Det sades att det skulle gå bra. Garantier utlovades, guld och gröna skogar utmålades och allt som tidigare känts ansträngande och svårt att handskas med skulle bli lätt och näst intill viktlöst. Du skulle sväva fram påstods det, som en ande utan bojor och lampa som fängelse.

Att jag hade mina dubier säger sig självt men förhoppningarna fanns ju där och någonstans så bestämde jag mig för att även om det verkade osannolikt att alla dessa löften skulle uppfyllas, så gick jag på den linjen och står idag häpen.
Overklig är känslan som jag har.
Det är som jag vore en en annan, att någon som liknar mig fått en ny programvara, nya drivrutiner, och även ett nytt skinande chassi.
”Har du blivit religiös?” Frågade en kollega till mig häromdagen, och jag visste inte riktigt vad jag skulle svara.
Religiös i fråga om att tro på Gud och Jesus och jungfru Maria och den helige ande skulle jag inte vilja säga att det handlar om direkt. För övrigt så anses ju sådana bevekelsegrunder en aning suspekta för de flesta människor. Se bara på Carola vilket spott och spe hon får utstå för att hon bekänner en tro som är livsviktig för henne.
Nej, Jesus och Maria och andar som är heliga får vara för mig.

”Och då kommer den där extra kraften”, som visan gick i en monolog från fyrtiotalet för er och för undertecknad som är så gamla.

Det är mer på det sättet för mig, att det finns något att hämta i universum om du bara har förstånd nog att våga be om det.
Det är minsann så, och det är som att bära omkring på en liten folder i backfickan eller närmast hjärtat. Ett litet framgångsrecept i i fickformat således. Eller som ett litet mynt präglat för din skull som du alltid bär med dig.
Det går bra nu är väl vad jag vill säga med det här inlägget. Alldeles förbaskat bra går det.
Sedan skulle jag bara vilja träffa mina stora pojkar lite oftare, och mitt barnbarn förstås.
”Men det kan ju jag berätta för mina kompisar.”

”Play don´t worry.”

 

Hon stod på krönet av den gröna kullen och såg ut över det böljande landskapet. Det blåste hårt och molnen jagade över himlen likt fantasidjur som oupphörligt ändrade form och färg. Det svarta, långa håret på henne sveptes än hit och än dit och hon brydde sig inte längre om att försöka hålla det på plats. Det vägde som dystert i hennes hjärta och det vemod hon bar på tvingade fram tunga tårar ur hennes stora ögon och de trillade en efter en ner på hennes gräddvita bomullsblus. Hon suckade.

Ingenting var sig längre likt. Det kändes som om hela hennes kropp var på väg att lösas upp. Förenas med den vinande vinden och färdas genom landskapet på en resa utan slut. Hennes stövlar blev våta av det fuktiga gräset och hon huttrade till och svepte den tunna sjalen som hon bar tätare om sin späda kropp.
Solen var blek som en måne och värmde föga och om hon skärpte sina sinnen så kunde hon både se och höra bränningarna från havet långt, långt borta.
Hon var inte längre den hon en gång varit. Något hade förändrats och hon kunde inte längre relatera till de mål och drömmar hon en gång haft. Det var som att leva i en saga nu tyckte hon. Verkligheten som hon mindes den kändes lika avlägsen som en dröm du haft om natten och som du knappt kom ihåg när du vaknat. Fragment som dansade omkring i ditt medvetande. Gungfly och dy eller sand i en öken som din trötta kropp försökte ta sig fram igenom.
Det spelade hur som helst ingen större roll längre, tänkte hon. Att gå tillbaka var inget alternativ för där hon stod idag – naken och utlämnad – var det som existerade för henne, inget annat. Och hon började bli genomskinlig.
När hon höll sin hand framför sig som ett skydd mot den lågt stående, svaga solen så var den som en skiss. Det som en gång varit en färgstark målning med liv och kraft i, hade blivit av med alla kulörer och skuggor och dagrar och föreföll spöklik. Likt en hand på en vålnad, tänkte hon.
De gröna kullarna, de mogna risfälten, den slingrande smala vägen som hon kommit hit på, allt var synligt genom hennes tätt sammanpressade fingrar. Hon visste att det var likadant ställt med övriga delar av hennes kropp och förskräckelsen över vad som höll på att hända gjorde henne apatisk, lite rädd, och oerhört sorgsen.

När hon bodde – för inte så länge sedan – i den lilla byn som hon kom ifrån så tedde sig livet okomplicerat och behagligt. Den ena dagen var den andra lik och hon skötte sina sysslor hemma och på risfälten med glädje och tillfredsställelse. Hon lagade mat till sin man och skötte om honom som det anstod en hustru. Uppförde sig som hon hade fått lära sig redan som liten flicka. Fanns där för honom utan att bli för påtaglig och hon såg ingenting konstigt i det. Han var snäll mot henne, älskade henne rent av, och hon tyckte om hans smekningar om nätterna och hon gav sig hän och förlorade sig själv i lust och åtrå. Fastän på morgonen var det dags att återigen ikläda sig den vanliga hustrurollen och när han gick till sitt arbete så stod hon i dörren och vinkade. När hon gick till risfälten med sin hatt på huvudet för att skydda sig mot solen så tänkte hon på natten som gått och det pirrade i hennes kropp.
De andra kvinnorna brukade skratta åt henne, reta henne för att hon var så kär i sin man, men hon visste att det bara handlade om avundsjuka så hon brydde sig inte om det så mycket. De försökte få henne att tala illa om sin make som de gjorde om sina, håna honom, och nedvärdera deras kärlek till något som hon inte ville höra talas om. Hon var lojal, in till döden trogen, och hon älskade honom och därför var hon ensam och ansågs som lite konstig. Män var ju män, och kvinnor ska hålla ihop, och det rådde ett krig mellan könen förstod hon inte det, sade hennes så kallade väninnor och skrattade rått och hjärtlöst.

Nej hon förstod verkligen inte.

När hon och Tagashi satt tillsammans på kvällarna och åt och småpratade så var det som om en liten motor surrade i hennes hjärta. Hon kunde se på honom i smyg och bli alldeles varm i kroppen och även om han inte var den vackraste av män så var han hennes. När han somnat efter att de älskat, och även när de inte gjort det, så låg hon länge och såg upp i taket med halvslutna ögon. Den stjärnhimmel som hon visste glittrade därute uppe i det svarta tog sig på något sätt igenom halmtaket och hon brukade roa sig med att försöka känna igen stjärnbilderna. Havsbrisen slet och drog i väggarna och hon kunde höra hur mobilerna av trä som de satt upp på verandan och som höll demoner och onda andar borta klickade. Jag är trygg, tänkte hon. Jag är aldrig rädd eller ledsen och han är grunden som jag står på och även om han har lite svårt för att visa känslor så vet jag att han älskar mig. Andetagen som fick hans bröstkorg att hävas lät lite ansträngda och hon visste att hans arbete i sågverket var hårt och slitsamt och det gjorde henne orolig. Hon hade bett honom att ta det lugnt och inte slita ut sig. Men Tagashi hade bara skrattat och kysst henne, men hon kunde se i hans ögon att han var trött.

Den här dagen då solen stod högt och var varm och arbetet på risfältet gick långsamt och hon plågades av hur svetten rann ner utefter hennes rygg så bar hon på något som hon inte kände igen. En känsla som var svår att sätta ord på. Rädsla? Ja kanske, men det var inte bara det hon kände utan något annat också. En föraning av något trodde hon. Likt mörka moln som tornade upp sig vid horisonten fastän himlen var blå var känslan hon hade och hon var tvungen att avbryta arbetet och gå och sätta sig en stund.
”Hur mår du Miki?” En av de äldre kvinnorna stod plötsligt framför henne och när hon såg upp på henne så kände hon hur tårarna rann utefter hennes kinder. ”Gråter du lilla vän? Vad är det som har hänt?”
Miki skakade på huvudet och torkade tårarna med baksidan av sin hand
”Ingenting egentligen, jag vet inte riktigt vad det är med mig.” Hon försökte le men det blev mest till en grotesk grimas.
Den äldre damen, som hette Kyoko, satte sig ner bredvid henne och strök henne över håret och ryggen.
”Nej inte på ryggen, jag är så svettig.”
”Det är jag också Miki. Alla är svettiga.” Hon flyttade dock handen och smekte henne på kinden istället. ”Det är så varmt idag min lilla flicka, du borde gå och sätta dig i skuggan ett tag. Du kanske har fått solsting?”
Miki nickade. Tårarna fortsatte att trilla men hon reste sig och vadade bort till det lilla solskyddet som stod uppställt en bit bort. Kyoko följde med.
De satt sedan tillsammans en stund och såg upp mot byn som låg på sluttningen av de mest fantastiska smaragdgröna kullar du kan tänka dig. Bruna trähus med toppiga tak täckta med halm låg på rad efter rad och de smala vägarna slingrade sig igenom byn som svarta ormar. Barn lekte, fåglarna sjöng och vinden viskade sagor som verkade komma från andra sidan havet och som bara de unga och oförställda i byn kunde höra. Hundar strövade fritt omkring på gatorna från det ena huset till det andra. Soldåsiga katter låg på verandor och sov i solskenet eller i skuggan och fjärilar stora som svalor singlade omkring som brokiga höstlöv mitt i sommaren.
Runt brunnen mitt i byn satt de äldre männen och rökte pipa. Skrattade och pratade och berättade, det var vad de gjorde. De verkade nöjda och glada med det fast deras ben och ryggar värkte efter ett hårt och mödosamt arbetsliv. De drack risvin.

Miki lutade sitt huvud mot Kyokos axel och slöt sina ögon. Hon kunde inte förklara varför hon kände som hon gjorde. Det var som om hon hade en fuktig hinna på insidan som gjorde hennes ögon simmiga och hennes blick immig. Hon tänkte på sin Tagashi och hennes hjärta svällde. Åh, om andarna ändå ville lyssna till deras böner, tänkte hon. Ett barn, hon längtade så det värkte i hela kroppen efter ett litet knyte som hon kunde hålla i, vagga till sömns, leka med och ge honom eller henne bröstet. Tagashi och hon kunde ta långa promenader med barnvagnen och de skulle vara lyckliga och stolta och vägen skulle vara till för dem. Hon såg dem för sin inre syn och de var i ett skimmer, ett himmelskt ljus och de skulle vara skyddade från allt ont och Tagashi skulle inte vara trött längre. Han skulle äntligen förstå vad hon hade menat under deras långa samtal. Han skulle inte längre tvivla på det mirakel som hon var övertygad om att det innebar att vara förälder.
”Jag känner mig så orolig”, sade Miki. ”Som om något ont kommer att hända och i morse när jag gick till fältet så tyckte jag att katterna tittade så konstigt på mig. Jag brukar alltid stanna och klappa ett par av dem, jag tycker om när de spinner och klöser mig lite lätt, men den här morgonen så tordes jag inte. Det var något oroligt i deras ögon.” Hon kramade Kyokos hand hårt.
”Du vet aldrig var du har en katt”, sa Kyoko. ”De har kontakt med andevärlden och du bör respektera deras känslor.”
”Jag vet det.”
”Hur har du och Tagashi det?” Frågade Kyoko och stirrade rakt fram. ”Är ni lyckliga?”
”Varför frågar du?” Miki tittade på henne och försökte få Kyoko att titta henne i ögonen. Då hon inte gjorde det så reste hon sig upp och ställde sig rakt framför henne. ”Ja, jag och min man är lyckliga och jag vill veta varför du frågar?”
Kyoko skrattade och lade sitt huvud på sned. Hennes djupa rynkor i ansiktet bildade ett säreget mönster, men hon såg snäll ut.
”Ta det lugnt min lilla flicka, jag frågade ju bara. Jag tycker att han har sett lite trött ut den sista tiden, inget annat, och jag tänkte att det eventuellt kunde vara det som gjorde dig ledsen.”
”Ja, han är trött. Det är hårt på sågverket och jag har bett honom att ta det lugnt men han skrattar bara. Fast det är inte det.” Miki satte sig ner igen. ”Någonting kommer att hända”, sade hon tyst.
”Kanske det Miki, eller kanske inte. Varken du eller jag vet. De enda som vet är andarna och det som skall ske kommer att göra så oavsett om du oroar dig eller inte.” Hon reste sig och börjad vada tillbaka till sin rislänga. ”Kom nu min lilla sparv”, ropade hon. ”Arbete väntar och snart kommer Tagashi hem och då måste du ha middagen klar och vara ren och fräsch och dofta som en lotusblomma.” Hon skrattade sitt hesa skratt. ”Så kanske ni får ert lilla barn snart.

När hon kom hem från arbetet den här dagen så duschade hon och smorde in sig själv från topp till tå med en mjukgörande salva som var baserad på honung. Sedan stod hon framför spegeln och betraktade sig själv. Hon tyckte om vad hon såg och hon visste att Tagashi också uppskattade hennes kropp. Han brukade säga att hon skulle komma att se ut som en tonåring oavsett hur gammal hon blev. Miki smekte lätt sina bröst och lät händerna glida utmed sidorna ner över höfternas mjuka rundning och när hon vred sig i profil och betraktade sin – som hennes man kallade den – ”putrumpa” så sög det till i hennes mage och hon längtade efter sin man och hans mjuka händer över hela hennes kropp. Jag ska nog klaga lite över muskelvärk ikväll och be om lite massage tänkte hon, och rodnade när hon tänkte på vilken sorts knådning hennes man brukade ge henne.
Nog nu, log hon för sig själv, var sak har sin tid. Och i med den tanken så klädde hon sig i en mjuk bomullsdress som hon visste att Tagashi tyckte om. Lade på lite rött på läpparna, applicerade lite av sin mans favoritparfym i nacke och på handlederna och satte sedan igång med middagen. Hon kände sig kokett och vacker.

