Ja ni vet förstås att det är titeln på en bok redan skriven.
Det här är inget försök att återskapa det mästerverket utan mer en liten betraktelse över att klockan faktiskt klämtar för oss lite till mans. Ringandet från klockorna som när du var yngre mer var som klirrandet av små bjällror. Förändras ju äldre du blir och beroende på vilken typ av liv du lever så blir de antingen till ett dånande från monstruösa mässingskupoler som på sitt sätt gör det svårt att uppfatta vad tillvaron har att säga. Eller också så skapas en liten bubbla av ljud som du lugnt och sansat kan leva i utan att störas av det skärande ljudet från verklighetens gnissel. Alternativt så är klockorna fästade i dina byxben och för varje steg du tar åt rätt håll så klingar de taktfast

”När Vita bergens klockor ringer” – för övrigt en av de vedervärdigaste låtar jag någonsin hört med en sånginsats så affekterad att sångerskan borde skämmas – beskriver ändå något jag kan relatera till. Jag har också hört dem ringa, i sommarnatten, berusad och lycklig och förhållandevis ung och relativt obunden och för mig fanns det då heller ingen domedagskänsla i klangen.
Idag när jag hör kyrkklockor så fylls jag av ett lätt vemod och en insikt om livets förgänglighet. Jag hör dem strängt taget ständigt numera, som ett dovt mullrande – en vibration – något som fördunklar det krispiga och skarpa, som lägger ett våtvarmt omslag om mitt liv och låter mina öron vila mjukt i ett halvdövt tillstånd. Klockornas klämtande bedövar mig men guidar mig rätt. De är som klingadet från klockbojar som guppar på havet en dimmig natt och som leder skeppen i hamn.

Livets klockor således, klingar rent ibland och ibland sprucket och emellanåt outhärdligt och plågsamt. Det tycks vid vissa tillfällen som om du stod i själva klocktornet och hela du vibrerar vid varje slag och du kan inte komma därifrån. Du pressar dina händer emot dina öron, stoppar in fingrarna i hörselgången så långt du kan, men blodet rinner ur näsan och dina ögon är rödsprängda och tårarna forsar. En nära döden upplevelse, ena foten i graven, och du skulle ge vad som helst för att få ett slut på ringandet.
Fastän vid andra tillfällen så är det som att stå vid en åkerkant en söndagsmorgon. Se de böljande sädeskornen och höra svirrandet från svalor högt uppe under den molnfria himlen och höra från den lilla byn nere vid havet hur klockorna ringer till bön. Vid sådana tillfällen råder frid och ro och till människorna ett gott behag. Tonerna i livets symfoni dansar lätt och på tå och klockspelen blir här bara trogna bakgrundsmusikanter som ser till att människorna förs framåt och åt rätt håll.

Jag har lärt mig leva med mina klockor och jag känner dem. Hör direkt om det börjar klinga falskt och obevekligt och jag har lärt mig hur jag stämmer dem. För det mesta nu för tiden så är klockornas klang inte så långt ifrån mjuka fingrars dansande över tangenterna på en flygel. Icke desto mindre, när allt förefaller harmoniskt och underbart så händer det att en klang blir fel då och då. Inte bara en måste jag tillstå. Det är som om att i den panik som uppstår över att disharmoni råder så börjar de andra klockorna att tappa koncepterna och plötsligt så slår de samtidigt och alla försöker överrösta varandra och en kakafoni av brist på samklang uppstår.
Du hittar mig i ett hörn då, med fingrarna djupt inne i öronen och med slutna ögon och jag rabblar säkert något mystiskt mantra för att utestänga det jag inte vill höra och jag ber dig. Stör mig inte är du snäll. Jag behöver den här tiden för mig själv och även om du känner dig utestängd och olycklig över mitt tillstånd så vet att jag är på rätt väg. För om du lyssnar riktigt noga så kan du hör hur bjällrorna i mina byxben klingar taktfast även fast jag sitter ner.
”Rätt kurs kamrat”, säger de.
”Topp!” Säger jag och ler med fingrarna i hörselgångarna.

Emellertid, jag vet att du känner mig och att du också hör hur mina klockor klämtar. För de klämtar även för dig min kära och jag vet att du inte känner som jag inbillar mig att du kan gör. För du är fylld av en tillförsikt som jag aldrig kommer att få och det är tur att du har så mycket av den varan, och om jag är snäll så kanske jag kan få låna en kopp eller två?

Dödens klockor är klädda med svart sammet på insidan. Klangen är dov och genomträngande och de överröstar livets klockspel under en lång tid och det är svårt att höra något annat under den här perioden. Ett largo på en sådan låg nivå att du känner svängningarna ända nere ifrån fotknölarna upp till hjässan och du blir till en svart gelé som dallrar av sorg.
Du måste stå ut då. Det finns ingen annan väg att gå om du vill fortsätta leva. Lyss till sorgens klang och försök att finna den melodi som på svarta vingar svävar däri och eftersom jag gillar albatrosser så vill jag gärna se sorgen som en svart sådan högt, högt över trädtoppar och berg och över ett hav.
Dock så var det längesedan nu som de sammetsklädda klockorna ringde sitt olycksaliga budskap. Jag hoppas att det dröjer ännu några år innan jag får höra dem men jag vet vem som står på tur och jag tror att han vet det också. Fastän du kan aldrig vara säker. Han är en nyckfull kamrat vår broder döden och hans väg är outgrundlig och otydlig och tur är väl det. För även om du vet och vill veta när livet föds, och det vet du ju alltid relativt säkert. Så är ju döden något som du gärna får som en överraskning eller hur?

Så när ”klockan klämtar för dig”, vet du således inte. Det är en vetskap som ingen vill eller behöver ha för tids nog så svänger det lågt och lägre än någonsin tidigare. Det är då det är viktigt att ha kunnat uppfatta de högre svängningarna. De som leder till högre sfärer och om du har varit där? ”Ja då har du vart där då, i alla fall.” Som en svensk rockpoet utryckte sig på den tiden då han var genial.

Nu klämtar klockan för en cigarett…