Läsandet…

Proust

Det är det här med läsandet och var det tog vägen.

Jag hade ju en sådan fin period där jag läste och begrundade och lät mig svepas iväg av författares visdom. Fascinerades av ordkonst och formuleringar och metaforer målade med Guds pensel och jag njöt. Kunde redan på jobbet se fram emot tills jag skulle få lägga mig ner i min säng, ta på mig mina nya fina läsglasögon och ge mig ut på upptäcktsfärd på den mystiska hed som en oläst bok kan vara. Och som jag somnade sedan. Likt en tryggt barn lade jag ner mitt huvud på kudden och inom tio minuter så sov jag. så är det inte idag tyvärr.

Kan inte för mitt liv förstå vad som hände. All min sinnesro försvann och ersattes av en rastlöshet som gör att jag inte längre kan läsa och jag tycker att det är så förtvivlat tråkigt. Visserligen så skriver jag själv istället och det ger mig en viss tillfredsställelse det kan jag inte förneka. Fastän jag saknar detta att kunna begrava mig själv i en bok. Emellertid så är det så att jag måste läsa så förbannat svår litteratur också ety annars blir jag bara förbannad och svär över torftigt språk och idiotiska formuleringar och tycker att det jag skriver är så mycket bättre. Och förvånar mig över att denne klåpare – som jag för tillfället försöker läsa – överhuvudtaget fått möjligheten att ge ut något så erbarmligt dåligt. Jag antar att just mina författarval kan vara en av anledningarna till att jag inte kommer mig för att öppna böckerna som jag liggandes på mitt nattduksbord. Säkert är det så.
Skröt gjorde jag också, om hur jag minsann skulle läsa ”På spaning efter den tid som flytt”, alla åtta volymerna. Jag kom bara till mitten av de första, sedan började jag själv författa – om jag törs kalla det så – inspirerad av herr Proust och på den vägen är det.
Jag kan inte ta mig tillbaka till den franska landsbygden igen. Sitter fast här framför min dator och skriver om mina problem och frustrationer istället och hoppas på att någon läser om eländet som jag beskriver.

Cigaretterna har också en hel del med att jag inte kommer mig för att ge mig hän åt litteraturen att göra. Det är ju så att för att jag ska komma till ro efter en dags arbete. För att kunna slappna av efter mitt skrivande – jag skriver noveller också, inte bara bloggar – så krävs det en fyra till fem cigaretter ute på gräsmattan i mörkret. Ja, jag vet, jag skryter igen. Jag skriver noveller också… Nåd! Låt oss slippa läsa det här självgoda dravlet, tänker ni säkert.

Icke desto mindre – om ni fortfarande är kvar framför er skärm – så när jag är klar med det här rökandet, har borstat tänderna, tvättat mig, släckt alla lampor, kollat alla låsen, tagit mina ögondroppar, så är jag trött. Och orkar helt enkelt inte läsa Marcels underbara prosa. Utan jag somnar – efter lite meditation icke att förglömma – och sover relativt gott ett par timmar. Sedan – när jag vaknat efter de här två timmarnas inledande nattsömn – ligger jag och funderar en stund på livet, min fru, mina barn, min ohängde bror och på min pappa eller något annat som far runt i min skalle. Efter det så brukar jag somna om och sova tills morgonen gryr.
Borde verkligen försöka komma igång med att läsa igen, jag känner det nu.
Okej, jag lovar. Imorgon så kommer jag Marcel.

”Maka på dig tjockis så jag får plats.” ”Sådär ja, nu läser vi grabben”, få se nu. Men du! Vad fan menar du med det här egentligen, jag fattar ingenting? Vi läser det en gång till, okej? Måste du tala franska hela tiden förresten, kom ihåg att jag bara läst språket i fem år.

Jag ser verkligen fram emot imorgon kväll, tror jag.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s