Hon satt på muren som vanligt och väntade och såg på långt håll när männen började närma sig byn. Först som en liten rad av mörka pricka som långsamt rörde sig framåt och sedan konturerna av människor och till slut, när de var tillräckligt nära, kroppshållningar och sättet hur de gick som avgjorde vem som var vem. Tagashi hade ett särskilt sätt att gå på, ett sviktande spänstigt steg med frånskjut från tårna och när de var ute och gick tillsammans så hade hon problem med att hålla jämna steg med sin man och hon fick alltid be honom att ta det lite lugnare. Han brukade svara med att be henne hoppa upp på hans rygg och sedan travade han fram som en liten häst och hennes svarta halvlånga hår guppade i takt med hans steg och hon skrattade som en liten skolflicka. Gud vad hon älskade honom.

Hon kände tidigt att något var fel, redan innan de var så nära att kännetecknen var urskiljbara. Tagashi brukade alltid gå först och eftersom han var lite längre än sina arbetskamrater så var det lätt att tidigt se vem som var vem tyckte hon. Fastän säker kunde hon aldrig vara men något var inte som det brukade idag kände hon när hon skärpte blicken för att försöka se bättre. Ju närmare de kom desto säkrare blev hon.

Tagashi var inte med.

När de nästan kommit fram till där hon satt så vinkade alla och hon kunde se på deras ansiktsuttryck att hennes farhågor besannats. När de skulle till att passera så stannade de och han som hette Keiji började klättra upp för sluttningen till muren där hon satt och satte sig ner bredvid henne och han sade ingenting.
”Var är Tagashi?” Frågade hon med knappt hörbar röst och det var bara viljestyrka som gjorde att hon inte skrek av ångest och vånda.
”Jag vet inte”, sade Keiji och lade armen om hennes axlar. ”Ingen av oss vet.”
Hon böjde sig fram och lade ansiktet i sina händer och hon kunde inte ens gråta.
”När vi skulle äta idag så kom han inte till vår matplats och vi tänkte att han kanske gått till latrinen.” Keiji suckade och strök med handen över hennes rygg. ”Till slut så var det en av oss som gick iväg för att leta men Tagashi var som uppslukad av jorden. Det fanns inte ett spår av honom och vi har ägnat hela eftermiddagen åt att leta på alla möjliga och omöjliga ställen efter din man, till förmannens förtret, men han fanns ingenstans.” Han tog bort handen från hennes rygg och stirrade rakt fram. ”Vårt sista hopp var att han blivit sjuk och gått hem, men när vi såg dig sitta här och vänta så dog det hoppet som en kanin i käftarna på en räv.” Miki log inombords åt hans ordval trots situationen, Keiji, jägaren.
Han reste sig upp och ställde sig framför henne. ”Jag är så ledsen Miki, men jag måste gå nu, Mitsu väntar med maten och barnen längtar efter pappa.”
Hon satte sig upp och såg honom i ögonen, presterade ett leende och sade:
”Det är bra Keiji, tack för att du tog dig tid till att berätta.” Hon tog hans hand. ”Hälsa Mitsu från mig. Jag sitter nog kvar här ett tag till ifall han kommer.”
”Det gör han nog.” Miki såg att han inte trodde på vad han sa.

Hon förmådde inte resa sig från muren. Det var som om osynliga trådar snirklade sig upp från mellan stenarna och lindade sig runt hennes lår och höll henne fast. Hon stirrade hela tiden bort mot där hon visste att sågverket låg och hoppet övergav henne inte förrän solen började sänka sig ner bakom de höga bergen västerut. Miki satt kvar ändå och någonstans så började en tanke ta form som skulle förklara varför hennes Tagashi inte kom hem till henne.

Han hade tröttnat på att hon inte kunde ge honom ett barn.

Så var det naturligtvis. När han äntligen bestämt sig för att han ville bli far så kunde hon, Miki, inte ge honom vad han ville ha. Därför hade han lämnat henne för att slippa skammen att vara gift med en ofruktsam kvinna.

Men nej, inte hennes lille Tagashi, så kunde det inte vara. Hon ruskade på huvudet och tårarna trillade och hon snyftade högljutt.
”Var är du Tagashi!” Ropade hon med gråten i halsen ut i skymningen men det enda svar hon fick var från tornsvalorna som svirrade högt över hennes huvud i sin jakt på mat till ungar i boet och hon önskade att hon kunde flyga som de. Då skulle hon kasta sig upp i skyarna och ge sig ut och leta och till slut så skulle hon hitta honom och han skulle han en bra förklaring till varför han inte kom hem den här kvällen. Sedan skulle de vandra hemåt i natten och när hon vaknade sedan på morgonen så skulle hon ha ett litet barn i magen.
Med kvällen kom lägre temperaturer och dimma och när hon till slut reste sig upp och började gå hemåt så var det som att vada genom ett flyktigt snötäcke.
När hon närmade sig deras hus så kom det flera katter och mötte henne. De strök sig mot hennes vader och spann och det var som om de ville säga henne något. Borta var de oroliga ögonen och kvar fanns bara smeklystenhet och mjuk päls. Miki satte sig ner på huk.
”Vad är det ni vill små kissar?” Frågade hon. ”Förstår ni att jag är ledsen, är det så?” Hon klappade den närmaste katten och kliade den bakom öronen. ”Vet ni var Tagashi är någonstans? Vart har han tagit vägen? Ni som har kontakt med andarna kan ni inte fråga dem var han är, och om han tänker komma hem igen?”
Katten som hon kliade satte sig plötsligt ner framför henne och såg henne i ögonen.

Tiden stannade. Alla ljud försvann och Miki blev rädd och försökte ta sig ur det plötsliga och oväntade tillståndet men det var som om katten höll henne fast. Hennes hjärta slog och hennes andning kom stötvis. Jag dör nu, tänkte Miki.
Det var som om hon sögs in i de ovala springorna när hon mötte kattens blick. Svaldes av det gröna outgrundliga, sveptes iväg in i något ogripbart och hon kunde inte göra något åt det och djupt där inne i kattens medvetande – när bilderna stabiliserats – såg hon sin Tagashi.
Han gick i en mörk skog och han slog sig fram målmedvetet och aggressivt. En blek måne hängde över de stora träden och försatte scenariot i ett spöklikt skimmer. Men var är han, tänkte Miki, vart är han på väg?

Plötsligt var hon tillbaka på vägen. Ljuden av sommarkvällen återkom och hon såg hur någon tittade på henne från ett fönster på ett av husen och katten skuttade iväg och hon reste sig upp och sprang gråtande hem. I sovrummet slet hon av sig sina kläder och kastade sig naken på sängen. Låg på rygg och stirrade upp i taket och hon visste vad hon var tvungen att göra.
Hon skulle hitta Tagashi och på inga villkors vis så skulle hon ge upp förrän han var vid hennes sida igen.
När hon väl fattat sitt beslut så var det som om tyngden hon haft över sitt bröst lättade. Hon klev ur sängen och tog på sig sitt nattlinne, föll på knä invid sängen och bönföll alla andar att hjälpa henne. Lade sig sedan ned på Tagashis sida, lyssnade återigen till mobilernas klickande och somnade till slut.

När hon vaknade så tog det en stund innan hon mindes allt som hänt dagen före.

Hennes första impuls var att Tagashi hade klivit upp innan henne och höll på att laga till frukosten som han alltid gjorde. Hon låg kvar i sängen på rygg och väntade på att han skulle komma in och smeka hennes fötter tills hon vaknade. Hon älskade att gjorde så och hon brukade låtsas att hon sov bara för att det var så underbart att känna hans lite sträva händer glida över hennes små fötter och upp över hennes underben. Ibland fortsatte han högre upp, och högre tills hon till slut kunde känna hans heta andedräkt mellan sina ben och han kysste henne där tills hon skakande kom över hela hans ansikte.
”God morgon älskling”, brukade han säga sedan. ”Frukosten är klar.

Sedan kom allt tillbaka till henne och hon grät och saknade och förbannade och förstod inte hur detta hemska som hänt henne hade gått till.
Till slut så klev hon upp och åt sin frukost ensam. Klädde sig sedan i grova kläder, packade en ryggsäck med mat för ett par dagar, tog på sig sina gröna gummistövlar och sin solhatt satte hon på nacken och gav sig ut för att leta efter sin man. Hon tog vägen förbi Kyoko för att berätta vad som hänt.
”Men lilla sparv”, sade den gamla damen och slöt henne i sina armar. ”Ska du verkligen ge dig ut själv, borde du inte gå till byrådet och berätta vad som hänt först?”
Miki skakade nekande på huvudet.
”Nej, det här är något som jag måste göra på egen hand. Katten som jag berättade om gav mig en vision och hur underligt det än låter, du tror säkert att jag blivit tokig, så måste jag följa den synen. För övrigt så är byrådet bara en massa gamla gubbar som skulle hindra mig från att gå. Skulle vilja ha mig till att vänta, som de väntar, på någonting som aldrig kommer.” Hon såg Kyoko stint i ögonen. ”Jag vet att Tagashi finns därute någonstans i en stor mörk skog, och han letar efter något. Jag vet inte vad, men jag tänker hitta honom och hjälpa honom att finna det.”
Kyoko log och strök med sin nariga hand över Mikis kind.
”Jag ska be för dig lilla sparv.”

Miki gick sedan och hon såg sig inte om. Hon tog vägen mot sågverket.

Hon satte sig ner i det fuktiga gräset och såg på katten som satt bredvid henne. Den hade följt henne när hon gick, vägrade att lämna hennes sida och hon fann tröst i att den gick där bredvid henne med svansen i vädret. Det var fem dagar sedan hon lämnade sin by. Maten var sedan länge slut och Miki levde på bär och äpplen och svamp som hon hittade. Drack vatten ur kristallklara bäckar och sov under granar.
Katten ledde hennes väg och hon följde den som ett skepp en fyr och ljuset i hennes hjärta levde så länge som hon kunde smeka katten och se in i dess ögon och se att de kom närmare. Tagashi fanns i katten och han fanns i henne, för det var en hon, och Miki kände att de hörde ihop. De levde sina liv utanför och även om hon höll på att tyna bort – hon blev mer och mer genomskinlig för varje dag som hon var borta från sin man – så fann hon tröst och styrka i sin fyrfota vän. Hon låg vid hennes huvud när hon sov och katten spann när hon grät.
Hon såg ut över landskapet.
”Tagashi”, viskade hon. ”jag är på väg, gå inte bort ifrån mig. Jag kommer, håll ut bara för det är du och jag och jag förstår inte varför du inte är här.” Vinden lekte i hennes hår. ”Vi ska få vårt barn Tagashi, vår dröm ska bli sann. Du måste stanna nu och vänta på mig för du kan inte klara det själv. Vi måste vara två, vi ska hålla varandra i händerna och vi ska se färgerna tillsammans och jaga bort mörkret.” Hon kunde känna att han hörde henne, hur hans steg avstannade och hur han lyssnade i sin ensamhet.
Hon lade sig ner på rygg och såg upp på de jagande molnen och blått och gult och orange dansade framför hennes ögon och hon såg att det fanns hopp så hon reste sig upp och gick vidare.
”Visa mig misse, led vägen, jag följer dig.” Katten satte sig ner och hon visste vad det betydde så hon lade sig ner med ansiktet i nivå med kattens huvud och såg in dess gröna ögon och resan började. Som på biografen hemma i byn började det hon såg som en film. Det flimrade och hoppade och du trodde att cellofanet skulle gå av vilken sekund som helst. Emellertid så klarnade bilden till slut och så såg hon sin man.
Han satt vid en sjö och såg ut över det blanka vattnet. Hans kläder var smutsiga och hans ansikte såg härjat ut, som ett kalhygge, en skog utan träd, en åker utan säd, och hon älskade honom.
”Jag älskar dig Tagashi”, sade hon. Han lyfte sitt huvud och såg sig omkring. ”Jag är hundratusen röster min älskling. Jag kommer till dig från alla håll och jag är i dig vare sig du vill eller inte. Jag förstår inte hur du tänker men lyssna på mig min man. Jag ger inte upp jag släpper dig aldrig och jag kommer att jaga dig till världens ände tills du förstår att du inte har något att fly ifrån.” Hon satt bredvid honom nu lika genomskinlig som en skulptur av glas. ”Stanna där du är nu. Lägg dig ner och vila, ta ett bad och tvätta dig ren och torka din trötta kropp i solen. Jag är din kvinna och jag viker aldrig undan. Du kan aldrig komma någon vart utan mig och du vet det min älskling.”
Och nu hörde han henne. Han vände sig mot henne och det var som om han hittade tillbaka till en känsla som försvunnit. Han sträckte ut sin hand som för att röra Miki trots att han inte kunde se henne och hon kunde känna hans ensamhet och förtvivlan, förnimma värmen i hans hand.
”Allt är mitt fel Miki”, viskade han. ”Du behöver en annan man, någon som kan ge dig det du vill ha.” Han gömde sitt ansikte i sina händer. ”Jag vet inte längre vem jag är och barnet har blivit som en kruka med guld vid regnbågens slut. Min kropp är trött och slut och mina frön kan inte gro i dig trots att din jord är som livet självt.” Han såg åt hennes håll igen och hon kunde se att han grät. ”Jag vet inte var jag är eller vart jag är på väg och jag har nästan glömt vad jag letar efter och trots att jag inte kan leva utan dig så vill jag inte att du ska leva med en man som är bruten och trött. Du är som en tidig morgon och jag är som en skymning utan en soluppgång att se fram emot.” Han reste sig upp och började gå igen.
”Stanna!” Ropade hon, och han gjorde så. ”Sätt dig ner Tagashi och vänta på mig.”
Han såg ut över det nu krusiga vattnet och skakade sakta på huvudet.
”Lämna mig Miki, jag är inte som du”, sade han. ”Om jag hittar det jag söker så ska jag komma tillbaka till dig det lovar jag. Jag skulle ge allt för att ha det du har men jag är som en kanin i skogen i ständig skräck för räven, och ibland så känns som att det är du som är den rödpälsade jägaren.” Han började gå igen och bilderna upplöstes som en dimma i solen och när hon kom tillbaka så såg hon en tår i kattens ögon.
”Hjälp mig kisse”, sa hon. ”Hjälp mig att få honom att förstå att han är ute på ett korståg som inte leder till något annat än död och förtvivlan.” Den brunspräckliga katten torkade sin tår med ena tassen och gick fram till henne och gned sitt huvud mot hennes och spann och Miki tyckte sig höra en röst som sa:
”Du måste lyssna i vinden Miki, svaret finns i den viskande vinden. följ det groende gräset och låt brisen bära dig till sanningen. Låt dig upplösas och kämpa inte emot för det när du ger upp dig själv som du kommer att förstå.”
Miki stirrade på katten.
”Menar du att det är mitt fel?”
”Det finns ingen skuld här”, sade rösten. ”I tystnaden och i intigheten finns livet och inga ord kan förklara varför vi lever. Din kropp försvinner visserligen, du syns snart inte längre vare sig för dig själv eller Tagashi men du kommer att hitta färgerna igen och tillsammans så kan ni måla en ny tavla.” Katten spann och lade sig ner i det daggvåta gräset och putsade sin päls.
”Jag förstår inte”, sade Miki med svag röst.
”Låt oss följa vinden”, sade rösten. ”Sväva över det groende gräset och andas in dofterna från den svarta myllan. Bevara elden i ditt hjärta och glöm din kropp för den är bara ett kärl som kan ersättas om det går sönder.” Katten reste sig upp och började gå. ”Kom nu Miki, sjung en sång för livet. Tagashi kommer att höra dig och till slut så hittar vi honom, det lovar jag dig”, sade rösten, som kanske var katten som talade,
eller var det hennes inre röst, Miki visste inte. Hon följde dock sin pälsbeklädda vän som i trans.

