Midsommarafton!
Det är kallt. Det blåser och regnet hänger i luften och den glädje och livslust som den här dagen brukar föra med sig döljer sig bakom en husknut. Står där som en folkskygg och tittar fram då och då men gömmer sig igen så fort risk för upptäckt föreligger.
Här kommer ett skepp i nöd! Med delvis söndertrasade segel och utmattad besättning på ett villande hav utan vare sig kompass eller sjökort och i en dimma tjockare än havregrynsvälling stävar det framåt.
Kaptenen har fått nog och orkar inte längre. Han har överlåtit befälet till förste styrman som står surrad vid rodret och den stackaren vet varken ut eller in.
Hur ska detta sluta?

Solens strålar tränger knappt igenom tjockan. Groggen är på upphällningen och humöret på matroser och andra ligger lägre än barometerns visare. Trötta ögon spanar dock oförtrutet ut över vågorna i ett sista försök att se någon ljusning eller land. Djupa fåror i deras ansikten vittnar om många års hårt slit ombord och deras kroppar värker och båtens knarrande trävirke skär som knivar i deras stackars öron.
”Vi längtar efter sol och värme och fast mark under våra fötter kapten!” Skriker deras trötta blickar men fartygschefen sitter gömd i sin kajuta och stirrar in i väggen och i hans huvud är det dött.
Sällan bankar någon längre på hans dörr för att få assistans. Och det stöd som en kapten behöver, den bekräftelse som är nödvändig för framåtskridande, är sedan länge slut. Han får antagligen skylla sig själv, men det är ändå tragiskt att se hur den en gång skinande kaptenen i sin klanderfria uniform sitter som en bruten man och drömmer om fornstora dagar.
Självömkan är en förnedrande drog och leder inte till något gott. Emellertid så bör ingen skugga falla över den stackars mannen för han har verkligen gjort sitt bästa anser han. Han har mött de krav som ställts på honom och stått rakryggad och beslutsam för att föra sitt skepp i hamn är hans övertygelse. Vad som gick fel är svårt att sätta fingret på och när verkligheten fick ge vika för självlurendrejeri och självmedlidande är ställt i skuggan. Skepparen behöver hjälp. Det finns ingen att få. Förste styrman är inte mogen sin uppgift och det är alldeles för sent att lägga ansvaret på någon som aldrig fått – eller ens haft viljan – att styra båten på egen hand och:
”Vi kommer att gå under.” Mumlas det bland mannarna. ”Kapten! Ta befälet igen vi vill inte dö!”
Den fårade mannen i sin slitna kaptensmössa vägrar att höra på det örat.
”Jag orkar inte längre viskar han.” Han lägger sitt huvud i sina händer och vaggar fram och åter. ”Jag behöver medverkan, jag klarar inte det här själv längre”, suckar han och reser sig upp och vandrar fram och tillbaka i sin kajuta och röken från hans pipa är lika tjock som dimman över havet.
”Det är slut nu!” Skriker han. ”Fattar ni inte det era landkrabbor!” Vrålar han med gråten i rösten när han återigen hör hur de dödsdömda sjömännen knackar på hans dörr. ”Dra åt helvete! Gör något själva för en gångs skull!” Han slår sin händer för öronen och blir som en av de tre aporna.

I hans eget valda fängelse kryper väggarna inåt. Det luktar fukt och salt och gammal grogg och på väggen hänger hans uniform slarvigt på en galge. På fötterna bär han tjocka yllestrumpor som i alla fall något hjälper mot den råa kyla som finns i däcket.
Han går och lägger sig och knirkandet från båten vaggar honom till sömns och han drömmer om sommarängar och sol och vackra kvinnor och kallt skummande öl.

När han vaknar är allt som förändrat. Skeppet känns inte längre så tungt och djupt liggande och det är riktigt varmt och skönt i hans koj där han ligger och för första gången på länge så ser han solens strålar skicka sin pilar av ljus in igenom om hans kajutfönster. Han sätter sig upp i  den väl använda kojen och gnuggar sömnen ur ögonen. Hans kan höra hur mannarna pratar och skrattar glatt ute på däck så han reser sig upp och går ut.
Dimman har lättat. Molnen är skingrade och på den blå himlen hänger det glödande klotet och sänder ut sina livgivande strålar och från sydväst så kommer en svag men tilltagande bris som fyller de ännu hela seglen med vind. Matroserna tystnar när han i sina stövlar kliver ut ur sitt fängelse och de ser frågande på honom. Förste styrman vinkar försiktigt till sin kapten och han lyfter sin högra hand till svar. Kaptenen kisar mot solen och går med sturska steg upp emot rodret. Lossar repens som hållit den stackars mannen vid styranordningen så många timmar och ställer sig sedan själv där. Någonstans i hans inre karta läggs en kurs ut och han styr därefter och skriker sedan:
”Vad väntar ni på era gråsuggor? Äntra upp och försök få någon ordning på de där trasorna som ska föreställa segel så vi kommer hem någon gång!”
”Aj aj kapten”, svarar hans olycksbröder med leende ansikten och klänger likt apor upp i riggen. Båten får ett högre vattenläge och det skummar om stäven. Den småleende kaptenen drar ner sin skärmmössa djupare i pannan. Ställer sig bredbent med blicken mot horisonten och känner hur hjärtat slår målmedvetet.
”Det här var då en förbannad midsommar”, mumlar han och drar sig i skägget. ”Men nu är det över och vi gick inte under. Båten är äntligen på rätt kurs och vid alla huggormars avföda så tänker jag inte komma på avvägar igen.” Han skrockar för sig själv och ser på sin styrman som står till höger om honom och känner en värme som snuddar vid kärlek när han ser sin lojale vän i ögonen. ”Du gjorde ett bra jobb gamle gosse”, säger han och klappar honom på axeln.
”Tack kapten!Får det vara lite av den sista groggen?”
”Nej fy för den lede! Vi hålls väl inte med sådant eller hur?” Kaptenen gör en grimas av avsmak och hans styrman likaså. De skrattar sedan i samförstånd, tänder sina pipor och gör sig redo att föra båten i hamn.
”Glad midsommar Kapten!”
”Tack detsamma min gamle vän!”

Någonstans högt uppe bland skyarna nästan utom synhåll och definitivt utom skotthåll svävar en Albatross. Den är ett tecken på tillförsikt och tro och dess svarta ögon och vingar har samma målmedvetenhet och kurs som klipperskeppet nere på havet.