Jag är förvånad, och på gränsen till lite rädd faktiskt. Det borde ju i rimlighetens namn vara på det sättet att – när du börjar komma till åren – du skall bli glömsk och disträ och träda in i någon slags förlåtande dimma som suddar ut de skarpa konturer som gjort ditt liv lite kantigt och ibland svårt att handskas med.

I mitt fall så är det precis tvärtom. Jag minns allting in absurdum. Som till exempel igår kväll när jag och min fru satt och tittade på ett avsnitt av morden i Midsomer och jag känner igen en av de kvinnliga skådepelarna så väl men kan inte till en början placera henne. Till slut – långt bak i min hjärna – så börjar ett namn på en teveserie utkristallisera sig, men innan dess så ser jag henne i ett kök. Hon är ung och söt och det är en miljö som vittnar om umbäranden och hårt liv och inte så roligt och så slår det mig. Det är en serie som utspelade sig under andra världskriget, i England, och den hette? Ja, just det ja, familjen Ashton…

Snabbt på Google nu, hamra, hamra, och ja mycket riktigt, där är hon, i sitt kök, och hon är precis så betagande som jag såg henne för min inre bild. Och så tittar jag upp på teven och ser henne igen och det var fyrtiofem! år sedan den serien gick på svensk television. Mellan 1970 och 1972 så satt jag och min mamma och min pappa och min bror på lördagskvällarna tror jag att det var, och följde familjen Ashtons liv i ett krigshärjat Storbritannien.
Stilla sitter jag och förundras och min U tittar på mig med stora ögon och frågar sig kanske om jag håller på att bli galen. Jag har själv ställt mig den frågan för på sista tiden så är det som om mitt leverne – ända sedan barnsben – spelas upp för mig som en gammal journalfilm från trettiotalet med flimrande bilder och affekterad speakerröst och det är långt ifrån behagligt att behöva se den filmen igen alla gånger.
Jag minns min farmor – som innan hon blev totalt senil och inte längre kände igen sig själv – levde i det förgångna och maskerade sitt bristande närminne med att berätta med livfull stämma och stort engagemang om hur det var i ”Sura” när hon var ung. Alla som lyssnade förundrades över hennes fantastiska minne, men ingen fattade hur det egentligen var ställt. Att hon knappast visste var hon befann sig när hon hysteriskt nästan orerade om ”bruket”, dansbanan och livet i Surahammar när hon var en ung flicka var höljt i dunkel och uppdagades först långt senare

Är det dit jag är på väg? Eller är detta bara ett resultat av sunt leverne utan sprit och andra sinnesförändrande droger? Jag vet inte, min bror säger att det är anledningen och att synapsfamiljen – roligt uttryck – mår bra av att inte förvirras av osunda substanser.

Men vad vet jag? Det är bara några få år kvar till sextioårsstrecket nu och om ni träffar mig i framtiden och jag bara pratar om gamla tider och hur ni förvånas och fascineras över i vilket skick mitt minne befinner sig. Så besinna er och minns vad jag skrivit här idag. Ta mig stilla i handen, led mig till en sjö, sätt ett fiskespö i nävarna på mig och skicka ut mig på vattnet och låt mig försvinna in i morgondimman där vattnet krusas av en bris som väcker mitt medvetande och som kanske får mig att återvända till nutiden och kom tillbaka dagen efter.
Skulle det nu vara så att ni inte hittar mig vid strandkanten då ni återvänder så bliv stilla i själen. Ställ er vid vattenbrynet och lyssna, så kan ni säkert höra knirkandet av osmorda och glappa årtullar långt därute någonstans i tjockan. Jag är antagligen lycklig där jag är och fullständigt omdveten om att jag har har ett annat liv någon annanstans för det är så det är tror jag.
När du väl klivit över gränsen och släppt kontakten med nutiden och befinner dig i det förgångna så är det inte du som lider. Det är de stackare som blir kvar som gråter och saknar och ser den som en gång var någon som de kände och höll av ha förvandlats till en främling. Fastän håll då fast vid tanken att det bara är en ny tid för den som glömt, och att det nya inte är skrämmande eller farligt för vederbörande och lär känna honom eller henne på nytt om det går.
Eller sätt människan i en båt och sätt kursen mot en ny horisont och be en bön för det som varit och det som komma skall.

