Tillfreds…?

images (22)

Undrar hur det känns, att vara just det? Att känna en inre frid, vara förnöjd och lycklig och är någon det på riktigt i själva verket? Emellertid så kan jag inte låta bli att undra, är det verkligen något att sträva efter?

Jag har varit på jakt i hela mitt liv känns det som. Smugit som ett lejon på savannen, eller likt en tiger ibland snår och skuggor för att sedan transformeras till, och galoppera som en Kuduantilop när jag trott att jag hittat och fällt lyckan som ett byte till marken.
Fastän det blir rätt ansträngande efter ett tag att hela tiden ha lycksaligheten som en måttstock på hur bra du mår och vad är sällhet? Finns den i realiteten eller är den ett verktyg som du använder dig av för att förtränga sorg och onda ting? Lyckliga människor, lurar de inte sig själva egentligen? Är det inte en form av självsuggestion för att slippa se verkligheten och sanningen i vitögat? Jag är skeptisk mot mot sådana som är så förbannat positiva alla dygnets timmar och alltid svarar ”jättebra” när du frågar efter hur de mår. Ju mer bekymmersfri en man eller kvinna verkar vara, desto mer bagage bär de på, det är min åsikt.
Nej, ge mig en svårmodig individ som vågar bejaka tungsintheten och du kan vara säker på att denne är mycket mer hel i själen än en tillgjort euforisk person.
Jag litar inte på glädjen. Den är en drog för att hålla sorgen borta och hindrar dig från att resa inåt, in i de mörka regioner som alla bär på och så länge du förtränger dunklet i ditt medvetande så tränger ljuset aldrig riktigt igenom. Så låt oss ta vemodet och bekymren i famnen, hålla dem hårt och inte låta dem slippa undan. Se dessa ljusskygga företeelser i vitögat, tala med dem vänligt och belevat, ta upp svårmodet till ytan och låta solen skingra skuggorna i det att du till slut kan uppnå, ja inte lycka, men kanske sinnesro.
Kan du verkligen känna någon som inte släpper in dig i de rum som de har där ljuset inte är tänt? Är denne i sanning din vän, din käresta som alltid har lampan tänd och aldrig lättar på förlåten? Är verklig vänskap och kärlek alltid en promenad i solen? Nej, jag vet att det inte är på det sättet. De som jag kommit närmast är de som låtit mig komma in under den glättiga ytan. Som efter en tid av till synes sorglös gemenskap – som all kärlek och tillgivenhet trots allt bygger på – låter täckelset falla och blottar sina sår och skavanker utan rädsla eller farhågor för konsekvenser av avslöjandet. Verklig tillit ligger i detta, att så sina frön av olycka i din jord och låta dem gro där i hopp om att ni tillsammans ska ta er igenom de snår som de till slut växer upp till. Att du och din vän med skarpslipade yxor skall röja ny väg igenom synapstrassel och gråt för att till slut komma ut på andra sidan som en enhet. Likt en legering som aldrig kan brytas av något. Segla tillsammans över oroliga vatten med för evigt fyllda segel. Stå tillsammans och aldrig falla för att ni är för evigt sammanlänkade av delade sorger och bedrövelser.
Se i detta hur verklig passion och vänskap frodas! Tillförsikt som växer till en borg där ni båda kan leva för evigt utan skräck för gömda skelett i garderober. Se där en nåd att stilla bedja om.
Jag har släppt min gard och står blottad. Slå de slag du behöver slå och släpp sedan din egen. Låt oss klå varandra blodiga och sedan hjälpas åt att förbinda våra sår.
Att se förbi den eviga jakten på lycka däri ligger lösningen.
Jag nöjer mig med sinnesro.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s