Det viktigaste först…

adhd

Det är en regel som jag har anammat de sista åren. Att ta hand om det som har störst betydelse för tillfället i första hand och bortse från sådant som bara stör det fokus som jag måste ha. Det fungerar alldeles utmärkt när jag väl kommer ihåg att göra så. Dock, eftersom jag är en människa med ett rörligt intellekt – kalla det koncentrationssvårigheter om ni vill – så irrar jag ibland omkring som en blind höna och vet varken ut eller in.

”Var lade jag hammaren nu då? Gud! Jag tror att jag blir tokig på mig själv!” Morrar jag där jag går omkring i hemmet och försöker få någonting gjort. ”Och spikarna, vart har de tagit vägen nu då? Jag borde avlivas älskling!” Skriker jag upprört och stirrar vilt omkring mig.

Det är tur att jag har en fru med ett upphöjt lugn.

”Älskling!” Säger hon och lägger huvudet på sned. ”Ta det lugnt nu, jag hjälper dig leta.” Och så hittar hon det jag söker och ler mot mig och klappar mig på kinden.
Det har blivit värre med åren det här att jag lägger saker omkring mig utan att tänka på var. Är det inte glasögonen som är på vift så är det skruvmejslar och mobiltelefoner och förståndet, det förlägger jag så ofta jag hinner. Suck! Det kan inte vara lätt att leva med en man som snurrar som en dansande Dervisch det mesta av tiden.
Men, om jag tar det lugnt, tar det viktigaste först, försöker vara så ödmjuk som det är möjligt för mig att vara så går det riktigt bra. Det gäller att hålla fokuseringen på topp bara annars så går det inte så bra för en vilsen man i ett kaotiskt – efter eget huvud skapat – universum.

För övrigt så skulle jag verkligen vilja bli av med den här svårdefinierade känslan av att inte vara tillfreds som jag går och bär på mest hela tiden. Det är som att ha en fuktig ylletröja på sig oavsett vilken väderlek eller sinnesstämning som råder.
Det är visserligen mycket bättre nu än för några år sedan. Fastän på den tiden så var det ju bara att skruva korken av flaskan eller pumpa några gånger på boxen så försvann allting ut genom den alkoholbaserade säkerhetsventilen. Nu för tiden så har jag tack och lov blivit nödsakad att hitta andra verktyg att jobba med och jag är glad att kunna säga att jag har mycket svårt att tänka mig att någonting skulle kunna få mig att ta den enkla vägen igen.
Det är bara andar som ska bo i flaskor.
Varför känner jag mig otillfredsställd då? Jag kan inte svara på det tyvärr. Jag vet att i realiteten så är jag avundsvärd. Min hjärna säger till mig att jag är en lyckligt lottad man med en familj som uppskattar mig trots min otillräcklighet. Icke desto mindre så bär jag ett ok av frustration och jag kan stå och se på mig själv i spegeln som vardagsrumsfönstret blir från vår uteplats och fråga mig själv varför jag inte kan vara nöjd.
Sedan tänker jag att jag är det. Att känslan jag har är ett hjärnspöke och så vänder jag mig mot skyn. Ber några mystiska ramsor, tänder en rasande eld och dansar runt den tills jag uppnår någon sorts inre frid. Efter det så går jag och lägger mig bredvid min mjuka hustru. Klappar lite på henne tills hon vänder sig bort och efter det så kan jag somna.
Vaknar igen efter en timme, stirrar i taket en stund och funderar på varför jag vaknat och blir på det klara med att det beror på cigaretterna som jag petar i mig innan sängdags varje kväll. Tänker att jag bör sluta med det, inser att jag inte har någon lust och efter det beslutet så kan jag somna om igen.

Det är mycket som finns att fundera över om det är vad du vill. Än det ena och än det andra kan du analysera och försöka bena ut och få ordning på. För gemene man är det säkert inte nödvändigt att vara så lyhörd för känslor som finns i kroppen som det är för mig – eller varför inte förresten? Världen vore en bättre plats att bo på om alla tog sig en rejäl funderare på hur vi behandlar våra medmänniskor. Hur ödmjuka vi är i realiteten. Hur egoistiska vi är. Och hur onödigt elaka vi kan vara för att skydda oss själva från obehagliga sanningar. Jag har icke desto mindre de senaste åren – om jag får säga det själv utan att verka förmäten – tagit stora kliv mot att bli en bättre människa. Några särskilt utmätta steg i rätt riktning för att vara lite mera exakt och jag upprepar dessa om och om igen. De leder mig framåt istället för att som förr gå runt i en djävulens cirkel utan vare sig hopp eller ens i närheten av att vara tillfreds med tillvaron.

Det finns en fågel i skyn som ser med min syn. Den svävar dock högt och landar aldrig. Rider på uppåtvindar och dess pepparkornsögon ögon ser ner på jorden och den våndas över allt elände som ses. Känner all ånger och all vresighet som bor här. Ser ondska och godhet i en förunderlig förening samt glädje och sorg i en sällsam vals där två takter går i dur och en i moll.
Själv, när jag går här på jorden så har jag inte samma överblick som min bevingade vän men jag ser ändå samma underbara skit. Och ibland är jag elak. Fan! Varför blir jag så ilsken och varför kan jag sällan hejda mig innan förflugna ord landar i ansiktet som en smetig paj på den som jag blir förbannad på.
Hå hå ja ja, det är inte så lätt alla gånger, men jag lever och har hälsan. Jag vaknar varje morgon och jag är glad och vi – mina barn och min fru och jag – äter frukost tillsammans och även om vi oftast inte ses på hela dagen när vi jobbar jag och min fru så står hon vid min sida. Jag vet det.
Och:
”Älskling! Jag står vid din sida också, glöm inte det.”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s