Det går för fort…

tid

Det här går inte längre, det går alldeles för snabbt och om inte hastigheten avtar snart nu så kommer den här resan att nå sin slutstation långt innan jag hade tänkt att den skulle göra det.

När jag var liten så var varje dag en mil lång och en vecka var som ett ljusår och ett år, ja, det gick inte ens att tänka sig en så lång tidsperiod.
När vintern kom till exempel så levde jag i den och såg inget slut och längtade inte vidare. Ety när månaden mars kom så var jag helt enkelt klar med den kalla årstiden och smög liksom obemärkt in i våren. Där vistades jag ibland fåglar och fjärilar och porlande bäckar och den här omisskännliga doften av hur jorden vaknar igen efter att ha varit djupfryst fanns i min näsa och den skulle vara där.
Så plötsligt så var det sommar. Jag märkte det när jag stod på badbryggan i mina badbyxor och solen glittrade i vattenytan och jag kisade ut mot det vita femmeters hopptornet som bara ”Kjolle” vågade dyka ifrån den översta avsatsen på. Fast han fick konkurrens sedan ett år när först min yngre bror, och sedan jag också tog steget ut i det okända och hoppade in i skaran bland de utvalda med huvudet före.
Varje år var som en evighet på den tiden. Du levde en dag i taget och behövde inte se längre framåt än så. Vilken frihet det måste ha varit och det utan att du visste om det. Reflekterade inte ens över att du ägde något som du senare i livet skulle komma att förlora och än mindre förstod du hur värdefull din ägodel var och hur mycket du skulle komma att sakna den.

När tog det slut? Frågar jag mig. Vid vilken tidpunkt i livet börjar du räkna timmar och dagar och lägger ihop dem till månader och år och när börjar morgondagen att vara viktigare än den tid som du lever i just nu. Jag vet inte riktigt, jag antar att det är olika för alla människor men att alla hamnar där till slut, det är då ett som är säkert.
Det tråkiga är att vi mycket tidigare nu för tiden – som jag ser det i alla fall – börjar påverka våra barn att tänka som vi gör. Vi låter inte våra barn att vara just barn längre och alldeles för tidigt så kommer kraven och de lägger sig som en stor, tung överrock över våra telningars slokande axlar och alldeles för snabbt så försvinner skidor och skare och fåglar och vårbäckar och grönskande sommarhagar utan slut ut ur deras liv och de står där som vi gör.
Står på rad i kö för att få sin beskärda del av det inrutade livet som jag på senare tid tyvärr konstaterat, går alldeles för fort. Fastän det kommer de inte att märka förrän det är försent. Och då kommer de att stå där som du och jag gör nu, och undra vad det var som hände, och vart alla år tog vägen.

Nej, jag sätter stopp nu. Det är inte nyårsafton imorgon och inget nytt år börjar på torsdag och jag tänker inte teckna några mentala kontrakt som jag omedvetet kommer att må dåligt av när jag utan att tänka på det bryter dem. Jag planerar inte, det får bli som det blir.
Jag går i barndom nu och tar fram mina Dinky toysbilar och sätter mig på mitt rum och leker. Jag ringer till min bror när jag är klar med det och sedan drar vi ut på ”myran” med våra luftgevär och jagar sork igen. Janne Lindqvist får hänga på han också och ”Lille” och ”Lofen”. Och om Percy är klar på toaletten så får han också följa med.
Vi ses vid Ballongtornet grabbar!
Och kolla! Där kommer Jensen och Kembe och Åke Nilsson också, det här blir kul

Gott nytt år folks…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s