet inte är det som kommer nästa dag, nästa månad, eller ens nästa år. Tillvaron är nu – och jag vet att det är en klyscha – men om ni lär er att uppskatta vardagen, som hur ni än ser på det är åttio procent av ert liv, så blir topparna högre och när ni står där på bergets topp och ser ut över världen så ser ni längre. Vardagen, det gängse livet, är den grund som ett gott liv vilar på. Och om ni är trygga i er vardagslunk, och finner ljuset i det ordinära, så kommer allt att illumineras och framstå som – ja, jag tvekar inte att säga det – underbart.
För livet är ett under, och det behövs inga artificiella hjälpmedel för att förstå det. Det krävs bara en insikt, en djupare förståelse av anledningen till att ni finns till och om ni lyckas med konststycket att älska er själva – vilket jag anser är nyckeln till livslåset – så kommer världen och människorna som bor där att dyrka marken som ni går på.
Ni har min kärlek, för evigt, och jag kommer att finnas här för er länge än hoppas jag.

Och det är allt jag har att säga om det, för tillfället.

Idag, kära vänner, är hoppet åter. Efter en tillfällig mental svacka beroende på den politiska situation som ännu inte råder i Sverige, men som står för dörren. Så är jag tillbaka i det goda livet igen. Jag har en egen sol, en egen måne – större än Gärdestads – och en glittrande stjärna i mitt liv. Hon har oförtrutet gått vid min sida trots att min väg varit krokig, och hon har helat och stöttat mig när jag varit galen och tokig. Jag är så lyckligt lottad, jag inser det ju äldre jag blir och jag känner en gränslös tacksamhet för att jag har fått uppleva det jag lyckats genomleva och få komma ända hit med mitt förstånd och hälsa i behåll. Och jag känner mig stolt.
Men utan dig, mitt hopp, mitt mod, min kraft, min fru, så vet jag inte hur det skulle gått.
Idag är en god dag att leva. Det är höst, luften är hög, klar och kall och solen har en lyster som aldrig förr och jag har en ny livskraft, en tro på framtiden trots allt och som en vän till mig skrev avseende mina – för henne välkända – radikala idéer när jag var en arg ung man: Om du inte är röd när du är ung har du inget hjärta. Om du inte är blå när du är gammal så har du ingen hjärna. Det ligger något i det Lisa, du är klok du.
”En arg ung man ja”, det var längesedan det. Just ikväll känner jag mig som en snäll trött hund och vill bara ligga i min korg och tugga på mitt oxöra. Efter ett träningspass med min personliga sol och livskamrat och en god middag med mina två små pojkar så är jag nöjd med det mesta. Det är fotboll på teve också. Champions league har börjat igen, stort. Se där, det är sådana små ting som förgyller min tillvaro nu för tiden. Jag behöver inte längre några luftslott, inga låtsasvärldar eller falsifikat. Jag längtar inte bort hela tiden, jag är fruktansvärt tillfreds med att bara vegetera i min soffa med lite läsk, lite choklad, och en varm kärleksfull hustru. Det var inga evigheter direkt sedan, som det inte var på det sättet.

Jag har fått en bra idé förresten, en riktigt bra idé, så nu handlar det bara om att sätta den i verket. Jag kan inte säga mer i nuläget. Är en hemlig agent med bister uppsyn, slokhatt och cigarett i mungipan. Jag väser när jag pratar. Jag smider mina planer och infiltrerar och är konfidentiell och smälter in i skuggorna och rör mig som en svart katt i en dunkel gränd och jag undviker nogsamt skramlande tunnor. Jag är på ett hemligt uppdrag, and this message will selfdestruct in five seconds.

