Han hade gått ner sig i det svarta träsket och satt där han satt. Det fanns ingenting att göra. Allt var ett enda klafsande och krälande i dy och slem och det slutade aldrig att strila från himlen och ju mer den stackaren försökte ta sig ur skiten desto djupare sjönk bringaren av ljus och värme. Mörkret kom till slut, och kylan och den bistra verkligheten knackade honom på axeln och pockade på uppmärksamhet.

”Vad är klockan?” Frågade han sin yngre bror.
”Klockan är tolv,,,, halv tolv”, sade brodern och flinade. ”My name is Bond,,,, James Bond”, fortsatte han när han  han såg den förvånade uppsyn som hans äldre bror satte upp. ”Fattar du eller? Klockan är tolv,,,, halv tolv.” Sade han igen och skrattade tyst.
”Kul!”
”Ja, visst är det. Jag har hittat på skämtet själv.”
”Det hade jag aldrig kunnat gissa”, sade storebrorsan syrligt.

De satt i hammocken tillsammans vid sommarstugan som de ägde ihop. Ett arv efter framlidne farmor och farfar som deras far inte orkade förvalta utan överlät stället på sina söner. En oas i Västmanland inte långt från Surahammar. En röd liten stuga i mitten på en lång rad av likartade byggnader i ett område som genomgått en förvandling från kolonilotter till mer utpräglade sommarbostäder. Äppelträd och päronträd och jordgubbsland och en hallonhäck med frukter stora som fingerborgar modell större växte där. Och vinden var mild och öm och vedspisen sotig och svart -men det fanns el i stugan så en elektrisk spis stod också i det lilla köket – och den öppna spisen i vardagsrummet hade sprickor i skorstenen men de eldade ändå om vädret var kallt och ruggigt och regnigt. I jordkällaren på baksidan av huset fanns alltid kalla öl och krispigt vitt vin och i växthuset odlade brorsorna växter med långa taggiga blad som de torkade och rökte. Mycket bättre än tobak tyckte de.

”Hur mår du nu för tiden då?” Frågade den äldre brodern den yngre.
Lillebrodern tittade på honom länge och försökte hitta någon underliggande mening i frågan, men när han inte hittade någon så svarade han:
”Ganska bra faktiskt, och du då?” Han drog ett djupt bloss på den vanliga cigaretten och tog en klunk av sin öl.
Storebrodern ryckte på axlarna.
”Som vanligt antar jag.” Han knycklade ihop sin ölburk och kastade den med precision i soptunnan som stod till vänster om hammocken. ”Och hur är det med ångesten?” Skrattade han och tände även han en cigarett.
Brodern flinade och gav honom fingret.
”Men allvarligt talat, är du ok nu för tiden?”
”Ja för fan, det där var ju längesedan.
”Över ett halvår va?”
”En eon av tid”, sade lillbrorsan och kastade även han ölburken i tunnan.

För cirka åtta månader sedan så förändrades livet för lillebror – den evige bringaren av ljus och glädje – till något inte som inte var lika ljust och varmt längre. Från att ha varit en framgångsrik egen företagare med fin bil och hus, gott leverne med dyra restaurangbesök, fina viner och droger som du tog genom näsan och en klädsel som skulle fått vilken löntagare som helst att kippa efter andan om denne sett prislappen. Så sladdade överklasslivet till slut i full fart över en brant rakt ner i ett mörkt hål och filmen tog slut och han satt ensam i en tom biosalong och stirrade på en flimrande duk och allt han hörde var en entonig röst som upprepade:
”Det är inte över än, det är inte över än.”
Men det var det.

Det blev därför en lång väg tillbaka över förnekelsens dimmiga hedar med håret fuktdrypande och fötterna djupt nere i gyttjan och det tog dagar, månader innan den yngre brodern gav upp och blev tvungen att inse att han aldrig skulle kunna vinna den här matchen han hade kommit att spela. Allt var slut.
Och vinden ven och träden bugade sig djupt till marken och de mörka molnen hängde som tunga sammetsdraperier över en himmel som aldrig mer – tycktes det – skulle bli blå. I snickarbyxor och träskor stod han vid brödernas sommarstuga under den här tiden med hammare i hand och såg och yxa bredvid. En snickare hade fötts och det blev nya fönster monterade, en trappa byttes ut, taket lades om och ett oändligt antal säckar med ogräs bars iväg till komposten och han spelade på sin gitarr. Så småningom så drogs draperierna undan en aning och han fick täckning till sin mobil och han svarade i telefonen när du ringde till honom.

”Har du någon kontakt med exet då?” Frågade storebror och öppnade ännu en öl.
Den yngre skakade på huvudet och satt tyst och stirrade rakt framför sig. Gräset växte bra kunde han konstatera och den där gröna porslinsgrodan som stod i kanten på gräsmattan såg nästan levande ut i det lite för höga gräset. Sådant var viktigt här i den lilla byn tänkte han, att du skötte dina gräsmattor, så han reste sig upp.
”Jag ska klippa gräset”, sade han.
”Ok”, sade storebror och förstod att han trampat på en öm tå. Han lutade sig tillbaka och tittade på sin långhårige yngre bror som – när han hämtat den – drog den gamla gräsklipparen fram och åter över den lilla gräsmattan.
”Du borde nog smörja den där hördu”, hojtade besserwisserbrodern. Han fick förstås långfingret igen och han skrattade. Reste sig till slut även han och gick och hämtade räfsan och började kratta upp det klippta gräset.
När de var klara så började det bli dags för middag.
”Ska vi grilla tycker du?” frågade den yngre.
”Ja för fan, vad har du för kött då?”
”Fläskkarré förstås, vad annars finns det att grilla? Skivorna har legat i marinad nu sedan igår innan du kom så det kommer att bli perfekt.”
”Pommes frites och bearnaise?”
”Självklart.”

