Det sades att det skulle gå bra. Garantier utlovades, guld och gröna skogar utmålades och allt som tidigare känts ansträngande och svårt att handskas med skulle bli lätt och näst intill viktlöst. Du skulle sväva fram påstods det, som en ande utan bojor och lampa som fängelse.

Att jag hade mina dubier säger sig självt men förhoppningarna fanns ju där och någonstans så bestämde jag mig för att även om det verkade osannolikt att alla dessa löften skulle uppfyllas, så gick jag på den linjen och står idag häpen.
Overklig är känslan som jag har.
Det är som jag vore en en annan, att någon som liknar mig fått en ny programvara, nya drivrutiner, och även ett nytt skinande chassi.
”Har du blivit religiös?” Frågade en kollega till mig häromdagen, och jag visste inte riktigt vad jag skulle svara.
Religiös i fråga om att tro på Gud och Jesus och jungfru Maria och den helige ande skulle jag inte vilja säga att det handlar om direkt. För övrigt så anses ju sådana bevekelsegrunder en aning suspekta för de flesta människor. Se bara på Carola vilket spott och spe hon får utstå för att hon bekänner en tro som är livsviktig för henne.
Nej, Jesus och Maria och andar som är heliga får vara för mig.

”Och då kommer den där extra kraften”, som visan gick i en monolog från fyrtiotalet för er och för undertecknad som är så gamla.

Det är mer på det sättet för mig, att det finns något att hämta i universum om du bara har förstånd nog att våga be om det.
Det är minsann så, och det är som att bära omkring på en liten folder i backfickan eller närmast hjärtat. Ett litet framgångsrecept i i fickformat således. Eller som ett litet mynt präglat för din skull som du alltid bär med dig.
Det går bra nu är väl vad jag vill säga med det här inlägget. Alldeles förbaskat bra går det.
Sedan skulle jag bara vilja träffa mina stora pojkar lite oftare, och mitt barnbarn förstås.
”Men det kan ju jag berätta för mina kompisar.”

”Play don´t worry.”