Vad var det nu jag hette sa du?

Det brukar min yngste son säga.

”Vem bryr sig”, säger han och himlar med ögonen och ser ut som om han tycker att det jag säger åt honom att han ska göra är det dummaste och mest orimliga han någonsin i sitt unga liv varit tvungen att lyssna till.
Ja, vem bryr sig egentligen? Jag frågar mig också det ibland. De flesta som jag känner och umgås med – det är inte särskilt många för övrigt – har fullt upp med att ta hand om sig själva och sina egna angelägenheter och orkar inte lägga energi på att bry sig om vad andra tycker och tänker.
Jag är inget avsteg från det tänkandet tyvärr.
Naturligtvis så skulle jag vilja att det var annorlunda, att jag var undantaget som bekräftar regeln. Ett skinande exempel på att mänskligheten inte är förtappad, att det fortfarande finns empati och förståelse i världen. Att jag verkligen ”bryr mig” och tar hänsyn till andra människors åsikter.
Det är inte så. Jag är självisk och egotrippad och tycker att de flesta andra i min omgivning är idioter och jag har ett svårt arbete med att dölja vad jag tycker och tänker om de stackare som lägger ut texten och anser att de har något vettigt att säga.
Däri ligger en viss ödmjukhet ändå antar jag, att jag inte slår mina egna åsikter ansiktet på vederbörande längre utan att jag helt enkelt låter dem bete sig som idioter och få fortsätta vara övertygade om sin egen förträfflighet. Allt medan min själ suckar djupt och gråter över att jag är tvungen att lyssna.
Visst var det Thåström som skrev en låt med titeln ”Alla andra är idioter, det är bara jag som är normal?” Eller tvärtom var det kanske, det spelar mindre roll. Andemeningen är densamma och jag förstår precis vad han menade. Vi lider väl antagligen av samma defekt, om det nu är en sådan?
Emellertid så är det nog bristen på fromhet hos dem som jag måste konfronteras med som gör att de framstår som just dårar. Och även jag har varit där. Jag har betett mig precis som de och blivit lika idiotförklarad av sådana som nu är som jag. Lika överseende som jag är numera var de, och strök med handen medhårs, förbindligt leende och vänliga till sätt och handlag men som krutdurkar inombords.
Det händer dock idag att jag träffar på likasinnade i mitt arbete, som obegripligt nog tycker att jag är en sinnesslö individ och beter sig överseende mot mig. Skillnaden är dock att jag inser vad de tänker och det blir en hjärnornas kamp, en kraftmätning i självbehärskning och artigt uppförande utan att för en sekund visa vad du i själva verket tänker och jag brukar gå segrande ur sådana strider. Min kombattant förlorar humöret, och sitt ansikte, och jag vinner igen och stärks i min övertygelse om att jag verkligen är en utpräglad psykopat.

Psykopati (från psyche ”själ”, ”liv” och pathos ”lidande”) är en generell beteckning på en störd personlighet ifråga om känsloliv och vilja att följa sociala normer. Står det i Wikipedia, och det stämmer väl i viss mån in på mig antar jag med den skillnaden att jag verkligen vill lära mig att följa de sociala normer som ställts upp. Även om de upprättats av kompletta dårar…
”Fake it til you make it”, heter det ju. Och jag jobbar på, dag efter dag, timme efter timme, minut efter minut, och nu ska vi fira jul snart också, alla galenpannor och jag.
Första advent idag, har ni tänt ljusen och stjärnan i fönstret?
Det har i alla fall jag och min familj.

”Tror du att det finns något okänt därute.”