Hon vaknade morgonen efter under en tät gran och hon hade legat på stora rabarberblad, ätit rabarberna innan, och hon hade sovit gott. Intill där hon hade tillbringat natten låg en liten tjärn och hon gick sakta ner till vattenbrynet för att tvätta sömnigheten ur ögonen. Innan hon doppade händerna i det kalla vattnet ville hon spegla sig och hon var bara konturer nu. Miki blev inte ens rädd, hon hade accepterat att hon var på väg att försvinna. Hon bestod nu av en uppsättning kläder som vandrade omkring till synes utan kropp. Hon skrattade till och slog till vattenytan, tvättade sig sedan och tittade på katten som satt troget vid hennes sida.
”Kan du se mig kisse?” Frågade hon. ”Eller ser du också bara en vandrande klädhög med tillhörande, svävande solhatt.”
Katten gäspade och lade sig ner i gräset och ville uppenbarligen bli klappad på magen. Miki gjorde henne till viljes och det kändes konstigt att se hur pälsen vek undan för osynliga fingrar när hon lät sin hand glida över de mjuka håren. Hennes katt – om det nu var rätt epitet att använda om denne mystiska följeslagare – verkade dock inte bry sig nämnvärt om huruvida hennes hand var synlig eller inte bara den gav njutning.
Hon reste sig upp och tittade ut över vattnet. Trollsländor svävade som små luftskepp över vattenytan och någon slags flygfän åkte hiss upp och ner i en aldrig avstannade rörelse. Skräddare skred som skridskoåkare över vattenytan och ritade små mönster som lika snabbt försvann igen. Miki tyckte det var vackert och för ett ögonblick så glömde hon bort sin sorg och lät sig uppfyllas av naturens skönhet. Över trädtopparna på andra sidan den lilla tjärnen på väg söderut kom ett sträck med gäss. Hon kunde höra deras tutanden och insåg plötsligt hur hungrig hon var. Miki gick tillbaka till sin bädd av rabarberblad och letade efter mer rabarber men allt var slut.
”Vi måste hitta mat kisse”, sade hon. Katten lade huvudet på sned och tittade på henne. ”Är inte du hungrig”, frågade hon. ”Eller jagar du om nätterna när jag sover? Det är orättvist i så fall.” Hon fnittrade och tog på sig sin ryggsäck och började gå. ”Jag tar ledningen idag om du inte har något emot det?”
Katten protesterade inte utan slöt upp bakom henne. Miki följde en nästintill osynlig stig som slingrade sig igenom skogen. På vissa ställen var hon tvungen att krypa där stigen bildade en tunnel genom vegetationen. Till slut efter mycket umbäranden kom hon fram till en liten äng mitt i skogen. Den öppnade sig som en lite balsal i ett slott och hon kunde höra fågelsången igen.
Mitt på ängen stod en liten skranglig stuga av trä. Den var röd, men färgen hade börjat släppa lite här och där och tegeltaket var beklätt med mossa. Fönstren hade vita ramar och var i samma påvra skick vad det gällde målningen. Till vänster om huset fanns en brunn med en gisten träställning med ett litet tak på som skulle hindra skräp och annat från att falla ned i vattnet. En ärgad hink av plåt hängde och dinglade i ett rep i vinden och Miki gick sakta fram emot den för att dricka. Törsten hade besvärat henne den sista timmen och hon kände hur det sög till i munnen när hon tänkte på kallt, gott källvatten. Hon hissade ner hinken och det verkade ta en evighet innan repet slackade och markerade att plåthinken nått vattenytan långt därnere. Miki ryckte lite i repet för att få den att lägga sig på sidan och fyllas med vatten. När hon sedan började hissa upp den igen så var det tyngre än hon hade förväntat sig, eller också var hon svag efter sin påtvingade svält och hon var genomsvettig när hon till slut kunde fästa repet och dra spannen till sig och dricka.
Det smakade himmelskt och hon kände hur den dåsighet hon haft i kroppen nästan försvann som genom ett trollslag. Hungern släppte en aning men hon insåg att hon måste äta snart för att inte ta slut helt och hållet.
Miki ställde ner ryggsäcken och gick fram mot huset. Hon kände på låset till ytterdörren, det var låst, så hon gick runt huset och drog i alla fönstren men de var igenbommade. Det gick att se låshakarna på insidan och alla var prydligt igensatta. När hon tittade in igenom glasrutorna med händerna på sidan av sitt ansikte så såg hon en soffa klädd i något mörkt tyg, det gick inte att se vilken färg det var. Ett bord stod där också med en virkad duk prydligt placerad mitt på. Fyra stolar runt omkring stod som i givakt och mitt rummet låg tung och mäktig en vitrappad öppen spis med underligt formade prydnadssaker på manteln och i ett av hörnen på rummet stod en säng med ett virkat vitt överkast. Längre in, på andra sidan rummet, låg ingången till det som Miki förmodade var köket.
”Tror du att det finns någon mat därinne min lilla kissekatt?” Frågade hon och lyfte upp henne i famnen. ”Jag är väldigt hungrig förstår du och om jag inte får mat snart så kommer inte bara min kropp att försvinna utan Miki helt och hållet.” Katten stångade henne och spann. Hoppade ner ur henne famn och gick fram till dörren och lade sin högra tass mot träet. Det klickade till i låset och dörren gled upp.
Miki stod och gapade av förvåning men samlade sig snart och nästan rusade in i huset och in genom vardagsrummet och fram till köket där hon klev in började dra i skåpdörrarna.
Porslin och glas, porslin och glas, ingenting annat är porslin och glas och tillbringare av glas och ett tommare skafferi hade hon aldrig sett. Hon satte sig ner på golvet och gömde sitt osynliga ansikte i sina osynliga händer och tårarna rann liksom i tomma intet och droppade ner på det förvånansvärt renskrubbade trägolvet. Hennes ögon föll till slut på en liten järnring som låg nedsänkt i golvet i en liten uthuggen ring för att inte vara i vägen, för att inte snubbla när du lagade mat.
Miki kröp fram och drog i ringen. Hon fick ta i för allt var hon var värd, men till slut så öppnades det en lucka i golvet och hennes ögon föll ner i paradiset. En lustgård, som i det här fallet bestod av små korvar, skinka, hårt bröd och ris och en påse med te och en flaska med risvin.
Miki skrattade högt och reste sig upp och tog den förvånade katten i sina armar och dansade runt i köket.
”Mat, mat, mat, på skinande fat”, sjöng hon i en improviserad sång. Satte ner den motspänstiga katten och började plocka upp brödet och korvarna och lade allt på arbetsbänken av marmor. Gick ut på gården med en kastrull i handen som hon fyllde med vatten och det var först när hon ställde ned den på vedspisen som det slog henne att hon varken hade ved eller tändstickor. Hon sprang i lättare panik ut på gården igen och runt till baksidan av huset och där stod ju vedskjulet. Hon slet upp dörren och rad på rad låg vedträna uppstaplade och på en liten hylla till vänster om dörren låg en ask med tändstickor. Miki tog famnen full med ved och lade asken med stickor ovanpå och gick in i köket igen. Det tog inte många minuter förrän det brann friskt i spisen och vattnet hade börjat koka. Riset skulle snart vara klart och hon gick ut och hämtade mer vatten i en mindre kastrull och bryggde te och korvarna låg i en stekpanna och fräste i sitt eget fett och det doftade himmelskt.
Miki drog stekpannan från hettan och hällde upp teet i en mugg och gick ut i vardagsrummet och satte sig i soffan för att vänta på att riset skulle bli klart.
Vem ägde det här huset egentligen tänkte hon? Fastän hon var för hungrig för att ha tid att tänka på det nu utan sippade istället på sitt te. Det dövade återigen – som vattnet – hungern en smula och gjorde henne lite piggare och till slut så var riset färdigt. Miki hittade en vacker porslinsskål och ätpinnar, slog upp mer te och koncentrerade sig sedan enbart på att äta. Hon kunde inte minnas när hon varit så hungrig senast, om än någonsin, och allt smakade underbart och hon åt som en fin flicka. Långsamt och eftertänksamt och med mycket små mängder fyllde hon sin lilla mun med ris och korv och ett välbehag spred sig i hennes kropp efter varje tugga som hon svalde.
Efter maten så tog hon av sig alla kläderna och ställde sig framför spegeln för att se om maten gett henne någon färg tillbaka. Det var varmt i rummet tack vare vedspisen så hon frös inte. Emellertid så var allt hon såg en genomskinlig geléfigur stå och glo på sig själv så Miki klädde sig igen och gick ut och satte sig på verandan.
Vem byggde ett hus mitt ute i den mörkaste skogen? Och hur kunde maten i den lilla jordkällaren i köket vara fräsch och färsk när allt annat i huset inte föreföll att ha använts på mycket länge, tänkte hon och drog ner hatten över ögonen. Det är säkert ett hemsökt hus, tänkte hon. Fullt av onda andar och minnen av vedervärdiga dåd står det här lilla pittoreska huset som ett lockbete för intet ont anande genomskinliga hustrur utan äkta män. Färdigt att sluka allt som kommer i dess väg står det här på ängen. En port till de onda andarnas värld och jag – utan att tänka på något annat än att jag var hungrig – klampar in och äter upp demonernas mat så nu får jag antagligen skylla mig själv, log hon.
Om Tagashi hade varit med så hade vi aldrig gått in i huset, tänkte hon med sorg i sinnet.
”Det var kattens fel, det var hon som öppnade dörren”, muttrade hon för sig själv och såg sig om efter sin vän för att fråga varför hon gjort det men hon syntes inte till någonstans. Miki gick in i huset igen. Andar eller inga andar, i natt tänkte hon sova i en säng.

Hon svävade fram över landet som en hök på jakt. Det brusade i hennes vingpennor och hennes svarta ögon svepte över marken. Det var gryning och fukten låg som ett täcke över gräset och konturerna var skarpa som svärdseggen. Dofterna från jorden steg upp i hennes näsborrar och berusade henne med lust och liv och hon var på väg. Hon hade ett mål och det låg vid horisonten där fälten mötte himlen. I en torraka landade hon till slut, fällde ihop sina vingar och blev till Miki igen. Hon satt på en gren och hon visste var han var. Hon kunde se honom, känna hans strävan, och hans andhämtning var hennes och hjärtslagen var synkroniserade. Solen gick i moln och det blev mörkt som en höstkväll och landskapet gick i gråton och stegen han tog var hennes och när han stannade viskade kosmos runt omkring honom att vända om. Tagashi ruskade på huvudet dock och gick vidare. Hon förvandlades till en hök igen, lyfte från sin trygga gren, gled majestätiskt i vinden och såg honom. Steg sedan med snabbt slående vingar högt upp i skyn och gjorde sig beredd att slå. Vinden ven om henne när hon i svindlande fart närmade sig sitt mål och när hon slog klorna i hans huvud skrek han hjärtskärande, föll till marken, hamnade på rygg och hon hackade mot hans ögon. Tagashi värjde sig men Miki var obeveklig och hennes vassa näbb slet sönder hans händer. Blodet rann ner över hans ansikte och det sista han såg var hur sylvassa klor och näbb slet ut hans ögon.

Miki vaknade av att hon skrek för full hals och att hon grät. Sängen var sjöblöt av svett när hon hastigt satte sig upp och det var mörkt ute. En blodröd måne hängde över trädtopparna och vid bordet där hon suttit och ätit tidigare satt en gammal kvinna med vitt hår och såg på henne. Hon var klädd i en grå, fotsid klänning och hon såg på Miki med ögon som lyste i det av månljuset upplysta rummet
Skräcken höll henne i ett järngrepp och hon kunde inte tänka klart. Dels på grund av den fruktansvärda drömmen där hon skadade sin älskade man. Var kom det ifrån? Hur kunde hon bara drömma något så fruktansvärt, tänkte hon. Hennes händer skakade som i spasmer. Och dels av den anledningen att någon som liknade en häxa – som Miki hade lärt sig att trollpackor skulle se ut – var i rummet och stirrade på henne. Hon slöt sina ögon och hoppades att när hon öppnade dem igen så skulle den hemska kvinnan vara borta.

