En lång färd för vem som helst…

en lång väg

För så är det väl, att livet är en lång resa för alla som gör den? Oavsett hur mycket tid den tar i anspråk och hur lång sträcka du färdas så är själva upplevelsen av att leva en färd för livet. Skulle du kunna säga för att vara lite putslustig.

Jag insåg här i helgen att mitt liv börjar te sig långt nu när både stora och små söner finns i min närhet och att jag till och med ska få ett barnbarn. Jag vet inte riktigt varför, men jag trodde verkligen inte att det skulle bli mig förunnat att få bli farfar. Det känns makalöst och stort och omvälvande och det är vid sådana här tillfällen det känns som om det vore dags att putsa av sig resdammet en aning. Du bör ju vara fin när slutstationen och ditt mål närmar sig med rasande fart.

Att sitta vid ett middagsbord med vuxna söner och deras flickvänner, en prepubertal tolvåring och en åttaåring och sist men verkligen inte minst, min fru är att komma nära inpå livet.
Jag kom på mig själv med att tänka:
”Herregud, allt är mitt fel! Utan min inverkan så skulle ingen av de här människorna sitta vid mitt bord just nu.” Kallsvetten bröt nästan ut på min panna när det stod klart för mig och det kändes både smickrande och skrämmande på samma gång. Fastän något märkligt är det väl att jag tänkte att det var mitt fel, inte min förtjänst. Jag har ingen bra förklaring till varför men det kanske har att göra med att det inte är så lätt att leva alla gånger och att mitt liv inte varit någon dans på rosor.
Emellertid så verkar mina avkommor må bra och det går bra för dem. De har arbete, en käresta, och den äldste har som sagt framför sig att bli pappa. Hur min fru mår är inte alltid så lätt att veta, men hon säger att hon mår bra och då får jag väl lita på det helt enkelt.

Jag mår så väl som jag har möjlighet att må och är precis så lycklig som det är möjligt för mig att vara. Det låter kanske oerhört trist och deprimerande, men det är så det är för mig. Jag är nöjd så länge som jag inte är olycklig.
”I feel a little down today, and I ain´t got much to say.”
Så sjöng någon, och det speglar lite hur jag understundom mår. Det finns alltid ett litet vemod någonstans hur fint vi än har det i vår familj. Även när alla är samlade och jag ser frukten av mitt liv så kan jag inte känna att allt är gott. Utan jag ser alltid en sorgkant runt bilden och önskar att jag gjort saker och ting bara lite annorlunda.
”Om jag bara inte tagit den vägen, undvikit den stigen, inte sagt det jag sa den gången, så skulle allt vara så mycket bättre”, tänker jag. Någonstans så inser jag ju att det inte alls är på det sättet och att det förflutna inte betyder så mycket längre. Att tänka rationellt har dock aldrig varit min starka sida och kommer nog aldrig att bli det heller.

Icke desto mindre så är det underbart att få ett barnbarn och jag ber varje kväll om att allt ska gå som det ska och att den lille F ska vara frisk och välskapt när han kommer ut ur sin varma boning som L tillhandahåller. Synd är dock att de bor så långt borta L&J och det här farfars livet med barnvaktande och promenader med barnvagn kommer ju lite på obestånd.

Det blir ingen sommar i år.
Det är Rysslands fel, kylan där håller värmen borta och Putin sitter som en veritabel kung Bore på sin tron och viftar med sin frostnupna spira och håller Norden i schack och släpper inget jävla högtryck över bron. Den enda värme han utlovar är hettan från de missiler som han hotar sina grannar med om vi inte gör som han säger. Det är ett i mångt och mycket skrämmande scenario som utspelar sig och det viktiga i det här fallet anser jag, är att vi inte låter oss skrämmas av hot och vapenskrammel. Samt att vi inte heller går i den andra stormaktens ledband. Vår regering har en svår uppgift framför sig men tyvärr så har jag inget vidare förtroende för vår svetsare vid makten som tyvärr verkar stå på lerfötter, och jag är fortfarande förvissad om att Kartago bör förstöras.

En lång färd för vem som helst, det är så det är och jag avundas verkligen inte mina ungdomar som har hela sitt liv framför sig.
Om någon mystisk man i långrock och hatt kom fram till mig idag och erbjöd mig ett piller som skulle göra mig till en tjugoåring igen så att jag därigenom skulle få en chans att leva om mitt liv. En möjlighet att rätta de fel jag begått och korrigera de misstag som jag gjort så skulle jag tacka nej. Orken skulle helt enkelt inte finnas där och jag får istället ta de konsekvenser som mitt handlande har lett till och göra det bästa av den situation som jag har idag.

”Live well and prosper.”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s