Som inte är upptäckt, som ännu finns kvar för att bedåra oss, förleda oss, beslå oss med sanningar och nya tider som ställer vår nuvarande tillvaro på ända, och ”inte ens vetenskapsmännen kan förklara varför den helt plötsligt och utan egentlig anledning vänder sig på sin topp”, som det stod på kartongen till Gyrosnurran som jag köpte som barn ifrån postorderföretaget ”Hobbex.”

Åtminstone så hoppas jag det. Idag så känns det som om en gnutta hopp om en förändring är av hävd. Det här mörkret tar livet av mig och att klampa på i samma hjulspår dag efter dag när solen inte skiner gör mig till en något deprimerad och sur gammal gubbe. Så mycket lättare det är att acceptera sin vardag när det är vår eller sommar. Det nordiska svårmodet som uttrycks i både film och litteratur måste härstamma från detta faktum. Att vi större delen av våra liv häruppe lever i kyla och mörker.
Alla kungens män och alla kungens hästar kan inte få mig att le särskilt lyckligt så här års och jag blir tyst och inbunden säger mina barn och min fru.
Jag talade med en man häromdagen som hade en fru som hade blivit dement och ibland inte kände igen honom längre, och hans tårar trillade nerför hans kinder när berättade det och jag fick lite dåligt samvete då för att jag går omkring och egentligen har det rätt bra, men ändå är vemodig och försjunken i tankar om hur det var förr och vad jag kunde gjort annorlunda.
Jag försöker verkligen, tro inget annat. Emellertid så säger min fru ibland att jag trivs med att vara problemfylld och att jag söker elände och tunga tankar för att jag på något sjukt sätt mår bra då. Tyvärr så måste jag i viss mån hålla med henne för i lyckan finns – som jag skrivit tidigare – bara en väg att gå och det är till landet av mindre lycka eller olycka och sorg. I Bedrövelsen så finns åtminstone hoppet om att saker och ting ska bli bättre. Något att se fram emot, att sträva efter och i ömklighet finns också kreativitet. Åtminstone så är det så för mig.
Fastän jag kan inte säga att jag trivs med att vara ledsen, så långt vill jag inte gå. Nej, jag är nog hellre en lyckligt smilande man med solsken i blick, än en tungsint poet med mörka ringar under ögonen. Fast, ”det klär dig bättre rent visuellt att vara låg och försjunken i tankar än glad och oförtrutet positiv”, sa en flicka en gång. ”Det gör dig mer intressant.” Ja jag säger då det. Jag minns att när hon sa det så tog jag det som en komplimang, som ett bevis på att jag var annorlunda och annorlunda var bra för mig då på den tiden. Och är det fortfarande om jag ska vara ärlig.
Inte så att jag luras och gör mig till för att verka svår och onåbar – det är jag ändå så det räcker – men jag är snar till begrunda och definiera och att inte acceptera allt utan att bjuda visst motstånd. En jobbig djävel att leva med både för mina barn och min fru, men de älskar mig ändå och det är jag outsägligt glad över.

Jag tar nog mig själv på för stort allvar. Är självisk och egocentrisk och tycker att världen ska kretsa runt mig och så är det ju det här med ödmjukheten som jag alltid har haft ett visst besvär med. Synonymer till ödmjuk är bland annat; anspråkslös, blygsam, undergiven och underdånig och det är verkligen inga epitet som jag vill förbinda mig till. Dock så betyder det också vördnadsfull, from och respektfull och i dessa karaktärsdrag så finns det något som jag kan försöka lära mig att leva upp till.

Ska vi säga så då? Att jag från och med idag försöker vara en mer ödmjuk man som hellre älskar än att sträva efter att hela tiden bli älskad?
Och ”nu så kommer julen, lite mörk och kulen, men ändå så kär”, så låt oss fylla vår värld med tomtar och glitter och tända ljus och frid och ro och till alla människor ett gott behag.