Hon var kvar. Katten låg i hennes knä och den gamla damens kloliknande händer med ett hudlager som mest liknade pergament strök hennes vän över ryggen och den svekfulla katten spann njutningsfullt.
Miki satt som frusen, som en isstod, och kom sig inte för med att göra någonting. Hon stirrade oseende framför sig och slets mellan förfäran över att den där uppenbarelsen satt där hon satt och mardrömmen som hennes undermedvetna skapat åt henne.
Jag vill inte vara här, tänkte hon. Låt mig få komma hem till mitt lilla hus och sitta med Tagashi vid matbordet. Jag vill luta mig intill honom, känna hans doft och jag vill att han skall prata med mig. Hans händer, jag saknar hans händer på min kropp och hans blick när han ser på mig.
Miki reste sig upp. Försökte så gott det gick att ignorera situationen hon befann sig i och ställde sig vid fönstret och såg ut över landskapet och den röda månen. Det var spöklikt därute. Träden tunt gläntan föreföll ha fått ben och tycktes dansa suggestivt med varandra. Hon darrade i hela kroppen men inte för att hon frös, det var fortfarande varmt i rummet, utan av osäkerhet och rädsla. Det var känslor som hon var väl förtrogen med och hade varit så i hela sitt liv. De hade styrt henne med järnhand och hon hade egentligen aldrig känt sig riktigt säker på någonting som hon företagit sig överhuvudtaget. Inte ens när hon i sin förtvivlan över att Tagashi hade lämnat henne och bestämde sig för att leta rätt på honom hade hon varit övertygad. I vissa stunder hade hon konstigt nog – för att vara den Miki hon var – tänkt att:
”Han får skylla sig själv om han lämnar mig.”
Fastän hon hade förstås genast slagit bort tanken och istället som vanligt tänkt att det var hennes eget fel. Att hon inte var värdig sin man och att han hade tröttnat och därför gått sin väg. Emellertid så var det ju det här med drömmen hon drömt och när hon nu sneglade på den gamla kvinnan som satt vid bordet och klappade hennes katt så fick hon en känsla av att hon hade något med det hela att göra. Hon vände sig om för att säga det till henne.
”Du letar efter Tagashi?” Frågade den gamla damen med torr och knastrig röst och förekom henne.
Miki stirrade på den häxliknande kvinnan med öppen mun och nickade svagt.
”Jag kan hjälpa dig att hitta honom om du vill?”
Vinden friskade i utanför huset plötsligt och moln klättrade på himlen och dolde den karmosinröda månen. Det blev mörkt i rummet.
”Vem är du?” Frågade Miki med liten röst.
”Jag heter Kami.”
”Är du en, häxa?” Miki viskade nu.
”En del kallar mig för det, andra inte, jag vet inte jag. Vad är en häxa egentligen?” Hon klappade på stolen intill sig. ”Kom och sätt dig lilla sparv, jag bits inte.”
”Kyoko kallar mig för det.”
”Kyoko är en klok kvinna.”
Miki nickade och gick långsamt fram emot stolen. Golvet sviktade och hon kände sig tung som en sumobrottare. När hon satte sig så knakade stolen och katten hoppade förskräckt ner från Kamis knä. Molnen vek undan och det röda ljuset spred sig i rummet igen.
De satt tysta en stund och tusen tankar rusade runt i Mikis huvud. Det var som om hon satt på en karusell i lekparken i byn. Hon kunde höra skratten och stojet och känna lukten från bageriet som låg alldeles intill och hon längtade hem igen.
”Kan du se mig?” Frågade hon till slut.
”För mig är du synlig lilla fågel”, sade Kami och log.
”Varför håller jag på att försvinna?”
Kami smekte hennes kind och hennes kloliknande hand kändes som sammet.
”Ingenting försvinner Miki, allra minst du.”
”Men jag är ju nästan osynlig nu.” Miki vände sig emot Kami och såg henne i ögonen. ”Hur ska Tagashi kunna se mig om jag är osynlig, kan du svara på det?”
”Han kommer att se dig.”
”Vet du var han är?”
Kami suckade och tog hennes hand och tittade rakt fram. Katten satt på golvet med svansen runt sig och såg förvirrad ut.
”Jag vet inte var han är riktigt, det är fortfarande höljt i dunkel, men jag vet varför han är där han är. Av vilken anledning han tycker sig att han måste befinna sig på den platsen, eller vara på väg dit han är på väg snarare.”
”Vart är han på väg då?””
”Dit där han tror att han kan bli frisk.”
Miki drog efter andan och slet sig ur Kamis hand. Hon ville inte veta mer. Det räckte gott och väl med det som hade hänt hittills. Hon ville att den här sagan skulle ta slut nu och den fråga som hon var tvungen att ställa ville inte komma över hennes läppar.
”Nej”, sade Kami och tog hennes hand igen och höll den hårt. ”Han är inte sjuk, men han tror att han är det och i de allra flesta fall så är det samma sak.”

Medan de satt där tillsammans så grydde dagen. Solen bredde ut sitt lager av solsken över nejden som smör på nybakta bröd. Det mystiska och spöklika försvann och fågelsången gjorde att alla Mikis problem kändes mindre påtagliga plötsligt. Hon kände sig trygg med Kami, trots att hon troligen var en häxa. Emellertid så fanns det ju snälla sådana också, tänkte hon, hoppades hon, och hon lutade sitt huvud mot hennes axel och slöt sina ögon.
Miki kände sig trött, natten hade varit både lång och kort och hon kände sig både hoppfull och full av misströstan. Kanske skulle hon till slut hitta sin Tagashi med Kamis hjälp, kanske inte.
Fastän trots att hon saknade honom och höll på att tyna bort så kunde hon inte låta bli att undra över varför det blivit så här. Varför hade han plötsligt gått sin väg?
Hon kunde inte få ihop det riktigt. Ju fler dagar som lades på hög sedan han försvann – efter att den första chocken lagt sig – desto mindre kunde hon få någon rätsida på hur det kom sig att han plötsligt utan någon förvarning gav sig av. Miki kunde inte hjälpa att det kändes som en handling på stundens ingivelse, en impulshandling utan någon som helst eftertanke och som sedan när den var tagen inte gick att reversera utan att förlora ansiktet. Att hennes Tagashi gick därute i någon slags inte-värld och slets mellan hopp och förtvivlan och egentligen skulle vilja ha allting ogjort och komma hem och äta middag och älska med sin Miki.
Hon rodnade när hon tänkte på det och undrade om Kami visste vad som rörde sig i hennes huvud.
Icke desto mindre, Kami hade sagt att Tagashi trodde att han var sjuk, men Miki var övertygad om att det inte var hela sanningen.
Fanns det någon annan? Ja, Miki hade tänkt tanken och det vred sig som i kramp i hennes mage varje gång den bilden dök upp. Var det därför hon slitit ut hans ögon i mardrömmen? Var det hennes undermedvetnas sätt att tala om sanningen för henne?
Fastän i sin vision av Tagashi vid sjön så hade han sagt att han inte var henne värdig, att han var för gammal. Huruvida det var hans ord eller hennes egna som hon projicerat på bilden av honom kunde hon inte svara på. Allt som hände just nu tycktes för övrigt vara overkligt och om hon när som helst skulle vakna och upptäcka att allt varit en dröm så skulle hon inte bli förvånad.
Miki visste dock att det fanns onda andar, illvilliga krafter i sinnevärlden som ibland styrde människors liv. Hon hade lyssnat till Kyokos berättelser om trädandar och demoner och förbannelser som lades på män och kvinnor till synes utan någon särskild anledning, och hon tänkte att hennes Tagashi kanske var drabbad, och om Kami var en häxa så låg den förklaringen nära till hands tyckte Miki.
Hur bryter du en förbannelse? Frågade hon sig.
Hon skulle just till att fråga Kami om den saken när denna reste sig och gick ut i köket. När hon kom tillbaka så hade hon två koppar med rykande varmt te och nybakat bröd på en bricka. Miki brydde sig inte ens om att fråga hur det hade gått till utan åt med god aptit
”Sker det här?” Frågade Miki när hon ätit klart.
”Vad menar du?”
”Ja, jag undrar bara om det här är verkligheten eller om jag håller på att bli tokig?”
”Du är inte tokig lilla sparv.”
Katten hoppade upp på bordet och satte sig mitt framför henne. Miki sträckte ut sin hand och strök henne över huvudet. Hon stångade henne tillbaka och spann.
”Se henne i ögonen Miki”, sade Kami.
Miki tittade på häxan och kände hur tårarna steg i hennes ögon.
”Varför då? Jag vet inte om jag orkar mer nu, snyftade hon. Jag vill hem! Jag vill att Tagashi kommer tillbaka! Jag vill inte vara osynlig längre!” Skrek hon och smällde handflatan i bordsskivan så tekopparna hoppade. Hon stirrade stint på Kami.
”Se katten i ögonen nu Miki. Gör som jag säger!” Sade Kami med is i stämman.

Flera dagar senare satt Miki och katten tillsammans på ett berg. Nedanför låg en liten tjärn som var vackert inramad av lövträd som en grön krans runt en flint. Solen glittrade i vattenytan och i en liten eka mitt på tjärnen satt en man och metade. Han var klädd i arbetskläder av grovt vitt linne och på huvudet hade han en solhatt. På fötterna satt sandaler av skinn och i munnen var en majspipa placerad. Bilden andades harmoni och sinnesro och den ljumma sommarvind som ibland krusade vattenytan var som om någon blåste försiktigt över för varmt te i en kopp.

Hon hade hittat honom till slut. Resan hade varit lång och mödosam och Kami hade varit härföraren för den armé av känslor som var Miki.
Det hade varit som om Tagashi hade befunnit sig i en bubbla framför henne hela tiden och Miki hade gått utanför utan möjlighet att kunna komma in i den och nå sin man. Hon hade skjutit den framför sig utan att förstå hur allting hängde ihop. Allt hon hade förmågan att se till en början var snåriga skogar som hon hackade sig fram igenom, höga berg som hon likt en stenget med trötta ben mödosamt klättrade över, vidsträckta fält som hon stretade fram på i stekhet sol och stormiga vatten som var omöjliga att korsa och som hon istället var tvungen att gå runt.
Hon hade gått på måfå med Kami vid sin sida och Miki frågade då och då om de var på väg åt rätt håll. Kami hade bara skrattat tyst och svarat kryptiskt:
”Du vet vart du ska lilla sparv, och snart blir stigen bredare.”
Likväl, ju längre hon gick desto djupare blev skogarna, fälten mer omfattande, bergen högre och vattnen blev till hav tills hon till slut stannade och förstod. Med ens gick det upp för henne vad det var som hon verkligen sett i kattens ögon och var hennes resa skulle sluta och vad hon skulle göra för att komma fram.

Hon tände en eld. Fick en kastrull av en knipslugt leende Kami. Fyllde kastrullen med sina känslor och upplevelser. Satte sig ner och såg till att hålla elden vid liv och började sakta koka ner allting till en substans som bara handlade om livet. Alla materiella ting kokades bort. All upprördhet över andra människors dumhet, alla rädslor, all bräcklighet, alla lögner och vanföreställningar, allt självsuggererande och alla ridåer framför hennes ögon för att slippa se verkligheten reducerades till en fond som bestod bara av det väsentliga. Efter två dagar och två nätter var det klart. Hon hällde upp den koncentrerade vätskan i ett glas och drack.

Plötsligt klarnade bilden och allt uppenbarades. Miki kunde nu än tydligare uppfatta den förföriskt skimrande sfär av självbedrägeri och partiell blindhet som omslöt Tagashi och hennes liv tillsammans med honom.
Den förbannelse som vilade över Tagashi – för en sådan rörde sig det om – låg tung även över henne insåg hon med ens. Det faktum och orsaken till att han lämnat fanns lika mycket hos henne som hos honom förstod hon nu. Den kärlek som hon kände var visserligen stark men behäftad med tveksamheter och oärligheter från dem båda. Hon hade ställt omedvetna krav och Tagashi hade inte kunnat leva upp till dem. Vem som lagt förbannelsen var ovidkommande men hon visste nu hur den skulle brytas.
Allt hade varit så nära, alldeles intill, och om hon bara hade haft möjligheten att se så hade det inte funnits några avstånd.
Under ytan av lycka hade mörka skuggor rört sig och hon hade dansat som en ballerina för att undvika dem och hon hade lyckats bättre än hennes stackars Tagashi
Hon hade svärdet i sin hand. Verktyget hon behövde för att få slut på allting en gång för alla. Dess vassa egg och sylvassa spets glimmade i solen när hon lyfte det mot himlen. Kami stod bredvid henne med armen om hennes axlar.
”Ser du Miki?” Frågade hon.
Hon nickade svagt.
”Vad vill du göra?”
Miki stod tyst och funderade en stund. Vad hade hon för val egentligen tänkte hon. Att leva kvar i det enkla trygga men ändå så falska var naturligtvis en väg att gå. Dock så visste hon att det var omöjligt. Förbannelsen var bruten, hon var synlig igen, och allt som återstod var naturligtvis att sticka hål på bubblan, ta bladet från munnen, närma sig Tagashi med stor försiktighet och låta honom smaka på dekokten. Sedan efter att även han druckit så kunde de hitta sina färger igen och måla sig en ny tavla.
Hon såg på sin arm som höll svärdet. Så frisk och så vackert rosa med spelande muskler. Hon svängde det skinande bladet ovanför sitt huvud några varv och det sjungande ljudet som uppstod var som en symfoni av liv. Sedan högg hon.

Miki reste sig och hasade försiktigt ner från berget med katten i släptåg. Kami hade lämnat henne för bara någon dag sedan men lovat henne att komma tillbaka. När visste hon inte men Miki skulle inte vara ledsen hade hon sagt.
”Du och jag sitter ihop nu Miki. Det finns ett osynligt band mellan oss lilla sparv.” Hon skrattade sitt hesa skratt. ”Hälsa Kyoko när du kommer hem.” Hon klappade Miki på magen. ”Och sköt om dig själv nu och lilla bebisen.”
Sedan gick hon.
Miki fortsatte efter att hon lyckats ta sig ner från berget ner till strandkanten och ropade på sin man. När han klev iland så sade hon.
”Jag vill åka hem nu Tagashi.”
Han kysste henne och höll om henne länge och hårt och ute över vattnet flög en häger med långsamma vingslag och uppdragen hals. Solen började gå ner över trädtopparna och sländorna tog sina första stapplande danssteg inför nattens bal.
Miki begravde näsan i Tagashis linnejacka, kände hans doft, och hon svävade plötsligen som en hök högt uppe i skyn och hon kunde se sin by. Se de små husen med sina spetsiga halmtak stå där på rad. Se risfältet och kvinnorna som trötta var på väg hem. Se barnen på lekplatsen och höra deras skratt och hon kände doften av risvinet ur de äldre männens munnar där de satt invid brunnen och skrävlade.
Katten strök sig mot hennes ben och jamade och började gå.
De skrattade tillsammans och Tagashi lyfte upp Miki på ryggen och följde efter katten som med målet klart för sig, svansen i vädret och med högburet huvud tog ut kursen hemåt.

