Varför ljuger människor och var kommer lögnen ifrån?
Det är verkligen tyvärr så, att alla far med osanning och den som säger att han eller hon alltid är ärlig ljuger inte bara för omgivningen utan framförallt för sig själv.
Är sanningen så skrämmande? Är skräcken för att vara sanningsenlig så påtaglig att ett osant påstående alltid känns tryggare? Är det ursprunget till att du och jag tar till fabriceringar och fantasier för att undvika att stå inför sanningsenlighetens bleka ansikte i spegeln hellre än att – som denne evige Karl Bertil Jonsson – ”rakryggat yppa sanningen?” Det verkar dessvärre så.
Att hitta på, att överdriva saker och ting som hänt för att vinna en fördel? Att inkassera ett skratt för att man ställt en annan människa i dålig dager genom att fabricera ett scenario? Att lura sig själv istället för att vara sig själv? Hur kan sådant vara att föredra före hederlighet och ett öppet sinne inför verkligheten? Icke desto mindre så verkar det som om gemene man vill bli förda bakom ljuset i vissa situationer. De vet att utsagan du fyller dem med är osann men tar hellre den till sig än att behöva höra hur det verkligen förhåller sig. Jag har varit där själv och stod som en rebell på barrikaderna iklädd lögnens rustning och försvarade mina egna påhitt med alla till buds stående medel och jag blev förbannad när någon försökte slå sönder mitt försvar, trots att jag visste att de hade rätt. Idag är det dock annorlunda till stor del. Visserligen så kommer jag på mig själv med att dra en vals då och då men jag har numera medel och civilkurage nog att erkänna att jag hade fel. Det är inte så lätt alltid, och tillvaron blir en aning mer komplicerad om du träder oförvitlighetens stig men det är värt det, alla dagar i veckan. Och jag har en övertygelse om att livet blir enklare att leva om du inte snärjer dig i snaror av ”hitte på” historier och att andra påverkas av ditt ställningstagande och att de bemöter ärlighet med dito. Det är svårare att minnas vad du sått om du gjort det i lögnens åker. Redbarhetens säd vajar dock stolt och hög i solskenet och den står där klar och tydlig och kan skördas hur många gånger som helst utan att jorden utarmas.

Det är dock svårt att tänka sig en värld utan ljug.

Fastän jag anser nog att i slutändan så skulle vår jord bli en mer harmonisk och trevligare plats att leva på än att det som det nu är behöva fundera på om det du matas med verkligen är med sanningen överensstämmande. Så befriande att aldrig behöva tvivla. Att alltid veta att ett – ”jag älskar dig” – till exempel, verkligen betyder just att den människan gör det på riktigt och inte använder utsagan för att komma undan en komplicerad situation. Att ett – ”jag lovar” – verkligen är ett löfte som aldrig kommer att brytas.
Svårt? Ja verkligen, det är det. Omöjligt? Nej knappast, det tror jag inte. Nödvändigt? Det anser jag definitivt att det är för lögnen är en avgrund som själen störtar i och blir fattig och utan livskraft och vi behöver vara rika i anden för att kunna leva det här livet som det var meningen att det skulle levas. Och hur vet jag det då – vad livet var menat att bli? – Fråga mig inte, jag vet det bara. Allt står som i eldskrift för mig nu och jag viker inte ner mig en gång till, det ska ni ha klart för er. Och det är sanningen, hela sanningen och ingenting annat än sanningen.
Amen!