Efter middagen och ett par flaskor rött senare satt de åter i hammocken och rökte. Det blev taggiga blad den här gången och de började så småningom hitta tillbaka till varandra i drogdimmorna. Det hade varit lite si och så med den saken de senaste åren. De levde så olika liv. Den äldre brodern hade familj, två barn båda pojkar, ett litet hus i en förort och en fru som han älskade och som älskade honom tillbaka. Den yngre var gift tills innan den djupa graven öppnade sig och drog ner honom bland maskar och likdelar och det var hon – exfrun – som såg till att han hamnade där.
Fastän bröderna älskade varandra som bröder oftast gör, så sågs de inte så ofta. När de väl gjorde det så blev det mest prat om gamla tider. Familjeliv var inget som var intressant för den yngre brodern. Kanske för att han inte hade något eget, eller för att han tyckte det var tråkigt och enahanda och alldeles för Svenssonaktigt för honom. Han var ju trots allt en man som surfade på en framgångsvåg och barn skulle bara stå i vägen för hans framfart i imaginära badbyxor och bandana, på surfingbräda, på Stockholmsoceanens svallande vattenmassor.
Den yngre brodern trodde samtidigt sig känna att den äldre inte var så trakterad av berättelser om hur bra det gick för honom och vilket fritt och underbart liv han levde tillsammans med sin vackra fru.

Så de höll sig till den ungdom den haft i den lilla staden i mitten av Sverige. Ett väl så digert ämne och många var de historier som de mindes och kunde skratta gott åt.
Tills den äldre brodern fick nog en dag och sa som han tyckte att det var. Att de kanske inte hade så mycket gemensamt längre som de trodde. Att det eventuellt inte längre räckte att sitta och älta om gamla minnen i all evighet. Att det kanske var dags att prata om det som skedde nu, i verkligheten.

Lillebrodern tog mycket illa vid sig av det uttalandet och det utbröt ett litet krig där det kastades anklagelser och förebråelser och bägge skyllde ifrån sig – främst den yngre av dem då han förmodligen drogs med dåligt samvete för att han aldrig lärt känna sina brorsbarn riktigt. Det var i alla fall den teori som den äldre brodern hade.
Så småningom så lades vapnen ner – fredssamtal inleddes – och de enades om att det var dags att göra något åt deras brodersrelation. Och sedan så fortsatte de att prata om gamla tider.
Nåväl, ett litet steg är ett steg det också tänkte storebror den gången.

”Hon är en hora”, sade den yngre brodern tyst.
”Exet?”
”Vem annars?”
”Vill du ha en öl? Sa storebror. ”Jag blir så djävla torr i munnen av de här grönsakerna.”
”Visst, hämta några stycken, ta Heineken.”
När han kom tillbaka med de kalla flaskorna så satt hans bror tillbakalutad och det såg ut som han sov.
”Sover du?”
”Jag mediterar”, mumlade han.
Storebror öppnade två flaskor med öl och satte sig ner bredvid honom och räckte över den ena. Lillebror tog emot den med halvöppna ögon och drack girigt.
”Jag ska ha ihjäl henne”, sa han när han tömt buteljen. ”Hon ska fan i mig dö tusen dödar.”
Storebrorsan sa ingenting. Tittade bara upp i sommarhimlen och såg de sista svalorna innan det var sängdags för dem. Hörde Taltrasten sjunga uppe i den mörka skogen som gränsade till sommarstugeområdet och den var uppbackad av en Rödvingetrast.
”Jag såg henne för en tid sedan”, sade han och strök sin bror över håret där han satt framåtlutad med ansiktet i händerna och han snyftade.
”Gjorde du”, sade lillebror och tittade upp. ”Var hon ensam?”
Storebror utförde en talande tystnad och lutade sig tillbaka.
”Det var hon alltså inte”, sade den yngre brodern och såg ner i gräsmattan igen.

Otrohet, tänkte storebror. Finns det något värre? Det svek som en sådan handling innebär skär så djupa sår och de läks aldrig. Du kan försöka glömma och gå vidare men till slut så äter sig varet i såren in i din själ och du blir bitter som en dito mandel och du finner dig till slut i en situation där du inte litar på någon.
När han satt här i sommarnatten och såg vad den gjort med hans yngre bror så hatade även han den där kvinnan och till lika honom så ville han se henne död.
”Jag kan hjälpa dig om du vill”, sade han tyst.
Lillebrorsan tittade upp på honom.
”Med vadå?”
”Att ha ihjäl henne. Det krävs bara lite bra planering för att klara oss undan.”
”Menar du allvar?”
”Ja för fan, den där svekfulla slampan ska inte få klara sig undan.”
”Men din familj då?”
”Vi får vara smarta brorsan, djävligt smarta.”
”Du är ju för fan galen.”
Storebror skrattade högt och ljudligt.
”Det är du också, fan i mig galnare än jag.” Han fattade händerna på sin yngre bror och såg honom djupt in i ögonen. ”Säg efter mig nu. Död åt svekfullhet och kvinnor som sviker!”
”Död åt svekfullhet och kvinnor som sviker!” Upprepade lillebrodern med glansig blick.
”Bra! Då kör vi.”
Lillebrorsan skakade på huvudet men sa:
”Då kör vi!”

Och det gjorde de.