Ja ni vet förstås att det är titeln på en bok redan skriven.
Det här är inget försök att återskapa det mästerverket utan mer en liten betraktelse över att klockan faktiskt klämtar för oss lite till mans. Ringandet från klockorna som när du var yngre mer var som klirrandet av små bjällror. Förändras ju äldre du blir och beroende på vilken typ av liv du lever så blir de antingen till ett dånande från monstruösa mässingskupoler som på sitt sätt gör det svårt att uppfatta vad tillvaron har att säga. Eller också så skapas en liten bubbla av ljud som du lugnt och sansat kan leva i utan att störas av det skärande ljudet från verklighetens gnissel. Alternativt så är klockorna fästade i dina byxben och för varje steg du tar åt rätt håll så klingar de taktfast

”När Vita bergens klockor ringer” – för övrigt en av de vedervärdigaste låtar jag någonsin hört med en sånginsats så affekterad att sångerskan borde skämmas – beskriver ändå något jag kan relatera till. Jag har också hört dem ringa, i sommarnatten, berusad och lycklig och förhållandevis ung och relativt obunden och för mig fanns det då heller ingen domedagskänsla i klangen.
Idag när jag hör kyrkklockor så fylls jag av ett lätt vemod och en insikt om livets förgänglighet. Jag hör dem strängt taget ständigt numera, som ett dovt mullrande – en vibration – något som fördunklar det krispiga och skarpa, som lägger ett våtvarmt omslag om mitt liv och låter mina öron vila mjukt i ett halvdövt tillstånd. Klockornas klämtande bedövar mig men guidar mig rätt. De är som klingadet från klockbojar som guppar på havet en dimmig natt och som leder skeppen i hamn.

Livets klockor således, klingar rent ibland och ibland sprucket och emellanåt outhärdligt och plågsamt. Det tycks vid vissa tillfällen som om du stod i själva klocktornet och hela du vibrerar vid varje slag och du kan inte komma därifrån. Du pressar dina händer emot dina öron, stoppar in fingrarna i hörselgången så långt du kan, men blodet rinner ur näsan och dina ögon är rödsprängda och tårarna forsar. En nära döden upplevelse, ena foten i graven, och du skulle ge vad som helst för att få ett slut på ringandet.
Fastän vid andra tillfällen så är det som att stå vid en åkerkant en söndagsmorgon. Se de böljande sädeskornen och höra svirrandet från svalor högt uppe under den molnfria himlen och höra från den lilla byn nere vid havet hur klockorna ringer till bön. Vid sådana tillfällen råder frid och ro och till människorna ett gott behag. Tonerna i livets symfoni dansar lätt och på tå och klockspelen blir här bara trogna bakgrundsmusikanter som ser till att människorna förs framåt och åt rätt håll.

Jag har lärt mig leva med mina klockor och jag känner dem. Hör direkt om det börjar klinga falskt och obevekligt och jag har lärt mig hur jag stämmer dem. För det mesta nu för tiden så är klockornas klang inte så långt ifrån mjuka fingrars dansande över tangenterna på en flygel. Icke desto mindre, när allt förefaller harmoniskt och underbart så händer det att en klang blir fel då och då. Inte bara en måste jag tillstå. Det är som om att i den panik som uppstår över att disharmoni råder så börjar de andra klockorna att tappa koncepterna och plötsligt så slår de samtidigt och alla försöker överrösta varandra och en kakafoni av brist på samklang uppstår.
Du hittar mig i ett hörn då, med fingrarna djupt inne i öronen och med slutna ögon och jag rabblar säkert något mystiskt mantra för att utestänga det jag inte vill höra och jag ber dig. Stör mig inte är du snäll. Jag behöver den här tiden för mig själv och även om du känner dig utestängd och olycklig över mitt tillstånd så vet att jag är på rätt väg. För om du lyssnar riktigt noga så kan du hör hur bjällrorna i mina byxben klingar taktfast även fast jag sitter ner.
”Rätt kurs kamrat”, säger de.
”Topp!” Säger jag och ler med fingrarna i hörselgångarna.

Emellertid, jag vet att du känner mig och att du också hör hur mina klockor klämtar. För de klämtar även för dig min kära och jag vet att du inte känner som jag inbillar mig att du kan gör. För du är fylld av en tillförsikt som jag aldrig kommer att få och det är tur att du har så mycket av den varan, och om jag är snäll så kanske jag kan få låna en kopp eller två?

Dödens klockor är klädda med svart sammet på insidan. Klangen är dov och genomträngande och de överröstar livets klockspel under en lång tid och det är svårt att höra något annat under den här perioden. Ett largo på en sådan låg nivå att du känner svängningarna ända nere ifrån fotknölarna upp till hjässan och du blir till en svart gelé som dallrar av sorg.
Du måste stå ut då. Det finns ingen annan väg att gå om du vill fortsätta leva. Lyss till sorgens klang och försök att finna den melodi som på svarta vingar svävar däri och eftersom jag gillar albatrosser så vill jag gärna se sorgen som en svart sådan högt, högt över trädtoppar och berg och över ett hav.
Dock så var det längesedan nu som de sammetsklädda klockorna ringde sitt olycksaliga budskap. Jag hoppas att det dröjer ännu några år innan jag får höra dem men jag vet vem som står på tur och jag tror att han vet det också. Fastän du kan aldrig vara säker. Han är en nyckfull kamrat vår broder döden och hans väg är outgrundlig och otydlig och tur är väl det. För även om du vet och vill veta när livet föds, och det vet du ju alltid relativt säkert. Så är ju döden något som du gärna får som en överraskning eller hur?

Så när ”klockan klämtar för dig”, vet du således inte. Det är en vetskap som ingen vill eller behöver ha för tids nog så svänger det lågt och lägre än någonsin tidigare. Det är då det är viktigt att ha kunnat uppfatta de högre svängningarna. De som leder till högre sfärer och om du har varit där? ”Ja då har du vart där då, i alla fall.” Som en svensk rockpoet utryckte sig på den tiden då han var genial.

Nu klämtar klockan för en cigarett…

Han hade gått ner sig i det svarta träsket och satt där han satt. Det fanns ingenting att göra. Allt var ett enda klafsande och krälande i dy och slem och det slutade aldrig att strila från himlen och ju mer den stackaren försökte ta sig ur skiten desto djupare sjönk bringaren av ljus och värme. Mörkret kom till slut, och kylan och den bistra verkligheten knackade honom på axeln och pockade på uppmärksamhet.

”Vad är klockan?” Frågade han sin yngre bror.
”Klockan är tolv,,,, halv tolv”, sade brodern och flinade. ”My name is Bond,,,, James Bond”, fortsatte han när han  han såg den förvånade uppsyn som hans äldre bror satte upp. ”Fattar du eller? Klockan är tolv,,,, halv tolv.” Sade han igen och skrattade tyst.
”Kul!”
”Ja, visst är det. Jag har hittat på skämtet själv.”
”Det hade jag aldrig kunnat gissa”, sade storebrorsan syrligt.

De satt i hammocken tillsammans vid sommarstugan som de ägde ihop. Ett arv efter framlidne farmor och farfar som deras far inte orkade förvalta utan överlät stället på sina söner. En oas i Västmanland inte långt från Surahammar. En röd liten stuga i mitten på en lång rad av likartade byggnader i ett område som genomgått en förvandling från kolonilotter till mer utpräglade sommarbostäder. Äppelträd och päronträd och jordgubbsland och en hallonhäck med frukter stora som fingerborgar modell större växte där. Och vinden var mild och öm och vedspisen sotig och svart -men det fanns el i stugan så en elektrisk spis stod också i det lilla köket – och den öppna spisen i vardagsrummet hade sprickor i skorstenen men de eldade ändå om vädret var kallt och ruggigt och regnigt. I jordkällaren på baksidan av huset fanns alltid kalla öl och krispigt vitt vin och i växthuset odlade brorsorna växter med långa taggiga blad som de torkade och rökte. Mycket bättre än tobak tyckte de.

”Hur mår du nu för tiden då?” Frågade den äldre brodern den yngre.
Lillebrodern tittade på honom länge och försökte hitta någon underliggande mening i frågan, men när han inte hittade någon så svarade han:
”Ganska bra faktiskt, och du då?” Han drog ett djupt bloss på den vanliga cigaretten och tog en klunk av sin öl.
Storebrodern ryckte på axlarna.
”Som vanligt antar jag.” Han knycklade ihop sin ölburk och kastade den med precision i soptunnan som stod till vänster om hammocken. ”Och hur är det med ångesten?” Skrattade han och tände även han en cigarett.
Brodern flinade och gav honom fingret.
”Men allvarligt talat, är du ok nu för tiden?”
”Ja för fan, det där var ju längesedan.
”Över ett halvår va?”
”En eon av tid”, sade lillbrorsan och kastade även han ölburken i tunnan.

För cirka åtta månader sedan så förändrades livet för lillebror – den evige bringaren av ljus och glädje – till något inte som inte var lika ljust och varmt längre. Från att ha varit en framgångsrik egen företagare med fin bil och hus, gott leverne med dyra restaurangbesök, fina viner och droger som du tog genom näsan och en klädsel som skulle fått vilken löntagare som helst att kippa efter andan om denne sett prislappen. Så sladdade överklasslivet till slut i full fart över en brant rakt ner i ett mörkt hål och filmen tog slut och han satt ensam i en tom biosalong och stirrade på en flimrande duk och allt han hörde var en entonig röst som upprepade:
”Det är inte över än, det är inte över än.”
Men det var det.

Det blev därför en lång väg tillbaka över förnekelsens dimmiga hedar med håret fuktdrypande och fötterna djupt nere i gyttjan och det tog dagar, månader innan den yngre brodern gav upp och blev tvungen att inse att han aldrig skulle kunna vinna den här matchen han hade kommit att spela. Allt var slut.
Och vinden ven och träden bugade sig djupt till marken och de mörka molnen hängde som tunga sammetsdraperier över en himmel som aldrig mer – tycktes det – skulle bli blå. I snickarbyxor och träskor stod han vid brödernas sommarstuga under den här tiden med hammare i hand och såg och yxa bredvid. En snickare hade fötts och det blev nya fönster monterade, en trappa byttes ut, taket lades om och ett oändligt antal säckar med ogräs bars iväg till komposten och han spelade på sin gitarr. Så småningom så drogs draperierna undan en aning och han fick täckning till sin mobil och han svarade i telefonen när du ringde till honom.

”Har du någon kontakt med exet då?” Frågade storebror och öppnade ännu en öl.
Den yngre skakade på huvudet och satt tyst och stirrade rakt framför sig. Gräset växte bra kunde han konstatera och den där gröna porslinsgrodan som stod i kanten på gräsmattan såg nästan levande ut i det lite för höga gräset. Sådant var viktigt här i den lilla byn tänkte han, att du skötte dina gräsmattor, så han reste sig upp.
”Jag ska klippa gräset”, sade han.
”Ok”, sade storebror och förstod att han trampat på en öm tå. Han lutade sig tillbaka och tittade på sin långhårige yngre bror som – när han hämtat den – drog den gamla gräsklipparen fram och åter över den lilla gräsmattan.
”Du borde nog smörja den där hördu”, hojtade besserwisserbrodern. Han fick förstås långfingret igen och han skrattade. Reste sig till slut även han och gick och hämtade räfsan och började kratta upp det klippta gräset.
När de var klara så började det bli dags för middag.
”Ska vi grilla tycker du?” frågade den yngre.
”Ja för fan, vad har du för kött då?”
”Fläskkarré förstås, vad annars finns det att grilla? Skivorna har legat i marinad nu sedan igår innan du kom så det kommer att bli perfekt.”
”Pommes frites och bearnaise?”
”Självklart.”

Efter middagen och ett par flaskor rött senare satt de åter i hammocken och rökte. Det blev taggiga blad den här gången och de började så småningom hitta tillbaka till varandra i drogdimmorna. Det hade varit lite si och så med den saken de senaste åren. De levde så olika liv. Den äldre brodern hade familj, två barn båda pojkar, ett litet hus i en förort och en fru som han älskade och som älskade honom tillbaka. Den yngre var gift tills innan den djupa graven öppnade sig och drog ner honom bland maskar och likdelar och det var hon – exfrun – som såg till att han hamnade där.
Fastän bröderna älskade varandra som bröder oftast gör, så sågs de inte så ofta. När de väl gjorde det så blev det mest prat om gamla tider. Familjeliv var inget som var intressant för den yngre brodern. Kanske för att han inte hade något eget, eller för att han tyckte det var tråkigt och enahanda och alldeles för Svenssonaktigt för honom. Han var ju trots allt en man som surfade på en framgångsvåg och barn skulle bara stå i vägen för hans framfart i imaginära badbyxor och bandana, på surfingbräda, på Stockholmsoceanens svallande vattenmassor.
Den yngre brodern trodde samtidigt sig känna att den äldre inte var så trakterad av berättelser om hur bra det gick för honom och vilket fritt och underbart liv han levde tillsammans med sin vackra fru.

Så de höll sig till den ungdom den haft i den lilla staden i mitten av Sverige. Ett väl så digert ämne och många var de historier som de mindes och kunde skratta gott åt.
Tills den äldre brodern fick nog en dag och sa som han tyckte att det var. Att de kanske inte hade så mycket gemensamt längre som de trodde. Att det eventuellt inte längre räckte att sitta och älta om gamla minnen i all evighet. Att det kanske var dags att prata om det som skedde nu, i verkligheten.

Lillebrodern tog mycket illa vid sig av det uttalandet och det utbröt ett litet krig där det kastades anklagelser och förebråelser och bägge skyllde ifrån sig – främst den yngre av dem då han förmodligen drogs med dåligt samvete för att han aldrig lärt känna sina brorsbarn riktigt. Det var i alla fall den teori som den äldre brodern hade.
Så småningom så lades vapnen ner – fredssamtal inleddes – och de enades om att det var dags att göra något åt deras brodersrelation. Och sedan så fortsatte de att prata om gamla tider.
Nåväl, ett litet steg är ett steg det också tänkte storebror den gången.