Och nu slåss marsvinen igen…

Det börjar bli lite ruggigt nu, lite kyligt och ogästvänligt här på jorden och det har ingenting med väderleken att göra, eller hur situationen är i familjen eller något annat.

Jag har aldrig varit med om någonting sådant här tidigare. Faktum är att jag har hånskrattat och raljerat över människor som hävdat att de upplevt samma sak som jag gör nu och bett dem att ”ta en rask promenad så går det över.”
Det är lite vårt att förklara vad som händer, men att det har att göra med min jobbsituation är jag i alla fall övertygad om. Jag har alltid trivts med att ha mycket att göra och känt att stå overksam och hänga inte ligger för mig riktigt. Hellre lite för mycket arbete än för lite och jag har fått någon slag tillfredsställelse i att kunna säga att jag är så stresstålig.
Men nu är jag som ett gelé. Dallrar och vibrerar så fort telefonen ringer och är lätt irriterad och snarstucken och står inte ut med ”idioter” som jag tycker att de flesta som kommer och ”stör” mig är. Det kryper i hela kroppen på mig och varje ny arbetsuppgift är som en lodrät klippa som jag måste klättra upp för och när jag väl tagit mig upp så står där en ny bergvägg och väntar. Jag biter ihop förstås, så hårt så att jag till slut blir alldeles slapp i käkpartiet och sluddrar på talet som om jag vore berusad och jag såg mig själv i spegeln härom dagen och kände knappt igen mig själv. Det var något jagat i blicken, som ett djur på flykt bort från en hotande fara och att prata om det med den som det berör hjälper föga för jag behövs ju. Det är – känns det som – inte acceptabelt att jag skulle vara svag och inte palla med trycket. Fastän det är ju tyvärr så, att vi är så känsliga i vår personalsituation att om någon – jag då förslagsvis – som har en så stor arbetsuppgift som jag har skulle falla ihop och inte orka mer så går det ut över alla och ingen vill ha det så, allraminst jag. Så det är inte så svårt att förstå att om jag sänder ut signaler att det kanske inte fungerar längre, så vill ingen höra på det örat.
Ja, det här blev ju inget roligt eller spirituellt blogginlägg direkt och det känns inte särskilt roligt att behöva skriva det heller. Men vad ska jag göra då, det är mitt sätt, att nedteckna det jag känner, leda ut de onda safterna via fingrar, ner på tangenter och ut i cyberspace i hopp om att det ska försvinna bland stjärnor och planeter. Sugas upp i något slags svart hål eller via ett maskdito för att transporteras till en annan värld där olustkänslan kan omvandlas till harmoni igen och komma tillbaka till mig som ett vårdande balsam för min nu något förvirrade hjärna.
Det är tur att jag inte dricker sprit längre. Det är en djävla tur faktiskt. Eller det kanske inte har så mycket med tur att göra, men det är skönt att jag inte har den kopplingen idag för det skulle ha varit en enkel lösning på det här problemet skulle jag tyckt på den tiden. Jag kan se nyktert på det här istället och sannolikheten för att jag ska kunna få någon rätsida på, och kunna reda ut trasslet bland hjärnvindlingarna är så mycket större om du är just klar i skallen.

För övrigt så känns det bra när jag får lämna mitt arbete och komma hem till min familj. Det är mitt andningshål och jag känner mig verkligen på mitt jobb som en säl under isen som under hela dagen just letar efter det där hålet med syre som håller mig vid liv. Så det är skönt att det finns, här hemma med mina barn och min fru och även om jag bara får upp min smala nos ovanför isen, och min kropp är kvar i det kalla vattnet, så räcker det för tillfället för att jag ska kunna dyka ett tag till. Det blir värre om jag inte hittar någonstans att andas på. Då! Kan det bli ett verkligt problem. Dock så hoppas jag att det inte ska hända och jag ser inte det heller riktigt i nuläget. Emellertid så har jag en lång vinter framför mig och eftersom jag nu en gång för alla är en diplomerad vinterhatare så har jag en tuff match att spela innan våren kommer.
Så nu ger jag mig iväg igen, tillbaka till ”dårar” och ”puckon”, men jag ska försöka behärska mig och be om sinnesro att acceptera det jag idag – förfaller det som – inte kan förändra.
Tack Ulrika och Harald och Ludvig för att ni finns, utan er skulle mina andningshål frysa igen.

