Det är den åttonde april och det är min födelsedag och solen skiner från en klarblå himmel. Det blåser lite. Jag blir femtiosju år idag. Det känns lite overkligt, men när jag ser mig själv i spegeln så inser jag att det är sant. Till slut så ser du rynkorna. Filtret du haft framför dina ögon tas så småningom bort och du vågar se på dig själv utan förskönande vaselinhinnor.

Vad förväntas av en femtiosjuåring då? Hur tycker omgivningen att en man i den åldern skall uppföra sig?
Det har naturligtvis att göra med vilken ålder betraktaren har. Är du en ungdom så ser du en gammal gubbe. Det är viktigt att inse det tror jag för vad är mer patetiskt än en gubbjävel som försöker tala med ungdomar på ungdomars vis. Jag har gått i den fällan några gånger och det har att göra med att min mentala ålder inte korrelerar med min verkliga inbillar jag mig.

Fastän hur vuxen måste du vara? Vad är vuxenheten?
Jag träffar hela tiden människor i mitt arbete som både är yngre och äldre än jag, men fortfarande i mogen ålder. Vissa av dessa får mig att känna mig som en ung man – nästan som en liten grabb, lite underlägsen och rädd konstigt nog- medan andra får mig att med förakt stämpla dem i pannan med ålderspaniksstämpeln och jag känner mig istället överlägsen. Vad beror sådant på?
Jag har aldrig känt mig särskilt stor. Sådär som barn använder epitetet för att beskriva sådana som är mycket äldre än de själva är. Någonstans i min uppfattning av mig själv så bor det alltid en liten pojke och jag har heller aldrig – eller aldrig var väl att ta i, sällan snarare – strävat efter att försöka vara någon annan än den jag känner mig som. Emellertid vad är det som får en del män och kvinnor att axla vuxenrollen efter en viss ålder? Och varför anses det av omgivningen att du ska uppfylla normen för den ålder du har och var kommer normen ifrån? Är det så att det faller sig naturligt för dem som normaliseras, att den uppfostran de fått är menad att leda fram till den en roll som motsvarar principen? Så är det säkert.

Det handlar om på hur stort allvar du tar dig själv anser jag. Tycker du att det du gör och den roll du har i samhället är tillräckligt viktig och betydelsefull för andra, så blir du i dina ögon en betydande människa förstås. Icke desto mindre så tål det att funderas på hur mycket som är på riktigt och hur mycket som är spel och anammat och hur ärlig du är mot dig själv i livet.
Högdragen och stel och alltid allvarlig, där har du en roll som axlas av många män och kvinnor idag. De anser – enligt mitt förmenande – att det är så de måste vara för att rendera respekt hos sin omgivning, sina anställda och jag undrar hur kul är det? Att alltid vara tillknäppt och reserverad och aldrig släppa garden av rädsla för att förlora territorium.
Du måste hålla dig på din kant sägs det, och det är något som lärs ut i chefsutbildningar också har jag förstått. Bli aldrig vän med dina anställda. Håll alltid en viss distans på det att de skall förstå att det är du som bestämmer och att din auktoritet är obestridbar. I min värld så känns det så konstigt. Ta till exempel en ung man eller kvinna som tack vare sina goda resultat tas från att vara anställd till att bli chef över sina forna arbetskamrater, skall då helt plötsligt den kompisrelation som han eller hon haft med dessa raderas för att det är så bestämt av de som befordrar? Hur underlig blir inte en sådan situation och hur dåligt måste inte den befordrade må och är det verkligen värt det? En del verkar tycka det.

Likväl så finns det ledare som inte behöver spela teater för att vi som låter oss ledas ska inse att de leder. Det faller sig naturligt helt enkelt. De leder genom att låta sig ledas av sin flock skulle du kunna säga. Ingen ifrågasätter ledarskapet för du känner att du är med i beslutsfattandet och ett stort mått av ödmjukhet spelar in här. Du når så mycket längre om du är respektfull och en aning underdånig faktiskt, istället att uppvisa en arrogant och dumdryg attityd gentemot dem som du vill ha med dig på din resa. Det finns sådana ledare som anammat en vördnadsfull inställning, men alltför få dock tycker jag.

Ålderspanik då, vad är det och varför finns den?

Vanför är det så svårt för en del människor att acceptera den ålder de har? Vad är det som är så skrämmande med att bli äldre så att alla ålderstecken måste maskeras och till och med förnekas fast det är så uppenbart att de finns? Vad är det i ungdomen som är så åtråvärt att du måste vara ung hela livet? Du var ung en gång, och det var förhoppningsvis fantastiskt, men varför måste du hålla fast vid den känslan i en sådan utsträckning att det i många fall blir patetiskt.
Jag är så långt ifrån ödmjuk som du kan komma när jag träffar män och kvinnor som så uppenbart är fast vid att försöka hålla sig unga. Visst, det är inget fel i att träna och hålla sig i form, det är inte det jag menar, men när du skall uppge ditt personnummer så viskar du. Eller också så säger du inte årtalet utan ett, nio, fem, åtta, noll, fyra, noll, åtta, istället för nittonhundrafemtioåtta. Hur fånigt är inte det på en skala?
För att inte tala om det här med läsglasögon, eller att behöva glasögon överhuvudtaget. Vari ligger paniken över att behöva bära glasögon? Varför skall det – som det i många fall visserligen är – ålderstecknet behöva upplevas så katastrofalt att du negligerar behovet. Jag har ingen förståelse för sådant och jag blir arrogant och nedlåtande, men så blir jag ödmjuk igen och försöker förstå hur de tänker, men lyckas aldrig.

Med det så vill jag säga att jag är helt nöjd med att vara femtiosju, och jag är född nittonhundrafemtioåtta, inget annat, och jag behöver glasögon för att kunna läsa överhuvudtaget och om någon kom och erbjöd mig att få bli tjugofem igen, så skulle jag skrattande tacka nej.
Jag är klokare idag, jag är smartare idag, jag är mer säker på mig själv än jag någonsin varit tidigare. Jag har inget dåligt samvete – jo lite – men jag kan handskas med det, min ekonomi har aldrig varit bättre och jag är har aldrig tråkigt och jag är nykter idag.
Men framförallt – och det tror jag är det viktigaste som hänt mig på ålderns höst – så är jag inte rädd längre.
För det är rädslan som styr kamrater, glöm inte det.