Vem bryr sig…

advent

Det brukar min yngste son säga.

”Vem bryr sig”, säger han och himlar med ögonen och ser ut som om han tycker att det jag säger åt honom att han ska göra är det dummaste och mest orimliga han någonsin i sitt unga liv varit tvungen att lyssna till.
Ja, vem bryr sig egentligen? Jag frågar mig också det ibland. De flesta som jag känner och umgås med – det är inte särskilt många för övrigt – har fullt upp med att ta hand om sig själva och sina egna angelägenheter och orkar inte lägga energi på att bry sig om vad andra tycker och tänker.
Jag är inget avsteg från det tänkandet tyvärr.
Naturligtvis så skulle jag vilja att det var annorlunda, att jag var undantaget som bekräftar regeln. Ett skinande exempel på att mänskligheten inte är förtappad, att det fortfarande finns empati och förståelse i världen. Att jag verkligen ”bryr mig” och tar hänsyn till andra människors åsikter.
Det är inte så. Jag är självisk och egotrippad och tycker att de flesta andra i min omgivning är idioter och jag har ett svårt arbete med att dölja vad jag tycker och tänker om de stackare som lägger ut texten och anser att de har något vettigt att säga.
Däri ligger en viss ödmjukhet ändå antar jag, att jag inte slår mina egna åsikter ansiktet på vederbörande längre utan att jag helt enkelt låter dem bete sig som idioter och få fortsätta vara övertygade om sin egen förträfflighet. Allt medan min själ suckar djupt och gråter över att jag är tvungen att lyssna.
Visst var det Thåström som skrev en låt med titeln ”Alla andra är idioter, det är bara jag som är normal?” Eller tvärtom var det kanske, det spelar mindre roll. Andemeningen är densamma och jag förstår precis vad han menade. Vi lider väl antagligen av samma defekt, om det nu är en sådan?
Emellertid så är det nog bristen på fromhet hos dem som jag måste konfronteras med som gör att de framstår som just dårar. Och även jag har varit där. Jag har betett mig precis som de och blivit lika idiotförklarad av sådana som nu är som jag. Lika överseende som jag är numera var de, och strök med handen medhårs, förbindligt leende och vänliga till sätt och handlag men som krutdurkar inombords.
Det händer dock idag att jag träffar på likasinnade i mitt arbete, som obegripligt nog tycker att jag är en sinnesslö individ och beter sig överseende mot mig. Skillnaden är dock att jag inser vad de tänker och det blir en hjärnornas kamp, en kraftmätning i självbehärskning och artigt uppförande utan att för en sekund visa vad du i själva verket tänker och jag brukar gå segrande ur sådana strider. Min kombattant förlorar humöret, och sitt ansikte, och jag vinner igen och stärks i min övertygelse om att jag verkligen är en utpräglad psykopat.

Psykopati (från psyche ”själ”, ”liv” och pathos ”lidande”) är en generell beteckning på en störd personlighet ifråga om känsloliv och vilja att följa sociala normer. Står det i Wikipedia, och det stämmer väl i viss mån in på mig antar jag med den skillnaden att jag verkligen vill lära mig att följa de sociala normer som ställts upp. Även om de upprättats av kompletta dårar…
”Fake it til you make it”, heter det ju. Och jag jobbar på, dag efter dag, timme efter timme, minut efter minut, och nu ska vi fira jul snart också, alla galenpannor och jag.
Första advent idag, har ni tänt ljusen och stjärnan i fönstret?
Det har i alla fall jag och min familj.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s