Ett rum med utsikt…

Det är allt jag behöver känns det som.

Ett trevligt litet rum med en utsikt över havet, sparsamt inrett med en trevlig fåtölj och en liten bokhylla med böcker. Kanske en öppen spis, inte nödvändigt, men framförallt en utblick över ett hav som förändras.
En kammare för kontemplation och återhämtning, att kunna andas i och få ner en puls som dansar jenka till att svalt och harmoniskt svepa omkring likt i en vals. Att vila i, att tänka i, att känna sig ensam i, att – i ditt rum – få en möjlighet att känna vad du är för slags människa därinne bakom alla fasader och måsten som styr och ställer med ditt jag.
En pipa förstås, det måste jag ha, och en rökrock. I min karmstol sitter jag som tjugo år äldre än nu och sippar på min snugga och läser min bok. Den handlar om kyrktorn, och andra gamla byggnader och mitt hår är grånat och mina händer rynkiga och det hänger lös hud på halsen och jag luktar gott av herrparfym och piprök.
Nu ser jag ut över gröna kullar och vinden tvingar de få träden till underkastelse och havet är grafitgrått och vågorna går höga. Den öppna spisen – jag har nog en sådan i alla fall – knäpper hemtrevligt och glödskott studsar mot gallret som skyddar mitt rum från brännskador.

Jag tänker för mycket, det har alltid varit mitt problem, och jag gör det nu också. Låter tankarna fara som lottobollar, den ena avlöser den andra i hållaren – registreras – spottas ut och ersätts av en annan. Jag bokför noggrant alla nummer och blir mer och mer förvirrad fastän ändå klar på något oförklarligt sätt. Några klara riktlinjer för hur jag vill ha mitt liv finns det inte, men en känsla av hur det borde vara har jag trots allt. Dock försöker jag låta bli att överföra det på mina nära och kära. Det är svårt och jag gör ofta fel och har så svårt att inse varför inte människor tänker som jag. För trots allt så vet ju jag bäst, eller hur?
”Superbia”, eller högmod, är en av dödssynderna – den värsta sägs det – och jag bekänner mig till den. Ingen vidare läggning att ha men jag undrar om den inte bottnar i ett självförakt och ett förringande av mig själv. Ett sätt att dölja dåligt självförtroende och en förfäran inför det mesta i livet och det är som i en dikt jag skrev en gång att ”Det är rädslan som styr.” Den förbannade skräcken för att inte räcka till, att bli bedragen, lurad, att inte vara som du tror att du måste vara. Att inte kunna fylla ut kostymen som någon annan sytt åt dig. Det är få förunnat att nå en nivå i livet där du inte är rädd för något längre. Jag måste dock säga att jag är på väg, och mitt arbete med mig själv blir som ringar på vattnet och påverkar min familj och ärlighet har blivit ett ledord här i huset. Vi talar sanning nu, vissa mer, andra mindre, men vi försöker och det hjälper till för att det vardagliga livet, som är verkligheten, ska kunna uppskattas som det är meningen att det ska ”gillas”, som ett klick på Facebook.
Jag är tacksam. Mycket så, varje dag, och vänder blad när dagen är slut och kliver in i nästa med gott mod och med huvudet högt och jag har aldrig dåligt samvete längre. Trots att jag dras med visst bagage och att det är tungt, så har det blivit lättare med tiden. Emellertid ska jag väl så småningom sväva lätt som en fjäder i livets uppvindar och dansa som en violinkonsert av Mozart eller någon annan glad kompositör, Ludgo Pelle kanske. Det får inte bli för pretentiöst här i forumet förstår ni, då blir du föraktad och får bära tjära och fjäder och stå i skamvrån och skämmas för att du stack ut hakan för mycket. Inte skriva för mycket om klassisk musik eller svåra poeter eller litteratur som inte är Läckberg, en svår synd. Ni vet, ”Superbia.”
Icke desto mindre så har jag väldigt svårt för dessa kvinnliga deckarförfattare, ni vet vilka jag menar, och det är framförallt språket jag hänger upp mig på. Det är säkert förmätet av mig som amatörskribent att uttala mig om etablerade litteratörers sätt att handskas med den svenska prosan. Fastän jag är inte rädd längre som ni minns. Jag vågar och säger och skriver vad jag vill och jag har slängt bort alla mina ”skämskuddar” och tycker numera bara synd om idioter som knullar i teve och hasplar ur sig – i min värld – osägbara saker som om det vore sanningen.
”Pensionat Paradiset”, är för mig evigt förknippat med Thor Modéen och Julia Ceasar och när jag läser och hör talas om vad som försiggår i tjugohundratalets ”Paradise Hotel” så blir jag mörkrädd och de ”strålade tider, härliga tider” som Thor med cigarren i mungipan förutspådde med glittrande, plirande ögon, känns väldigt avlägsna.
Allt för tevetid, allt för berömmmelse, oavsett priset det är vad det handlar om idag.
Jag tycker synd om er stackare som förleds att tro att det ni gör är vad som förväntas av er.
Har ni ingen mamma eller pappa?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s