”Hon är en hora”, sade den yngre brodern tyst.
”Exet?”
”Vem annars?”
”Vill du ha en öl? Sa storebror. ”Jag blir så djävla torr i munnen av de här grönsakerna.”
”Visst, hämta några stycken, ta Heineken.”
När han kom tillbaka med de kalla flaskorna så satt hans bror tillbakalutad och det såg ut som han sov.
”Sover du?”
”Jag mediterar”, mumlade han.
Storebror öppnade två flaskor med öl och satte sig ner bredvid honom och räckte över den ena. Lillebror tog emot den med halvöppna ögon och drack girigt.
”Jag ska ha ihjäl henne”, sa han när han tömt buteljen. ”Hon ska fan i mig dö tusen dödar.”
Storebrorsan sa ingenting. Tittade bara upp i sommarhimlen och såg de sista svalorna innan det var sängdags för dem. Hörde Taltrasten sjunga uppe i den mörka skogen som gränsade till sommarstugeområdet och den var uppbackad av en Rödvingetrast.
”Jag såg henne för en tid sedan”, sade han och strök sin bror över håret där han satt framåtlutad med ansiktet i händerna och han snyftade.
”Gjorde du”, sade lillebror och tittade upp. ”Var hon ensam?”
Storebror utförde en talande tystnad och lutade sig tillbaka.
”Det var hon alltså inte”, sade den yngre brodern och såg ner i gräsmattan igen.

Otrohet, tänkte storebror. Finns det något värre? Det svek som en sådan handling innebär skär så djupa sår och de läks aldrig. Du kan försöka glömma och gå vidare men till slut så äter sig varet i såren in i din själ och du blir bitter som en dito mandel och du finner dig till slut i en situation där du inte litar på någon.
När han satt här i sommarnatten och såg vad den gjort med hans yngre bror så hatade även han den där kvinnan och till lika honom så ville han se henne död.
”Jag kan hjälpa dig om du vill”, sade han tyst.
Lillebrorsan tittade upp på honom.
”Med vadå?”
”Att ha ihjäl henne. Det krävs bara lite bra planering för att klara oss undan.”
”Menar du allvar?”
”Ja för fan, den där svekfulla slampan ska inte få klara sig undan.”
”Men din familj då?”
”Vi får vara smarta brorsan, djävligt smarta.”
”Du är ju för fan galen.”
Storebror skrattade högt och ljudligt.
”Det är du också, fan i mig galnare än jag.” Han fattade händerna på sin yngre bror och såg honom djupt in i ögonen. ”Säg efter mig nu. Död åt svekfullhet och kvinnor som sviker!”
”Död åt svekfullhet och kvinnor som sviker!” Upprepade lillebrodern med glansig blick.
”Bra! Då kör vi.”
Lillebrorsan skakade på huvudet men sa:
”Då kör vi!”

Och det gjorde de.

När han gick på stadens gator som en helt vanlig man så väckte han ändå en viss uppståndelse. Det var inte så mycket det att han såg ut på något särskilt sätt – inte deformerad eller vanskapt – utan det som hördes från honom var vad som fick folk att rycka till av förskräckelse.
Det kom från magen, ett dovt mullrande, ett morrande som från en ursinnig hund. Nej, förresten, en varg förstås, ingen hund, ett brummande som lät som om det kom från en varg som var jävligt förbannad. Människor han mötte tog ett steg åt sidan och stirrade i marken eller såg åt ett annat håll och ökade på stegen för att kunna passera så snabbt som möjligt.

”Jag är världens argaste man”, tänkte han och glodde rakt framför sig oseende. Ett tunnelseende av ilska, en autostrada av rent och skärt ursinne gick han på och han trivdes bra med det. Han var förbannad på allt, och med rätta tyckte han.
”Idioter!” Mumlade han halvhögt och hoppades att någon skulle höra honom och reagera så att han fick spänna ögonen i denne och slå till med mental kraft på det att den som vågat opponera sig mot hans förolämpning genast lade ner vapnen.
Han flinade för sig själv där han gick.
Ilskan hade varit hans följeslagare så länge han kunde minnas. När han var yngre så gick han under epitetet ”en arg ung man” och han fann en viss tillfredsställelse i detta. Det gjorde honom lite speciell inte bara för honom själv utan även för de unga kvinnor som fanns i hans närmiljö. De gillade en elak fan hade han upptäckt, och även om han innerst inne hade en vänligare själ så gjorde han sitt bästa för att förtränga den delen av sin personlighet. Dels för att skydda sig själv, och dels för att det var lättare att leva som tuff i en hård värld.

När han efter sin promenad på stadens gator i ilskans tecken kom hem till sin lägenhet bryggde han sig en kopp te och tog den med sig ut på balkongen. Han satte sig ner i den gamla rottingstolen som han köpt på loppis för ett par år sedan. Den knarrade och knirkade men var bekväm. Tekoppen med texten ”Today is not your day, and tomorrow doesn´t look good either” som han fått av en kollega på jobbet ställde han på det vitmålade träbordet. Sommarvinden lekte i trädtopparna och fiskmåsar seglade på uppvindar och utstötte sitt karakteristiska läte och världen andades juni och det var varmt.
När teet var urdrucket så lutade han sig tillbaka och slöt sina ögon. Solen låg på direkt in på hans balkong och efter bara en kort stund var han var tvungen att ta av sig på överkroppen. Solglasögonen hade han i väskan som stod bredvid honom och han tog dem på sig. Han såg ner på sin mage som bullade sig en aning och kände sig inte helt nöjd med anblicken av detta deglandskap. Fast å andra sidan så hade det varit värre, nu var det acceptabelt och han var framförallt inte längre tjock.
”Det finns för mycket idioter i världen”, tänkte han. ”Och det värsta är att de själva inte inser hur förbannat dumma i huvudet de är.” Han skrockade för sig själv. Det kändes bra att tänka så tyckte han, det pyste en aning ur säkerhetsventilen och trycket sänktes.

Efter att ha somnat till en halvtimme i solen så vaknade han med ett ryck och såg in i de svarta ögonen på en fiskmås som satt på hans balkongräcke bara en halvmeter ifrån honom.
”Dra åt helvete måsdjävel!” Skrek mannen förskräckt och viftade med armarna för att få fågeln att flyga iväg.
Inget hände, ingen reaktion överhuvudtaget hos den vita fågeln med de grå vingarna kunde ses. Den flyttade sig bara ett par decimeter och fortsatte sitt stirrande. Den ilskne mannen lugnade sig en aning när den värsta rädslan släppt. Drog på sig sin tvärrandiga T-shirt i vitt och blått och rotade i sin väska efter cigaretterna. Tände en när han hittat tändaren och lutade sig tillbaka i stolen igen och blängde tillbaka på den orädda fågeln.
”Vad fan vill du?” Frågade han hotfullt och drog ett djupt bloss på cigaretten och blåste röken åt måsen till. Den svarade inte men flyttade sig en aning för att undvika nikotinmolnet. ”Du var mig en oförskräckt fan!” Skrattade han och böjde sig fram mot räcket så att han ansikte bara var ungefär trettio centimeter ifrån fågelns näbb. ”Är du inte rädd för mig, världens argaste man? Det borde du vara ditt eländiga flygfä”, sade han och grinade elakt.
”Du är nog den som är mest rädd av oss två skulle jag tro”, sade den vita fågeln.
Mannen i den blåvitrandiga t-shirten kastade sig av ren och skär skräck tillbaka i stolen så att den nästan välte. Med vitt och av till vansinne gränsande uppspärrade ögon drog han djupt efter andan. Kippade som en fisk på torra land efter luft och hjärtat hoppade i bröstet på honom som likt en kanin på crack.
”Nu är du inte så kaxig va?” Sade måsen och lade huvudet på sned. ”Världens argaste man sade du, nu liknar du mer världens räddaste man skulle jag vilja säga.” Fågeln flaxade lite med vingarna för att få bort cigarettröken. ”Du är förbannad säger du. Vet du inte att ilska och sorg går hand i hand och att kläderna de bär är vävda av rädsla”, sade fågeln förnumstigt.
Mannen satt med vidöppen mun och kunde inte tro sina ögon och öron.
”Nu har det verkligen slagit runt”, tänkte han. ”Det här är bara inte sant, det här händer inte.” Han slog sina händer för sina ögon och satt så en stund och hoppades att allt var en otäck dröm. Icke desto mindre, när han tog bort sina skakande händer så satt måsjäveln kvar, och det såg ut som den flinade.
”Jag är kvar som du ser”, sade fiskmåsen. Och rösten lät inte som en människas. Det var svårt att beskriva hur. Ja, som en fågel som pratar förstås men det var omöjligt att förstå på vilket sätt. Rösten hade en metallisk klang, lite raspig, men fullt hörbar och förståelig var den trots allt.
”Du kan prata?” Frågade mannen när han fått tillbaka målföret.
”Du också tydligen”, sa måsen försmädligt.
”Men, jag fattar inte, håller jag på att bli galen eller? En fiskmås som kan prata, det här är ju inte sant. Skämtar du eller? Frågade han och vände sig mot himlen till någon himmelsk kraft som han då och då trodde på.
”Och vem pratar du med då, Gud eller? Tror du på Gud? Jag tror att jag skrattar ihjäl mig.” Måsen höll sina vingar runt sin mage och hela fågelkroppen skakade av skratt. ”Du tror på Gud, någon som du aldrig sett eller hört, men du vägrar tro på att jag kan prata fast jag sitter rakt framför dig och håller låda? Du är ju sanslös!”
”Du var väl en elak fan,” sade mannen osäkert  och till sin egen förtret så lät han för att vara honom lite mesig.
”Är jag elak?” Fnös fågeln föraktfullt. ”Du satt ju nyss själv här och sa att det var du som var världens argaste man. Tror du att sättet som du beter dig på uppfattas som snällt av någon? Att dina vänner – om du har några – och kollegor uppfattar dig som en vänlig och ödmjuk man? Det tror inte jag. Vem är det som skämtar här om jag får fråga?
”Jag kan väl inte hjälpa att alla runt omkring mig beter sig som idioter. De får väl skärpa till sig då, så att de slipper vara dårar”, sade mannen som svalt det mesiga plötsligt – repat mod – och börjat bli förbannad på den beskäftige fågelsatan som satt där med näbben i vädret och satte sig till doms över honom.
”Du tycker verkligen det!” Nästan skrek fågeln ” Att alla utom du är imbecilla. Jag har väl aldrig hört något mer förmätet i hela mitt liv.” Måsen skakade uppgivet på sitt huvud. ”Hur blev du sådan? När började du tycka så illa om människor, kan du svara på det?” Fågeln spände det ena ögat i honom.
”Vadå? Jag tycker inte illa om folk”, försvarade han sig. ”Och varför jag sitter här och diskuterar med en mås det kan du verkligen fråga dig?” Mannen himlade med ögonen men fortsatte. ”Fast jag har ingenting emot människor i gemen, varför tror du det? Jag tycker bara att det är så förbannat synd att de ska vara så fast i sina roller, så fullklistrade med adresslappar och etiketter och riktningsvisare att de glömt vart de var på väg från början och därför i brist på en egen uppfattning beter sig som idioter.” Han tände en ny cigarett precis efter att han fimpat den första. Fågeln viftade med vingarna och flyttade sig i sidled en bit.
”Du borde sluta röka”, sade måsen.
”Skit i det du”, sa mannen. ”Hur kan du veta så mycket om mig förresten, måsjävel?” Sade han och flinade.
”Ja det kan du ju fundera på om du vill.”
”Är du en hemlig agent utsänd från någon typ av jävla underrättelsetjänst för måsar eller liknande?” Han skrattade högt. ”Det vore ju en syn för gudar. Ett gäng hemliga fåglar med viktig uppsyn med a mission from God eller liknande.” Hans mage guppade av skratt. ”Har ni överrockar och slokhattar också?”
Måsen väste åt honom, ja faktiskt, väste som en orm.
”Du är bara ett hjärnspöke”, sade mannen och tittade ut över nejden. ”Du finns inte så uppenbarligen så har jag blivit galen och borde spärras in.” Han skrockade. ”Det är antagligen där jag hör hemma, på ett dårhus, och vet du vad?” Han vände sig trots allt mot den vita fågeln igen. ”Min uppfattning är att det är där de verkliga genierna sitter. De som inte står ut med att leva tillsammans med de vanliga idioter som befolkar den här planeten och därför låses in av dårar som inte orkar med att höra sanningen om sin egen idioti.”
”Du är verkligen bortom all hjälp”, suckade måsen.
”Jag behöver ingen hjälp. Jag är ett geni omgiven av ointelligenta puckon.” Han flinade. ”Så oavsett om du är verklig eller inte”, fortsatte han. ”Så kan du ta och lätta nu annars ska jag ta mig fan vrida nacken av dig.” Han reste sig upp hotfullt.
Måsen satt där den satt.
”Gör ingenting du kommer att ångra nu”, viskade fiskmåsen. ”Jag kan hjälpa dig, jag lovar!” Och nu lät fågeln rädd.
”Flyg härifrån eller dö!” Morrade den stora elaka vargen.
Den vackra vita måsen med sina gråaktiga vingar tittade medlidsamt på honom. Bredde sedan hastigt ut sina vingar och gav sig ut i sommarkvällen buren av en sommarbris och koltrastarna sjöng och det susade i den stora björken nere på marken vars grenar nästan nådde upp till hans balkong.
”Det kommer att gå illa för dig!” Ropade måsen det sista han gjorde innan han flög bort utom syn och hörhåll. ”Du kommer att kvävas av din egen ilska.
Mannen i den blåvitrandiga T-shirten stod länge och såg efter flygfäet.
”Det är möjligt”, viskade han. ”Fastän det är mitt problem och inte någon annans.” Han höjde stilla och belevat sitt högra långfinger i luften. ”Så du kan hålla truten måsjävel!”
Sedan gick han in i lägenheten och slog sig ner i sin fåtölj och satte på teven och blev serverad de senaste vansinnigheterna som begåtts av av sinnessjuka individer i övriga världen från rapportredaktionen.
”Jag säger som Thåström,” tänkte han och suckade djupt. ”Det är bara jag som är normal. Alla andra är idioter.”

