Kylslaget…

hämta (24)

Det börjar bli lite ruggigt nu, lite kyligt och ogästvänligt här på jorden och det har ingenting med väderleken att göra, eller hur situationen är i familjen eller något annat.

Jag har aldrig varit med om någonting sådant här tidigare. Faktum är att jag har hånskrattat och raljerat över människor som hävdat att de upplevt samma sak som jag gör nu och bett dem att ”ta en rask promenad så går det över.”
Det är lite vårt att förklara vad som händer, men att det har att göra med min jobbsituation är jag i alla fall övertygad om. Jag har alltid trivts med att ha mycket att göra och känt att stå overksam och hänga inte ligger för mig riktigt. Hellre lite för mycket arbete än för lite och jag har fått någon slag tillfredsställelse i att kunna säga att jag är så stresstålig.
Men nu är jag som ett gelé. Dallrar och vibrerar så fort telefonen ringer och är lätt irriterad och snarstucken och står inte ut med ”idioter” som jag tycker att de flesta som kommer och ”stör” mig är. Det kryper i hela kroppen på mig och varje ny arbetsuppgift är som en lodrät klippa som jag måste klättra upp för och när jag väl tagit mig upp så står där en ny bergvägg och väntar. Jag biter ihop förstås, så hårt så att jag till slut blir alldeles slapp i käkpartiet och sluddrar på talet som om jag vore berusad och jag såg mig själv i spegeln härom dagen och kände knappt igen mig själv. Det var något jagat i blicken, som ett djur på flykt bort från en hotande fara och att prata om det med den som det berör hjälper föga för jag behövs ju. Det är – känns det som – inte acceptabelt att jag skulle vara svag och inte palla med trycket. Fastän det är ju tyvärr så, att vi är så känsliga i vår personalsituation att om någon – jag då förslagsvis – som har en så stor arbetsuppgift som jag har skulle falla ihop och inte orka mer så går det ut över alla och ingen vill ha det så, allraminst jag. Så det är inte så svårt att förstå att om jag sänder ut signaler att det kanske inte fungerar längre, så vill ingen höra på det örat.
Ja, det här blev ju inget roligt eller spirituellt blogginlägg direkt och det känns inte särskilt roligt att behöva skriva det heller. Men vad ska jag göra då, det är mitt sätt, att nedteckna det jag känner, leda ut de onda safterna via fingrar, ner på tangenter och ut i cyberspace i hopp om att det ska försvinna bland stjärnor och planeter. Sugas upp i något slags svart hål eller via ett maskdito för att transporteras till en annan värld där olustkänslan kan omvandlas till harmoni igen och komma tillbaka till mig som ett vårdande balsam för min nu något förvirrade hjärna.
Det är tur att jag inte dricker sprit längre. Det är en djävla tur faktiskt. Eller det kanske inte har så mycket med tur att göra, men det är skönt att jag inte har den kopplingen idag för det skulle ha varit en enkel lösning på det här problemet skulle jag tyckt på den tiden. Jag kan se nyktert på det här istället och sannolikheten för att jag ska kunna få någon rätsida på, och kunna reda ut trasslet bland hjärnvindlingarna är så mycket större om du är just klar i skallen.

För övrigt så känns det bra när jag får lämna mitt arbete och komma hem till min familj. Det är mitt andningshål och jag känner mig verkligen på mitt jobb som en säl under isen som under hela dagen just letar efter det där hålet med syre som håller mig vid liv. Så det är skönt att det finns, här hemma med mina barn och min fru och även om jag bara får upp min smala nos ovanför isen, och min kropp är kvar i det kalla vattnet, så räcker det för tillfället för att jag ska kunna dyka ett tag till. Det blir värre om jag inte hittar någonstans att andas på. Då! Kan det bli ett verkligt problem. Dock så hoppas jag att det inte ska hända och jag ser inte det heller riktigt i nuläget. Emellertid så har jag en lång vinter framför mig och eftersom jag nu en gång för alla är en diplomerad vinterhatare så har jag en tuff match att spela innan våren kommer.
Så nu ger jag mig iväg igen, tillbaka till ”dårar” och ”puckon”, men jag ska försöka behärska mig och be om sinnesro att acceptera det jag idag – förfaller det som – inte kan förändra.
Tack Ulrika och Harald och Ludvig för att ni finns, utan er skulle mina andningshål frysa igen.

Jag ”tar en rask promenad” då, och hoppas på att det går över.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s