Jag är en pappa, med allt vad det innebär. I tjugofyra år har jag haft den titeln och jag kommer att ha den så länge som jag lever. Det är ett svårt jobb att vara far, fråga mina barn.

På söndag så är det fars dag, och även om jag sedan barnsben har blivit itutad att det bara är något som köpmännen hittat på för att de ska tjäna pengar så känns det fint ändå. Det är stort att ha en dag som bara är din. Det är trevligt att få kaffe på sängen på morgonen och en god middag på kvällen och att få besök av sina stora pojkar, om de nu kommer ihåg mig.
Det är naturligtvis mitt ego som talar men i år så har jag faktiskt skickat en present till min far. Det har jag inte gjort på många år, och det anför jag till mitt försvar. Min pappa är en anspråkslös person, och det är han som alltid hävdat att fars dag är till för att gynna mammon och bett oss söner att inte lägga ut pengar på presenter och annat krafs. Icke desto mindre så ses besvikelsen som en löpsedel i ansiktet på honom, eller hörs som en vemodig vibration i hans röst, om vi inte kommer ihåg att ringa på just hans dag.
Jag förstår honom, och jag skiner i att det kanske är ett sätt för kommersen att nå ännu högre höjder. Det är min dag och jag vill ha en slips. Jag vill ha tårta på morgonen och jag vill väldigt gärna att mina barn uppvaktar mig och säger att de älskar mig och jag blir fruktansvärt besviken om någon glömmer.

I det stora hela så tycker jag nog att jag har varit en bra far. Detta trots att jag levererat besvikelser och sorg. Fastän jag har alltid strävat, har alltid försökt efter bästa förmåga och även om det gått över styr ibland så har jag aldrig helt tappat greppet. Jag hoppas och tror att mina stora grabbar håller med mig. De hade några hårda år i samband med den stora händelsen – som jag var orsak till – och det har satt sina spår det är jag övertygad om. Icke förty så fanns jag där, stod på deras sida och Gud ska veta att det var en tuff match men jag gav aldrig upp. Idag så upplever jag att de också har den känslan, och det gör mig varm i hjärtat.

Jag önskar att min far bodde lite närmare så att jag kunde kvista över till honom på eftermiddagen med min present. Kanske ta honom med ut på en restaurang bara han och jag och min bror så att han fick förstå hur mycket han betytt för oss. Visst, det finns saker och ting som han kunde ha gjort bättre, men det är ingenting som jag tänker särskilt mycket på idag. Han är min pappa, och utan honom så funnes inte jag, och inte min bror heller, och inte mina barn. Det är viktigt att komma ihåg att även han har slitit och släpat för att vi ska kunna stå där vi står idag. Precis som jag varje dag gör samma sak för mina pojkar, både stora och små.
Vi är fäder, vi lever för våra barn, de flesta av oss i varje fall. Jag bryr mig inte om undantagen och kan bara hoppas att de skäl som de framlägger för att inte göra det är hållbara, åtminstone för dem själva.

På söndag är det fars dag som sagt. Det är min dag, min alldeles egna dag och jag kan ibland känna mig som den medellöse man som av Karl Bertil Johnsson på julafton fick ett verk av Jean Paul Sartre på franska och varmt tryckte det mot sitt bröst som vore det av guld, när jag får mina strumpor eller min slips. Det är inte tingen. Det är viljan att visa sin pappa att han betyder något och det är ingenting som bör föraktas eller förringas. Sedan att en massa människor blir rika på kuppen spelar mindre roll tycker jag. De är ju också pappor, eller mammor och har kanske också barn som uppvaktar dem.
Det är som en cirkel som som slutits, och jag säger som den där socialdemokratiska kvinnan – det var hon väl, sosse? – att låt oss fatta varandras händer och sjunga:
We shall overcome.