Minnet…

Jag är förvånad, och på gränsen till lite rädd faktiskt. Det borde ju i rimlighetens namn vara på det sättet att – när du börjar komma till åren – du skall bli glömsk och disträ och träda in i någon slags förlåtande dimma som suddar ut de skarpa konturer som gjort ditt liv lite kantigt och ibland svårt att handskas med.

I mitt fall så är det precis tvärtom. Jag minns allting in absurdum. Som till exempel igår kväll när jag och min fru satt och tittade på ett avsnitt av morden i Midsomer och jag känner igen en av de kvinnliga skådepelarna så väl men kan inte till en början placera henne. Till slut – långt bak i min hjärna – så börjar ett namn på en teveserie utkristallisera sig, men innan dess så ser jag henne i ett kök. Hon är ung och söt och det är en miljö som vittnar om umbäranden och hårt liv och inte så roligt och så slår det mig. Det är en serie som utspelade sig under andra världskriget, i England, och den hette? Ja, just det ja, familjen Ashton…

Snabbt på Google nu, hamra, hamra, och ja mycket riktigt, där är hon, i sitt kök, och hon är precis så betagande som jag såg henne för min inre bild. Och så tittar jag upp på teven och ser henne igen och det var fyrtiofem! år sedan den serien gick på svensk television. Mellan 1970 och 1972 så satt jag och min mamma och min pappa och min bror på lördagskvällarna tror jag att det var, och följde familjen Ashtons liv i ett krigshärjat Storbritannien.
Stilla sitter jag och förundras och min U tittar på mig med stora ögon och frågar sig kanske om jag håller på att bli galen. Jag har själv ställt mig den frågan för på sista tiden så är det som om mitt leverne – ända sedan barnsben – spelas upp för mig som en gammal journalfilm från trettiotalet med flimrande bilder och affekterad speakerröst och det är långt ifrån behagligt att behöva se den filmen igen alla gånger.
Jag minns min farmor – som innan hon blev totalt senil och inte längre kände igen sig själv – levde i det förgångna och maskerade sitt bristande närminne med att berätta med livfull stämma och stort engagemang om hur det var i ”Sura” när hon var ung. Alla som lyssnade förundrades över hennes fantastiska minne, men ingen fattade hur det egentligen var ställt. Att hon knappast visste var hon befann sig när hon hysteriskt nästan orerade om ”bruket”, dansbanan och livet i Surahammar när hon var en ung flicka var höljt i dunkel och uppdagades först långt senare

Är det dit jag är på väg? Eller är detta bara ett resultat av sunt leverne utan sprit och andra sinnesförändrande droger? Jag vet inte, min bror säger att det är anledningen och att synapsfamiljen – roligt uttryck – mår bra av att inte förvirras av osunda substanser.

Men vad vet jag? Det är bara några få år kvar till sextioårsstrecket nu och om ni träffar mig i framtiden och jag bara pratar om gamla tider och hur ni förvånas och fascineras över i vilket skick mitt minne befinner sig. Så besinna er och minns vad jag skrivit här idag. Ta mig stilla i handen, led mig till en sjö, sätt ett fiskespö i nävarna på mig och skicka ut mig på vattnet och låt mig försvinna in i morgondimman där vattnet krusas av en bris som väcker mitt medvetande och som kanske får mig att återvända till nutiden och kom tillbaka dagen efter.
Skulle det nu vara så att ni inte hittar mig vid strandkanten då ni återvänder så bliv stilla i själen. Ställ er vid vattenbrynet och lyssna, så kan ni säkert höra knirkandet av osmorda och glappa årtullar långt därute någonstans i tjockan. Jag är antagligen lycklig där jag är och fullständigt omdveten om att jag har har ett annat liv någon annanstans för det är så det är tror jag.
När du väl klivit över gränsen och släppt kontakten med nutiden och befinner dig i det förgångna så är det inte du som lider. Det är de stackare som blir kvar som gråter och saknar och ser den som en gång var någon som de kände och höll av ha förvandlats till en främling. Fastän håll då fast vid tanken att det bara är en ny tid för den som glömt, och att det nya inte är skrämmande eller farligt för vederbörande och lär känna honom eller henne på nytt om det går.
Eller sätt människan i en båt och sätt kursen mot en ny horisont och be en bön för det som varit och det som komma skall.

Vad var det nu jag hette sa du?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s