”Varför dyker han alltid upp!” Tänkte den unga kvinnan och vaggade sitt huvud i takt med den maktlöshet som hon kände. ”Varför ska det behöva vara på det här sättet? Jag vill inte ha honom här och ändå så kommer han och förstör allt som kunde varit så trevligt.” Hon såg på honom där han stod mitt i rummet och höll hov. Alltid festens medelpunkt, alltid så självklar och både kvinnor och män trängdes runt honom och hon visste hur det skulle sluta.

Första gången hon såg honom så stod hon bara och gapade. Helt betagen var hon av hans skönhet, hans vältalighet, hans smidiga sätt att alltid lyckas smälta in och nästla sig in i alla sällskap. Det pirrade i hela hennes kropp den gången och hon kände en åtrå hon inte känt någonsin tidigare. Mot sin vilja nästan så sökte hon sig närmare och närmare och fann sig till slut stå alldeles intill honom med hans ena arm över sina späda axlar. Hennes kropp pressade mot hans sida och hon blev alldeles knäsvag. Som en liten trogen hund följde hon hans väg sedan hela kvällen. Det fanns en trygghet i att hålla sig nära honom och hon gjorde allt för att hans uppmärksamhet gentemot henne skulle hålla i sig. Under middagen när hon fann sig sitta alldeles för långt ifrån honom kände hon sig ensam och övergiven och hon längtade tills dess att taffeln skulle brytas så att hon återigen skulle kunna smyga sig in under hans vingars beskydd. Hon lät sig förföras och berusas och det var som om hon seglade på ett moln. Visserligen så var hon tvungen att dela honom med andra men det spelade mindre roll, han räckte till för alla men det kändes ändå som om hon och han hade ett speciellt förhållande till varandra.
Och på den vägen var det.
Han lämnade henne alltid framåt natten och hon satt ofta otröstlig på en parksoffa och grät den övergivnas gråt och hon svor varje gång att hon aldrig mer skulle låta sig luras av fagert tal och löften om odödlighet och evig ungdom. När hon till slut – för vilken gång i ordningen visste hon inte – på evigt darriga ben lyckats ta sig hem och låg i sin säng och stirrade i taket så ensam, så rädd, och så osäker så fattade hon ett beslut en gång för alla.
Hon skulle hålla sig borta från den här killen.

Det var tyvärr lättare sagt än gjort för han var överallt. Han fanns på konserter, på konferenser, på middagar och privata fester och han var lika välkommen överallt. Det var som om det inte gick att göra någonting längre utan att den objudne gästen befann sig i centrum. När hon försökte att undvika honom så var det alltid någon som enträget skulle presentera honom för henne trots att de visste att hon och han setts förut och att hon inte hade några trevliga erfarenheter av den bekantskapen. När hon framhärdade och inte gav sig in i några diskussioner där han var med så sågs hon som otrevlig och tråkig och övriga gäster eller deltagare drog sig undan och hon kom att hålla sig för sig själv. Till slut så stod hon inte ut längre – det blev alltid så tyvärr -utan gav sig in i gemenskapen och lät sig svepas iväg av den objudne gästens charm. Det var visserligen trevligt när hon gav efter – för stunden – men det kom alltid surt efter och han svek henne alltid.

Hon insåg att det enda sättet att slippa undan hans pojkaktiga charm var att hålla sig hemma. Aldrig gå på några fester, undvika middagar och framförallt inte medverka på några företagsfester. Livet blev till en början väldigt enahanda och hon var ensammare än någonsin. Hennes bekanta slutade ringa då de visste att hon inte skulle vilja träffa dem då den evige gästen nästan alltid skulle vara med. Även om han ibland – när hon tog sig själv i kragen och träffade sina vänner – höll sig i bakgrunden så kunde du känna att han fanns i närheten och det talades alltid om honom bakom hennes rygg . Så hon höll sig som sagt hemmavid för det mesta och trivdes bra med det.

Icke desto mindre så stod hon nu här igen och såg hur han höll hov. Lade ut texten och skrattade högt och inbjudande och alla åt ur hans händer av allt som han bjöd på. Ögon glittrade och avspändheten och lyckan stod omslingrade som ett förälskat par vid sidan om honom. Glasen klirrade och de förstulna ögonkasten seglade genom rummet som dun från en ejder och allt var så vackert som det alltid var i den objudne gästen sällskap.
Emellertid, hon visste som sagt hur det skulle sluta, som det alltid slutade, och hon kunde känna hur han hela tiden tyst kallade på henne och hur hennes kära vänner ville att hon som en glatt skuttande kanin skulle hoppa upp i hans famn och låta sig svepas iväg på en bärande våg.
Hon höll sig dock på sin kant och när den ovälkomne – men på något sätt ,även av henne, alltid önskade – gästen gav henne sin sammetslena blick att lägga runt sin hals som en sjal. Så log hon helt sonika tillbaka, gav honom fingret och gick hem.

I sommarnatten kände hon sig fri när hon stod nere på gatan och såg upp mot lägenheten. Hon hörde de glada skratten som letade sig ut genom de öppna balkongdörrarna och när hon lyssnade till koltrastens jonglerande med sina toner så vände hon sitt ansikte mot skyn och sade tack. Till vad eller kanske vem visste hon inte riktigt – men hon sände en tacksamhetens tanke till något för att hon i framtiden skulle slippa den objudne gästen.
Det – om något – var hon var säker på.

Det är en regel som jag har anammat de sista åren. Att ta hand om det som har störst betydelse för tillfället i första hand och bortse från sådant som bara stör det fokus som jag måste ha. Det fungerar alldeles utmärkt när jag väl kommer ihåg att göra så. Dock, eftersom jag är en människa med ett rörligt intellekt – kalla det koncentrationssvårigheter om ni vill – så irrar jag ibland omkring som en blind höna och vet varken ut eller in.

”Var lade jag hammaren nu då? Gud! Jag tror att jag blir tokig på mig själv!” Morrar jag där jag går omkring i hemmet och försöker få någonting gjort. ”Och spikarna, vart har de tagit vägen nu då? Jag borde avlivas älskling!” Skriker jag upprört och stirrar vilt omkring mig.

Det är tur att jag har en fru med ett upphöjt lugn.

”Älskling!” Säger hon och lägger huvudet på sned. ”Ta det lugnt nu, jag hjälper dig leta.” Och så hittar hon det jag söker och ler mot mig och klappar mig på kinden.
Det har blivit värre med åren det här att jag lägger saker omkring mig utan att tänka på var. Är det inte glasögonen som är på vift så är det skruvmejslar och mobiltelefoner och förståndet, det förlägger jag så ofta jag hinner. Suck! Det kan inte vara lätt att leva med en man som snurrar som en dansande Dervisch det mesta av tiden.
Men, om jag tar det lugnt, tar det viktigaste först, försöker vara så ödmjuk som det är möjligt för mig att vara så går det riktigt bra. Det gäller att hålla fokuseringen på topp bara annars så går det inte så bra för en vilsen man i ett kaotiskt – efter eget huvud skapat – universum.

För övrigt så skulle jag verkligen vilja bli av med den här svårdefinierade känslan av att inte vara tillfreds som jag går och bär på mest hela tiden. Det är som att ha en fuktig ylletröja på sig oavsett vilken väderlek eller sinnesstämning som råder.
Det är visserligen mycket bättre nu än för några år sedan. Fastän på den tiden så var det ju bara att skruva korken av flaskan eller pumpa några gånger på boxen så försvann allting ut genom den alkoholbaserade säkerhetsventilen. Nu för tiden så har jag tack och lov blivit nödsakad att hitta andra verktyg att jobba med och jag är glad att kunna säga att jag har mycket svårt att tänka mig att någonting skulle kunna få mig att ta den enkla vägen igen.
Det är bara andar som ska bo i flaskor.
Varför känner jag mig otillfredsställd då? Jag kan inte svara på det tyvärr. Jag vet att i realiteten så är jag avundsvärd. Min hjärna säger till mig att jag är en lyckligt lottad man med en familj som uppskattar mig trots min otillräcklighet. Icke desto mindre så bär jag ett ok av frustration och jag kan stå och se på mig själv i spegeln som vardagsrumsfönstret blir från vår uteplats och fråga mig själv varför jag inte kan vara nöjd.
Sedan tänker jag att jag är det. Att känslan jag har är ett hjärnspöke och så vänder jag mig mot skyn. Ber några mystiska ramsor, tänder en rasande eld och dansar runt den tills jag uppnår någon sorts inre frid. Efter det så går jag och lägger mig bredvid min mjuka hustru. Klappar lite på henne tills hon vänder sig bort och efter det så kan jag somna.
Vaknar igen efter en timme, stirrar i taket en stund och funderar på varför jag vaknat och blir på det klara med att det beror på cigaretterna som jag petar i mig innan sängdags varje kväll. Tänker att jag bör sluta med det, inser att jag inte har någon lust och efter det beslutet så kan jag somna om igen.

Det är mycket som finns att fundera över om det är vad du vill. Än det ena och än det andra kan du analysera och försöka bena ut och få ordning på. För gemene man är det säkert inte nödvändigt att vara så lyhörd för känslor som finns i kroppen som det är för mig – eller varför inte förresten? Världen vore en bättre plats att bo på om alla tog sig en rejäl funderare på hur vi behandlar våra medmänniskor. Hur ödmjuka vi är i realiteten. Hur egoistiska vi är. Och hur onödigt elaka vi kan vara för att skydda oss själva från obehagliga sanningar. Jag har icke desto mindre de senaste åren – om jag får säga det själv utan att verka förmäten – tagit stora kliv mot att bli en bättre människa. Några särskilt utmätta steg i rätt riktning för att vara lite mera exakt och jag upprepar dessa om och om igen. De leder mig framåt istället för att som förr gå runt i en djävulens cirkel utan vare sig hopp eller ens i närheten av att vara tillfreds med tillvaron.

Det finns en fågel i skyn som ser med min syn. Den svävar dock högt och landar aldrig. Rider på uppåtvindar och dess pepparkornsögon ögon ser ner på jorden och den våndas över allt elände som ses. Känner all ånger och all vresighet som bor här. Ser ondska och godhet i en förunderlig förening samt glädje och sorg i en sällsam vals där två takter går i dur och en i moll.
Själv, när jag går här på jorden så har jag inte samma överblick som min bevingade vän men jag ser ändå samma underbara skit. Och ibland är jag elak. Fan! Varför blir jag så ilsken och varför kan jag sällan hejda mig innan förflugna ord landar i ansiktet som en smetig paj på den som jag blir förbannad på.
Hå hå ja ja, det är inte så lätt alla gånger, men jag lever och har hälsan. Jag vaknar varje morgon och jag är glad och vi – mina barn och min fru och jag – äter frukost tillsammans och även om vi oftast inte ses på hela dagen när vi jobbar jag och min fru så står hon vid min sida. Jag vet det.
Och:
”Älskling! Jag står vid din sida också, glöm inte det.”

För så är det väl, att livet är en lång resa för alla som gör den? Oavsett hur mycket tid den tar i anspråk och hur lång sträcka du färdas så är själva upplevelsen av att leva en färd för livet. Skulle du kunna säga för att vara lite putslustig.

Jag insåg här i helgen att mitt liv börjar te sig långt nu när både stora och små söner finns i min närhet och att jag till och med ska få ett barnbarn. Jag vet inte riktigt varför, men jag trodde verkligen inte att det skulle bli mig förunnat att få bli farfar. Det känns makalöst och stort och omvälvande och det är vid sådana här tillfällen det känns som om det vore dags att putsa av sig resdammet en aning. Du bör ju vara fin när slutstationen och ditt mål närmar sig med rasande fart.

Att sitta vid ett middagsbord med vuxna söner och deras flickvänner, en prepubertal tolvåring och en åttaåring och sist men verkligen inte minst, min fru är att komma nära inpå livet.
Jag kom på mig själv med att tänka:
”Herregud, allt är mitt fel! Utan min inverkan så skulle ingen av de här människorna sitta vid mitt bord just nu.” Kallsvetten bröt nästan ut på min panna när det stod klart för mig och det kändes både smickrande och skrämmande på samma gång. Fastän något märkligt är det väl att jag tänkte att det var mitt fel, inte min förtjänst. Jag har ingen bra förklaring till varför men det kanske har att göra med att det inte är så lätt att leva alla gånger och att mitt liv inte varit någon dans på rosor.
Emellertid så verkar mina avkommor må bra och det går bra för dem. De har arbete, en käresta, och den äldste har som sagt framför sig att bli pappa. Hur min fru mår är inte alltid så lätt att veta, men hon säger att hon mår bra och då får jag väl lita på det helt enkelt.

Jag mår så väl som jag har möjlighet att må och är precis så lycklig som det är möjligt för mig att vara. Det låter kanske oerhört trist och deprimerande, men det är så det är för mig. Jag är nöjd så länge som jag inte är olycklig.
”I feel a little down today, and I ain´t got much to say.”
Så sjöng någon, och det speglar lite hur jag understundom mår. Det finns alltid ett litet vemod någonstans hur fint vi än har det i vår familj. Även när alla är samlade och jag ser frukten av mitt liv så kan jag inte känna att allt är gott. Utan jag ser alltid en sorgkant runt bilden och önskar att jag gjort saker och ting bara lite annorlunda.
”Om jag bara inte tagit den vägen, undvikit den stigen, inte sagt det jag sa den gången, så skulle allt vara så mycket bättre”, tänker jag. Någonstans så inser jag ju att det inte alls är på det sättet och att det förflutna inte betyder så mycket längre. Att tänka rationellt har dock aldrig varit min starka sida och kommer nog aldrig att bli det heller.

Icke desto mindre så är det underbart att få ett barnbarn och jag ber varje kväll om att allt ska gå som det ska och att den lille F ska vara frisk och välskapt när han kommer ut ur sin varma boning som L tillhandahåller. Synd är dock att de bor så långt borta L&J och det här farfars livet med barnvaktande och promenader med barnvagn kommer ju lite på obestånd.

