Vad skulle han ta sig till?
Det kändes som om han satt på en karusell som aldrig ville sluta snurra.
Till en början så hade det ju varit roligt och han hade skrattat som ett barn och lyft sina händer mot skyn och hans glesa hår hade fladdrat i vinden och det hade varit sol. Inte ett moln någonstans så långt han kunde se och det snurrade och snurrade och snurrade och han hamnade i ett slag i ett tillstånd där verklighetens så tydliga konturer började suddas ut och det var där någonstans som det började spåra ur.
Han ville kliva av och han vinkade till karusellmaskinisten och visade med all önskvärd tydlighet vad det var han ville. Den blåställsklädde mannen bara log och vinkade tillbaka och verkade inte se hur paniken med tydliga penseldrag målades ut över den karusellåkande mannens ansikte.

Tjugofyra skäl, han hade räknat noga men det var säkert flera det gick inte att vara säker. Var det som var början till det som var ett faktum idag. Han hade närt ett fåfängt hopp om att han skulle kunna handskas med dessa anledningar till rubbningar i grunden till det luftslott som han tydligen byggt upp. Och det hade gått bra i flera år och den sista tiden så trodde han att hade saker och ting under kontroll och såg framåt med tillförsikt och solsken i blick.
”Men ränderna går aldrig ur”, tänkte han och såg sig själv i spegeln. Han såg fårorna och hur åldern sakta började få grepp om honom och han tänkte på alla dessa spaltmeter han skrivit för att försöka nå fram men hur orden hade ramlat ”mellan stolarna” och hur de människor som de var ämnade för hade brytt sig föga och gjorde så även idag.
Känslan av att det aldrig skulle bli bättre hade den sista tiden gjort sig alltmer påmind och kanske var det så att han levde i en utopi, att man kallt fick räkna med att människor svek då och då och att det var dags att lämna sitt Shang Ri La och inse att världen var långt ifrån något paradis.
”Det är bara i ditt huvud, du hallucinerar”, hade den där människan sagt. Fastän han var övertygad om att det inte var så. Dock så visste han också att hur han än körde huvudet i väggen så skulle sanningen aldrig komma fram. Han hade svårt att acceptera detta men insåg att han var tvungen.
Saker och ting skulle i varje fall komma att förändras radikalt nu, det var ett faktum.
Han kände sig ensam och övergiven och lite ledsen och hade föga hopp om att den tro på framtiden som inte för så längesedan varit hans livselixir någonsin skulle komma tillbaka. Emellertid så var det dags att hitta nya vägar och han hade inte gett tappt.
Mod i barm och ryggen rak bara, det var medicinen.
När han återigen lyfte blicken och såg sin spegelbild så förnam han en glimt i ögonvrån någonstans och han såg en ny dörr stå på glänt.
”Tyck inte synd om dig själv gosse”, viskade han. Du vet vad du kan och vad du är värd och om inte den övriga världens människor kan värdesätta det så to hell with them.