”Tror du att det finns något okänt därute.”

Som inte är upptäckt, som ännu finns kvar för att bedåra oss, förleda oss, beslå oss med sanningar och nya tider som ställer vår nuvarande tillvaro på ända, och ”inte ens vetenskapsmännen kan förklara varför den helt plötsligt och utan egentlig anledning vänder sig på sin topp”, som det stod på kartongen till Gyrosnurran som jag köpte som barn ifrån postorderföretaget ”Hobbex.”

Åtminstone så hoppas jag det. Idag så känns det som om en gnutta hopp om en förändring är av hävd. Det här mörkret tar livet av mig och att klampa på i samma hjulspår dag efter dag när solen inte skiner gör mig till en något deprimerad och sur gammal gubbe. Så mycket lättare det är att acceptera sin vardag när det är vår eller sommar. Det nordiska svårmodet som uttrycks i både film och litteratur måste härstamma från detta faktum. Att vi större delen av våra liv häruppe lever i kyla och mörker.
Alla kungens män och alla kungens hästar kan inte få mig att le särskilt lyckligt så här års och jag blir tyst och inbunden säger mina barn och min fru.
Jag talade med en man häromdagen som hade en fru som hade blivit dement och ibland inte kände igen honom längre, och hans tårar trillade nerför hans kinder när berättade det och jag fick lite dåligt samvete då för att jag går omkring och egentligen har det rätt bra, men ändå är vemodig och försjunken i tankar om hur det var förr och vad jag kunde gjort annorlunda.
Jag försöker verkligen, tro inget annat. Emellertid så säger min fru ibland att jag trivs med att vara problemfylld och att jag söker elände och tunga tankar för att jag på något sjukt sätt mår bra då. Tyvärr så måste jag i viss mån hålla med henne för i lyckan finns – som jag skrivit tidigare – bara en väg att gå och det är till landet av mindre lycka eller olycka och sorg. I Bedrövelsen så finns åtminstone hoppet om att saker och ting ska bli bättre. Något att se fram emot, att sträva efter och i ömklighet finns också kreativitet. Åtminstone så är det så för mig.
Fastän jag kan inte säga att jag trivs med att vara ledsen, så långt vill jag inte gå. Nej, jag är nog hellre en lyckligt smilande man med solsken i blick, än en tungsint poet med mörka ringar under ögonen. Fast, ”det klär dig bättre rent visuellt att vara låg och försjunken i tankar än glad och oförtrutet positiv”, sa en flicka en gång. ”Det gör dig mer intressant.” Ja jag säger då det. Jag minns att när hon sa det så tog jag det som en komplimang, som ett bevis på att jag var annorlunda och annorlunda var bra för mig då på den tiden. Och är det fortfarande om jag ska vara ärlig.
Inte så att jag luras och gör mig till för att verka svår och onåbar – det är jag ändå så det räcker – men jag är snar till begrunda och definiera och att inte acceptera allt utan att bjuda visst motstånd. En jobbig djävel att leva med både för mina barn och min fru, men de älskar mig ändå och det är jag outsägligt glad över.

Jag tar nog mig själv på för stort allvar. Är självisk och egocentrisk och tycker att världen ska kretsa runt mig och så är det ju det här med ödmjukheten som jag alltid har haft ett visst besvär med. Synonymer till ödmjuk är bland annat; anspråkslös, blygsam, undergiven och underdånig och det är verkligen inga epitet som jag vill förbinda mig till. Dock så betyder det också vördnadsfull, from och respektfull och i dessa karaktärsdrag så finns det något som jag kan försöka lära mig att leva upp till.

Ska vi säga så då? Att jag från och med idag försöker vara en mer ödmjuk man som hellre älskar än att sträva efter att hela tiden bli älskad?
Och ”nu så kommer julen, lite mörk och kulen, men ändå så kär”, så låt oss fylla vår värld med tomtar och glitter och tända ljus och frid och ro och till alla människor ett gott behag.

Och nu slåss marsvinen igen…