”Jag behöver fylla min säck. Det är det som är problemet.”

Så tänkte jag och fyllde mig själv med ursäkter och ångest och gråt och tandagnisslan och sköljde ner med det en flaska vin eller två och plötsligt så var bagen full och allting såg så mycket bättre ut plötsligt. Så lätt det var ansåg jag. Så enkelt att fly in i en rosa dimma och slippa tänka på sådant som tynger och gör dig deprimerad och jag hör det ständigt basuneras ut i teve och radio och jag hör det från vänner och släktingar. Och när den här så kallade rockpoeten till och med, sitter i dagspressen och säger att livet är tråkigt men att det blir bättre med alkohol. Då vill jag bara klippa till honom.
Visst! Det är ihåligt ibland, du kommer inte ifrån det. Det är en del av livet och okej, jag har också gropar som jag ramlar ner i men att fylla dem med vin och öl för att flyta upp igen är inget för mig längre. Det gör mig numera deprimerad bara att tala med berusade människor, och jag inser när jag gör det hur påfrestande jag var när jag befann mig i samma situation. Åh, herregud så dryg jag har varit i mina dagar och det är oerhört ansträngande att tänka på det.
Jag nöjde mig aldrig med att vara glad, jag var tvungen att bli ännu gladare. När jag var lycklig så räckte det inte, jag ville bli ännu lyckligare. När jag stod på bergets topp så spanade jag efter nästa – ännu högre – topp och så klättrade jag, och klättrade, och till slut så ramlade jag ner och slog ihjäl mig.
Jag sörjer mig inte. Det var en lyckans dag när jag föll och dog och jag har svårt att tänka mig att någon annan är särskilt ledsen över att jag – som jag var då – inte existerar längre.
Jo, jag känner en, eller kanske till och med två eller tre faktiskt. Men de kommer också att ramla ner och slå ihjäl sig snart så det är inget stort problem för mig.
Ihåligt ibland så det ekar som i en grotta utan ljus. Ja, så kan det vara, och nätterna är långa understundom och du sörjer solen och värmen och står inte ut och gör kanske som jag.
Du väljer den lätta vägen att gå. Det minsta motståndets lag att lyda under. Och du får evig lycka med bedövade, tilltrasslade synapser i din stackars skalle och du har inte ens förstånd att inse skillnaden mellan verklighet och fantasi. Fastän du är sorgfri, är du inte? Det är klart att du är det och det är väl inget konstigt med att vara tvungen att ta till sinnesförändrande medel då och då för att stå ut med det här förbannade livet, eller hur? Alla gör ju det, och de som inte gör det är kufar och tråkmånsar eller stackare med dålig karaktär, visst är det så?
Äntligen fredag, äntligen onsdag, äntligen tisdag, äntligen alla veckans dagar och jag är värd det här, har verkligen gjort mig förtjänt av det, tänker du när du går hem med den lila påsen.
Och det är du säkert. Så skål min vän, denna underbara söndag.