Det är svårt att förstå hur jag kunde tycka att det där programmet var så bra.

Jag kände mig uppfylld på något vis efter att jag sett det, och satt och grät och kunde känna med artisterna hur de mådde och verkligen sätta mig in i hur de reagerade och uppförde sig i de situationer som uppstod. Både jag och min fru kunde sitta en lång stund efter att programmet var slut och prata om vad som hänt och längta faktiskt, till nästa lördag.
Idag så kan jag inte förmå mig till att slå på teve fyra vid den angivna tiden. Det bär mig emot och det har egentligen ingenting att göra med vilka artister som är med. Jag kan inte sätta fingret på anledningen riktigt men jag blir beklämd av att se och höra hur de lägger ut texten, av hur tillgjorda de är, av hur alla känslor verkar så förbannat oäkta, både vrede och irritation och beundran, och av dessa kramar och pussar och blanka ögon och detta bedyrande av hur bra de tycker att den artist som de skall tolka är.
Jag vet inte. Jag sitter och skäms helt enkelt, på deras vägnar och tänker att; ”stackars människa som ska behöva se sig själv bete sig på det där sättet”, och så stängde jag av. Försökte faktiskt att se det första programmet för jag var ju lite intresserad av hur Carola skulle fungera i det där sammanhanget, men jag hann aldrig bilda mig någon uppfattning förrän jag var tvungen att byta kanal. Sedan satt jag och taxandades i en kvart efteråt och försökte bena ut vad min reaktion berodde på.
Jag har ju mina aningar förstås. Jag är ju inte direkt samma människa idag som för två år sedan och faktum är att jag kan sakna att vara så ointelligent som jag var. För jag skulle verkligen vilja gå på det där igen, att bli emotionellt berörd och inte se igenom att programmet vänder sig till avtrubbade, halvfulla medelmänniskor som sitter bänkade i tevesoffan för att få en så kallad inblick i mer eller mindre avdankade artisters känsloliv. Utan att återigen kunna tro på det jag ser i avsaknad av granskande blick och skeptiska tankar. Verkligen vara övertygad att om det jag ser utspelas inför mina dimmiga ögon är sanningen. Att det artisterna vill förmedla är på riktigt – att det är så de tänker och känner – när de reser sig upp och omfamnar sin tolkare och håller honom eller henne hårt och länge. Icke desto mindre så är det säkert på det viset att de – sångfåglarna – just då, fångade av kamera och hela medievärldens uppmärksamhet är övertygade om att känslan de har är på riktigt och att de inte inser att allt är en fasad och en lögn förrän kameraljuset slocknat, om ens då.
Jag kan känna mig ibland som han den där förrädaren i Matrix, som önskade att han tagit det blå pillret istället för det röda och återvände till låtsaslivet och sålde ut sina kamrater.
Fastän bara för en kort stund, ett ögonblick, sedan blir jag återigen Keanu Reeves och älskar verkligheten med allt vad det innebär och ser igenom falskhet och förtal och förljugenhet och duckar för kulor och upplever koden och kan göra vad jag vill.

Nej, jag kan inte längre titta på ”Så mycket bättre.” Jag blir beklämd. Tyvärr så gäller samma sak även för många andra program i samma genre, de flesta faktiskt. Emellertid så skulle jag ta det röda pillret alla dagar i veckan för verkligheten – hur kall och hård den än kan verka, men även varm och innerlig förstås – slår allting och det finns ingenting som jag tycker är värre än känslor som är artificiellt skapade för att vi ska uppleva dem som verkliga sådana.

Nu går jag till Ludvig och mördar rymdmonster.