Jag ”tar en rask promenad” då, och hoppas på att det går över.

Jag är en pappa, med allt vad det innebär. I tjugofyra år har jag haft den titeln och jag kommer att ha den så länge som jag lever. Det är ett svårt jobb att vara far, fråga mina barn.

På söndag så är det fars dag, och även om jag sedan barnsben har blivit itutad att det bara är något som köpmännen hittat på för att de ska tjäna pengar så känns det fint ändå. Det är stort att ha en dag som bara är din. Det är trevligt att få kaffe på sängen på morgonen och en god middag på kvällen och att få besök av sina stora pojkar, om de nu kommer ihåg mig.
Det är naturligtvis mitt ego som talar men i år så har jag faktiskt skickat en present till min far. Det har jag inte gjort på många år, och det anför jag till mitt försvar. Min pappa är en anspråkslös person, och det är han som alltid hävdat att fars dag är till för att gynna mammon och bett oss söner att inte lägga ut pengar på presenter och annat krafs. Icke desto mindre så ses besvikelsen som en löpsedel i ansiktet på honom, eller hörs som en vemodig vibration i hans röst, om vi inte kommer ihåg att ringa på just hans dag.
Jag förstår honom, och jag skiner i att det kanske är ett sätt för kommersen att nå ännu högre höjder. Det är min dag och jag vill ha en slips. Jag vill ha tårta på morgonen och jag vill väldigt gärna att mina barn uppvaktar mig och säger att de älskar mig och jag blir fruktansvärt besviken om någon glömmer.

I det stora hela så tycker jag nog att jag har varit en bra far. Detta trots att jag levererat besvikelser och sorg. Fastän jag har alltid strävat, har alltid försökt efter bästa förmåga och även om det gått över styr ibland så har jag aldrig helt tappat greppet. Jag hoppas och tror att mina stora grabbar håller med mig. De hade några hårda år i samband med den stora händelsen – som jag var orsak till – och det har satt sina spår det är jag övertygad om. Icke förty så fanns jag där, stod på deras sida och Gud ska veta att det var en tuff match men jag gav aldrig upp. Idag så upplever jag att de också har den känslan, och det gör mig varm i hjärtat.

Jag önskar att min far bodde lite närmare så att jag kunde kvista över till honom på eftermiddagen med min present. Kanske ta honom med ut på en restaurang bara han och jag och min bror så att han fick förstå hur mycket han betytt för oss. Visst, det finns saker och ting som han kunde ha gjort bättre, men det är ingenting som jag tänker särskilt mycket på idag. Han är min pappa, och utan honom så funnes inte jag, och inte min bror heller, och inte mina barn. Det är viktigt att komma ihåg att även han har slitit och släpat för att vi ska kunna stå där vi står idag. Precis som jag varje dag gör samma sak för mina pojkar, både stora och små.
Vi är fäder, vi lever för våra barn, de flesta av oss i varje fall. Jag bryr mig inte om undantagen och kan bara hoppas att de skäl som de framlägger för att inte göra det är hållbara, åtminstone för dem själva.

På söndag är det fars dag som sagt. Det är min dag, min alldeles egna dag och jag kan ibland känna mig som den medellöse man som av Karl Bertil Johnsson på julafton fick ett verk av Jean Paul Sartre på franska och varmt tryckte det mot sitt bröst som vore det av guld, när jag får mina strumpor eller min slips. Det är inte tingen. Det är viljan att visa sin pappa att han betyder något och det är ingenting som bör föraktas eller förringas. Sedan att en massa människor blir rika på kuppen spelar mindre roll tycker jag. De är ju också pappor, eller mammor och har kanske också barn som uppvaktar dem.
Det är som en cirkel som som slutits, och jag säger som den där socialdemokratiska kvinnan – det var hon väl, sosse? – att låt oss fatta varandras händer och sjunga:
We shall overcome.