Vi tar varandra i händerna och går rakt in i mörkret nu. Vi lindar in oss i fetvadden och säger farväl till självständighet och framåtskridande och förlitar oss på andras omdöme och ordningar. Vi behöver inte längre tänka själva, vi lämnar helt enkelt in våra hjärnor på ett äldreboende som absolut inte drivs av privata företag och kopplar upp oss emot ett centralt tänkande. Vem behöver valfrihet? Nej, det är bara förvirrande för folket och ställer bara till en massa problem. Dessutom så är det inte nyttigt att tjäna för mycket pengar, du förleds bara att spendera dem på onyttiga saker, inte godkända av staten.
Ja, ja, jag vet, jag överdriver men det känns hemskt deprimerande idag och jag har så svårt att inse varför svenska folket röstar bort en handlingskraftig regering – hyllad för sin driftighet och kunnande – till förmån för ett regeringsalternativ som inte ens existerar, är odefinierbart. Men det förfaller som det inte spelar någon roll för våra vänstersympatisörer, det viktigaste är väl ändå att ”Reinfeldt får packa sina lådor” som de vid ett flertal tillfällen förklarade för oss igår.
Europa, och övriga världen också, häpnar över hur det kunde hända. Hur en väljarkår kan få för sig att rösta bort en regering som så uppenbart hittat ett vinnande recept och som klarat Sverige bäst – jämfört med andra länder i Europa – igenom den ekonomiska kris som rått och som sett till vi som bor här har det bättre än någonsin.
Det gapas om utförsäkrade människor, om kvinnor och män i fas 3, om sjukskrivna som lider. Men jag är övertygad om att om den nu avgående regeringen fått fortsätta sitt arbete så skulle det ha visat sig att det var rätt väg att gå, när barnsjukdomarna läkt ut.
Men välkomna tillbaka till Bidragssverige, till A-kassa, till lååånga sjukskrivningar och människor som insett att de lever bättre på bidrag än på att arbeta.
Att få ut människor i arbetslivet! Det har varit målet, varför kan ni inte inse det era kverulanter och sluta lyssna på gråsossar och före detta fackpampar och tänk själva för en gångs skull.
Jag vet att det är svårt för ni har förletts att tro att ingen får ha det bättre än någon annan, lika för alla, ingen mannamån.
Tillbaka till det här med privatiseringen av äldreboendet. Varför är det så att socialdemokrater och vänsterpartister är så övertygade om att när privata intressen ska ta hand om våra gamla, så handlar det bara om att de vill tjäna pengar för egen räkning och fullständigt negligera de äldres väl och ve. Varför tror ingen av dessa bakåtsträvare från vänsterkanten på att kapitalet kan vara till nytta för alla, och att det inte behöver gå via statens filter för att kunna fungera?
Jag ser återigen framför mig socialdemokratiska valaffischer med bilder på feta män i kostym, grosshandlarmustasch och cigarrer från Havanna i mungipan som sitter på fattiga arbetare som skriker under kapitalets omänskliga tryck. Den tiden är över, Stefan med anhängare. Det är nya tider nu, och grattis till att du fått svagare människor att tro att allt nytt är farligt och att de behöver en regering som tänker åt dem istället för en som prioriterar och förespråkar eget företagande. Och tack för att du fått vår statsminister – en statsman som du aldrig kommer att bli – att dra sig tillbaka från politiken.
Sist men inte minst, tack svenska folk för att ni med er otacksamhet och okunskap låtit er förledas att tro att överfyllda blöjor på ett äldreboende är viktigare än sänkt arbetslöshet och en stabil ekonomi. Tack för att ni gjort oss till åtlöje för övriga världen, och tack för fyra års mörker, i bästa fall.

Till er som röstade på SD har jag inget att säga, jag känner bara stor sorg…

Jag saknar alla mina tjärnar och skogar.  Det där med att kunna ta sin cykel, ha sina gummistövlar på, cykla tio minuter för att sedan befinna dig i tystnaden och stillheten. Att kunna sätta sig ner med sin hund kanske, om du har någon, packa upp ur ryggsäcken kaffe och limpmackor med ost och se ut över en stilla skogstjärn där skräddare dansar över vattenytan i en desperat kamp för att undvika vakande fiskar. Dricka ditt kaffe i små sörplande klunkar, bjuda din fyrbente följeslagare på en bit smörgås så att denne blir glad och viftar än mer på sin yviga svans. Och sedan låta dig uppslukas av naturen liggandes på rygg ibland blåbärsriset och lyssna till rödhakar och gransångare och lövsångare som fyller skogen med trillande toner som studsar mellan blad och barr. Din hund kanske lägger sig bredvid dig och snusar i ditt öra, eller också springer han som ett skållat troll bland trädstammarna, lycklig över att få vara fri.

Jag önskar mig bort allt oftare. Undan från larmet och bruset – det är aldrig tyst här i min del av världen –  och hädan från bussar och bilar och pratet. Framförallt ur vägen från dessa människor som talar hela tiden, som aldrig håller käften utan som alltid tycker att de har något som de måste säga. Det är häpnadsväckande hur viktiga en del män och kvinnor tycker att de är, och hur betydelsefullt för omvärlden de anser att deras yttranden är. ”Jag talar högre”, tänker de. ”Det här jag har att förtälja nu är av yttersta vikt och det är mycket angeläget att alla här omkring kan höra vad jag har att anföra just nu. Var är megafonen!!!”
För att inte tala om sättet de ser sig omkring på när de har basunerat ut sitt livsavgörande budskap till mänskligheten. Ni vet hur de står, med hakan lite högt och med spelande ögon fram och åter. ”Hörde ni, hörde ni”, ser de ut att säga och det är då jag har lust att gå fram och dra en papperskasse över huvudet på dem och väsa i deras öra: ”Tyst du ogudaktiga människa!Tyst! Du är blott en försumbar del av detta alltet och högmod är den värsta dödssynden.”
Fastän det gör jag aldrig. Jag sväljer min vrede och försöker vara ödmjuk. Det är svårt, anspråkslöshet är ingen naturlig del av min personlighet men jag gör mitt bästa, jag lovar.

Det är då jag vill sitta på en stock i en gammal skog med min hund vid min sida. Det är vid sådana tillfällen som jag saknar mina skogar och tjärnar mest och det är då jag vill sitta i en båt på ett spegelblankt vatten och låta linan från mitt flugspö rita böljande linjer i luften, landa en fluga på avsedd plats och fånga mig en fisk till middag. Och jag måste hitta ett sätt att ta mig dit – till min stillsamma plats – mentalt. För det sker aldrig i verkligheten. Jag är tillfreds. Tro inget annat. Jag är så nöjd med att vara där jag är i livet och jag vill inte framstå som en gnällig gammal gubbe – även om det är vad jag är – som sitter på en parkbänk och hytter med näven åt ungdomen. Emellertid, om det finns något jag önskar mest av allt just nu i livet så är det stillhet. Ett lugn i min tillvaro. En tillvaro där det enda jag behöver beakta är mitt eget välmående. En tid där all planering, allt hänsynstagande, och alla ”måsten” blivit försumbara.
Jag saknar mina skogar och tjärnar. Så är det bara.