Det blir ingen sommar i år.
Det är Rysslands fel, kylan där håller värmen borta och Putin sitter som en veritabel kung Bore på sin tron och viftar med sin frostnupna spira och håller Norden i schack och släpper inget jävla högtryck över bron. Den enda värme han utlovar är hettan från de missiler som han hotar sina grannar med om vi inte gör som han säger. Det är ett i mångt och mycket skrämmande scenario som utspelar sig och det viktiga i det här fallet anser jag, är att vi inte låter oss skrämmas av hot och vapenskrammel. Samt att vi inte heller går i den andra stormaktens ledband. Vår regering har en svår uppgift framför sig men tyvärr så har jag inget vidare förtroende för vår svetsare vid makten som tyvärr verkar stå på lerfötter, och jag är fortfarande förvissad om att Kartago bör förstöras.

En lång färd för vem som helst, det är så det är och jag avundas verkligen inte mina ungdomar som har hela sitt liv framför sig.
Om någon mystisk man i långrock och hatt kom fram till mig idag och erbjöd mig ett piller som skulle göra mig till en tjugoåring igen så att jag därigenom skulle få en chans att leva om mitt liv. En möjlighet att rätta de fel jag begått och korrigera de misstag som jag gjort så skulle jag tacka nej. Orken skulle helt enkelt inte finnas där och jag får istället ta de konsekvenser som mitt handlande har lett till och göra det bästa av den situation som jag har idag.

”Live well and prosper.”

Midsommarafton!
Det är kallt. Det blåser och regnet hänger i luften och den glädje och livslust som den här dagen brukar föra med sig döljer sig bakom en husknut. Står där som en folkskygg och tittar fram då och då men gömmer sig igen så fort risk för upptäckt föreligger.
Här kommer ett skepp i nöd! Med delvis söndertrasade segel och utmattad besättning på ett villande hav utan vare sig kompass eller sjökort och i en dimma tjockare än havregrynsvälling stävar det framåt.
Kaptenen har fått nog och orkar inte längre. Han har överlåtit befälet till förste styrman som står surrad vid rodret och den stackaren vet varken ut eller in.
Hur ska detta sluta?

Solens strålar tränger knappt igenom tjockan. Groggen är på upphällningen och humöret på matroser och andra ligger lägre än barometerns visare. Trötta ögon spanar dock oförtrutet ut över vågorna i ett sista försök att se någon ljusning eller land. Djupa fåror i deras ansikten vittnar om många års hårt slit ombord och deras kroppar värker och båtens knarrande trävirke skär som knivar i deras stackars öron.
”Vi längtar efter sol och värme och fast mark under våra fötter kapten!” Skriker deras trötta blickar men fartygschefen sitter gömd i sin kajuta och stirrar in i väggen och i hans huvud är det dött.
Sällan bankar någon längre på hans dörr för att få assistans. Och det stöd som en kapten behöver, den bekräftelse som är nödvändig för framåtskridande, är sedan länge slut. Han får antagligen skylla sig själv, men det är ändå tragiskt att se hur den en gång skinande kaptenen i sin klanderfria uniform sitter som en bruten man och drömmer om fornstora dagar.
Självömkan är en förnedrande drog och leder inte till något gott. Emellertid så bör ingen skugga falla över den stackars mannen för han har verkligen gjort sitt bästa anser han. Han har mött de krav som ställts på honom och stått rakryggad och beslutsam för att föra sitt skepp i hamn är hans övertygelse. Vad som gick fel är svårt att sätta fingret på och när verkligheten fick ge vika för självlurendrejeri och självmedlidande är ställt i skuggan. Skepparen behöver hjälp. Det finns ingen att få. Förste styrman är inte mogen sin uppgift och det är alldeles för sent att lägga ansvaret på någon som aldrig fått – eller ens haft viljan – att styra båten på egen hand och:
”Vi kommer att gå under.” Mumlas det bland mannarna. ”Kapten! Ta befälet igen vi vill inte dö!”
Den fårade mannen i sin slitna kaptensmössa vägrar att höra på det örat.
”Jag orkar inte längre viskar han.” Han lägger sitt huvud i sina händer och vaggar fram och åter. ”Jag behöver medverkan, jag klarar inte det här själv längre”, suckar han och reser sig upp och vandrar fram och tillbaka i sin kajuta och röken från hans pipa är lika tjock som dimman över havet.
”Det är slut nu!” Skriker han. ”Fattar ni inte det era landkrabbor!” Vrålar han med gråten i rösten när han återigen hör hur de dödsdömda sjömännen knackar på hans dörr. ”Dra åt helvete! Gör något själva för en gångs skull!” Han slår sin händer för öronen och blir som en av de tre aporna.

I hans eget valda fängelse kryper väggarna inåt. Det luktar fukt och salt och gammal grogg och på väggen hänger hans uniform slarvigt på en galge. På fötterna bär han tjocka yllestrumpor som i alla fall något hjälper mot den råa kyla som finns i däcket.
Han går och lägger sig och knirkandet från båten vaggar honom till sömns och han drömmer om sommarängar och sol och vackra kvinnor och kallt skummande öl.

När han vaknar är allt som förändrat. Skeppet känns inte längre så tungt och djupt liggande och det är riktigt varmt och skönt i hans koj där han ligger och för första gången på länge så ser han solens strålar skicka sin pilar av ljus in igenom om hans kajutfönster. Han sätter sig upp i  den väl använda kojen och gnuggar sömnen ur ögonen. Hans kan höra hur mannarna pratar och skrattar glatt ute på däck så han reser sig upp och går ut.
Dimman har lättat. Molnen är skingrade och på den blå himlen hänger det glödande klotet och sänder ut sina livgivande strålar och från sydväst så kommer en svag men tilltagande bris som fyller de ännu hela seglen med vind. Matroserna tystnar när han i sina stövlar kliver ut ur sitt fängelse och de ser frågande på honom. Förste styrman vinkar försiktigt till sin kapten och han lyfter sin högra hand till svar. Kaptenen kisar mot solen och går med sturska steg upp emot rodret. Lossar repens som hållit den stackars mannen vid styranordningen så många timmar och ställer sig sedan själv där. Någonstans i hans inre karta läggs en kurs ut och han styr därefter och skriker sedan:
”Vad väntar ni på era gråsuggor? Äntra upp och försök få någon ordning på de där trasorna som ska föreställa segel så vi kommer hem någon gång!”
”Aj aj kapten”, svarar hans olycksbröder med leende ansikten och klänger likt apor upp i riggen. Båten får ett högre vattenläge och det skummar om stäven. Den småleende kaptenen drar ner sin skärmmössa djupare i pannan. Ställer sig bredbent med blicken mot horisonten och känner hur hjärtat slår målmedvetet.
”Det här var då en förbannad midsommar”, mumlar han och drar sig i skägget. ”Men nu är det över och vi gick inte under. Båten är äntligen på rätt kurs och vid alla huggormars avföda så tänker jag inte komma på avvägar igen.” Han skrockar för sig själv och ser på sin styrman som står till höger om honom och känner en värme som snuddar vid kärlek när han ser sin lojale vän i ögonen. ”Du gjorde ett bra jobb gamle gosse”, säger han och klappar honom på axeln.
”Tack kapten!Får det vara lite av den sista groggen?”
”Nej fy för den lede! Vi hålls väl inte med sådant eller hur?” Kaptenen gör en grimas av avsmak och hans styrman likaså. De skrattar sedan i samförstånd, tänder sina pipor och gör sig redo att föra båten i hamn.
”Glad midsommar Kapten!”
”Tack detsamma min gamle vän!”

Någonstans högt uppe bland skyarna nästan utom synhåll och definitivt utom skotthåll svävar en Albatross. Den är ett tecken på tillförsikt och tro och dess svarta ögon och vingar har samma målmedvetenhet och kurs som klipperskeppet nere på havet.

Det är den åttonde april och det är min födelsedag och solen skiner från en klarblå himmel. Det blåser lite. Jag blir femtiosju år idag. Det känns lite overkligt, men när jag ser mig själv i spegeln så inser jag att det är sant. Till slut så ser du rynkorna. Filtret du haft framför dina ögon tas så småningom bort och du vågar se på dig själv utan förskönande vaselinhinnor.

Vad förväntas av en femtiosjuåring då? Hur tycker omgivningen att en man i den åldern skall uppföra sig?
Det har naturligtvis att göra med vilken ålder betraktaren har. Är du en ungdom så ser du en gammal gubbe. Det är viktigt att inse det tror jag för vad är mer patetiskt än en gubbjävel som försöker tala med ungdomar på ungdomars vis. Jag har gått i den fällan några gånger och det har att göra med att min mentala ålder inte korrelerar med min verkliga inbillar jag mig.

Fastän hur vuxen måste du vara? Vad är vuxenheten?
Jag träffar hela tiden människor i mitt arbete som både är yngre och äldre än jag, men fortfarande i mogen ålder. Vissa av dessa får mig att känna mig som en ung man – nästan som en liten grabb, lite underlägsen och rädd konstigt nog- medan andra får mig att med förakt stämpla dem i pannan med ålderspaniksstämpeln och jag känner mig istället överlägsen. Vad beror sådant på?
Jag har aldrig känt mig särskilt stor. Sådär som barn använder epitetet för att beskriva sådana som är mycket äldre än de själva är. Någonstans i min uppfattning av mig själv så bor det alltid en liten pojke och jag har heller aldrig – eller aldrig var väl att ta i, sällan snarare – strävat efter att försöka vara någon annan än den jag känner mig som. Emellertid vad är det som får en del män och kvinnor att axla vuxenrollen efter en viss ålder? Och varför anses det av omgivningen att du ska uppfylla normen för den ålder du har och var kommer normen ifrån? Är det så att det faller sig naturligt för dem som normaliseras, att den uppfostran de fått är menad att leda fram till den en roll som motsvarar principen? Så är det säkert.

Det handlar om på hur stort allvar du tar dig själv anser jag. Tycker du att det du gör och den roll du har i samhället är tillräckligt viktig och betydelsefull för andra, så blir du i dina ögon en betydande människa förstås. Icke desto mindre så tål det att funderas på hur mycket som är på riktigt och hur mycket som är spel och anammat och hur ärlig du är mot dig själv i livet.
Högdragen och stel och alltid allvarlig, där har du en roll som axlas av många män och kvinnor idag. De anser – enligt mitt förmenande – att det är så de måste vara för att rendera respekt hos sin omgivning, sina anställda och jag undrar hur kul är det? Att alltid vara tillknäppt och reserverad och aldrig släppa garden av rädsla för att förlora territorium.
Du måste hålla dig på din kant sägs det, och det är något som lärs ut i chefsutbildningar också har jag förstått. Bli aldrig vän med dina anställda. Håll alltid en viss distans på det att de skall förstå att det är du som bestämmer och att din auktoritet är obestridbar. I min värld så känns det så konstigt. Ta till exempel en ung man eller kvinna som tack vare sina goda resultat tas från att vara anställd till att bli chef över sina forna arbetskamrater, skall då helt plötsligt den kompisrelation som han eller hon haft med dessa raderas för att det är så bestämt av de som befordrar? Hur underlig blir inte en sådan situation och hur dåligt måste inte den befordrade må och är det verkligen värt det? En del verkar tycka det.

Likväl så finns det ledare som inte behöver spela teater för att vi som låter oss ledas ska inse att de leder. Det faller sig naturligt helt enkelt. De leder genom att låta sig ledas av sin flock skulle du kunna säga. Ingen ifrågasätter ledarskapet för du känner att du är med i beslutsfattandet och ett stort mått av ödmjukhet spelar in här. Du når så mycket längre om du är respektfull och en aning underdånig faktiskt, istället att uppvisa en arrogant och dumdryg attityd gentemot dem som du vill ha med dig på din resa. Det finns sådana ledare som anammat en vördnadsfull inställning, men alltför få dock tycker jag.

Ålderspanik då, vad är det och varför finns den?

Vanför är det så svårt för en del människor att acceptera den ålder de har? Vad är det som är så skrämmande med att bli äldre så att alla ålderstecken måste maskeras och till och med förnekas fast det är så uppenbart att de finns? Vad är det i ungdomen som är så åtråvärt att du måste vara ung hela livet? Du var ung en gång, och det var förhoppningsvis fantastiskt, men varför måste du hålla fast vid den känslan i en sådan utsträckning att det i många fall blir patetiskt.
Jag är så långt ifrån ödmjuk som du kan komma när jag träffar män och kvinnor som så uppenbart är fast vid att försöka hålla sig unga. Visst, det är inget fel i att träna och hålla sig i form, det är inte det jag menar, men när du skall uppge ditt personnummer så viskar du. Eller också så säger du inte årtalet utan ett, nio, fem, åtta, noll, fyra, noll, åtta, istället för nittonhundrafemtioåtta. Hur fånigt är inte det på en skala?
För att inte tala om det här med läsglasögon, eller att behöva glasögon överhuvudtaget. Vari ligger paniken över att behöva bära glasögon? Varför skall det – som det i många fall visserligen är – ålderstecknet behöva upplevas så katastrofalt att du negligerar behovet. Jag har ingen förståelse för sådant och jag blir arrogant och nedlåtande, men så blir jag ödmjuk igen och försöker förstå hur de tänker, men lyckas aldrig.

Med det så vill jag säga att jag är helt nöjd med att vara femtiosju, och jag är född nittonhundrafemtioåtta, inget annat, och jag behöver glasögon för att kunna läsa överhuvudtaget och om någon kom och erbjöd mig att få bli tjugofem igen, så skulle jag skrattande tacka nej.
Jag är klokare idag, jag är smartare idag, jag är mer säker på mig själv än jag någonsin varit tidigare. Jag har inget dåligt samvete – jo lite – men jag kan handskas med det, min ekonomi har aldrig varit bättre och jag är har aldrig tråkigt och jag är nykter idag.
Men framförallt – och det tror jag är det viktigaste som hänt mig på ålderns höst – så är jag inte rädd längre.
För det är rädslan som styr kamrater, glöm inte det.