Undrar hur det känns, att vara just det? Att känna en inre frid, vara förnöjd och lycklig och är någon det på riktigt i själva verket? Emellertid så kan jag inte låta bli att undra, är det verkligen något att sträva efter?

Jag har varit på jakt i hela mitt liv känns det som. Smugit som ett lejon på savannen, eller likt en tiger ibland snår och skuggor för att sedan transformeras till, och galoppera som en Kuduantilop när jag trott att jag hittat och fällt lyckan som ett byte till marken.
Fastän det blir rätt ansträngande efter ett tag att hela tiden ha lycksaligheten som en måttstock på hur bra du mår och vad är sällhet? Finns den i realiteten eller är den ett verktyg som du använder dig av för att förtränga sorg och onda ting? Lyckliga människor, lurar de inte sig själva egentligen? Är det inte en form av självsuggestion för att slippa se verkligheten och sanningen i vitögat? Jag är skeptisk mot mot sådana som är så förbannat positiva alla dygnets timmar och alltid svarar ”jättebra” när du frågar efter hur de mår. Ju mer bekymmersfri en man eller kvinna verkar vara, desto mer bagage bär de på, det är min åsikt.
Nej, ge mig en svårmodig individ som vågar bejaka tungsintheten och du kan vara säker på att denne är mycket mer hel i själen än en tillgjort euforisk person.
Jag litar inte på glädjen. Den är en drog för att hålla sorgen borta och hindrar dig från att resa inåt, in i de mörka regioner som alla bär på och så länge du förtränger dunklet i ditt medvetande så tränger ljuset aldrig riktigt igenom. Så låt oss ta vemodet och bekymren i famnen, hålla dem hårt och inte låta dem slippa undan. Se dessa ljusskygga företeelser i vitögat, tala med dem vänligt och belevat, ta upp svårmodet till ytan och låta solen skingra skuggorna i det att du till slut kan uppnå, ja inte lycka, men kanske sinnesro.
Kan du verkligen känna någon som inte släpper in dig i de rum som de har där ljuset inte är tänt? Är denne i sanning din vän, din käresta som alltid har lampan tänd och aldrig lättar på förlåten? Är verklig vänskap och kärlek alltid en promenad i solen? Nej, jag vet att det inte är på det sättet. De som jag kommit närmast är de som låtit mig komma in under den glättiga ytan. Som efter en tid av till synes sorglös gemenskap – som all kärlek och tillgivenhet trots allt bygger på – låter täckelset falla och blottar sina sår och skavanker utan rädsla eller farhågor för konsekvenser av avslöjandet. Verklig tillit ligger i detta, att så sina frön av olycka i din jord och låta dem gro där i hopp om att ni tillsammans ska ta er igenom de snår som de till slut växer upp till. Att du och din vän med skarpslipade yxor skall röja ny väg igenom synapstrassel och gråt för att till slut komma ut på andra sidan som en enhet. Likt en legering som aldrig kan brytas av något. Segla tillsammans över oroliga vatten med för evigt fyllda segel. Stå tillsammans och aldrig falla för att ni är för evigt sammanlänkade av delade sorger och bedrövelser.
Se i detta hur verklig passion och vänskap frodas! Tillförsikt som växer till en borg där ni båda kan leva för evigt utan skräck för gömda skelett i garderober. Se där en nåd att stilla bedja om.
Jag har släppt min gard och står blottad. Slå de slag du behöver slå och släpp sedan din egen. Låt oss klå varandra blodiga och sedan hjälpas åt att förbinda våra sår.
Att se förbi den eviga jakten på lycka däri ligger lösningen.
Jag nöjer mig med sinnesro.