Den objudne gästen…

gökunge

”Varför dyker han alltid upp!” Tänkte den unga kvinnan och vaggade sitt huvud i takt med den maktlöshet som hon kände. ”Varför ska det behöva vara på det här sättet? Jag vill inte ha honom här och ändå så kommer han och förstör allt som kunde varit så trevligt.” Hon såg på honom där han stod mitt i rummet och höll hov. Alltid festens medelpunkt, alltid så självklar och både kvinnor och män trängdes runt honom och hon visste hur det skulle sluta.

Första gången hon såg honom så stod hon bara och gapade. Helt betagen var hon av hans skönhet, hans vältalighet, hans smidiga sätt att alltid lyckas smälta in och nästla sig in i alla sällskap. Det pirrade i hela hennes kropp den gången och hon kände en åtrå hon inte känt någonsin tidigare. Mot sin vilja nästan så sökte hon sig närmare och närmare och fann sig till slut stå alldeles intill honom med hans ena arm över sina späda axlar. Hennes kropp pressade mot hans sida och hon blev alldeles knäsvag. Som en liten trogen hund följde hon hans väg sedan hela kvällen. Det fanns en trygghet i att hålla sig nära honom och hon gjorde allt för att hans uppmärksamhet gentemot henne skulle hålla i sig. Under middagen när hon fann sig sitta alldeles för långt ifrån honom kände hon sig ensam och övergiven och hon längtade tills dess att taffeln skulle brytas så att hon återigen skulle kunna smyga sig in under hans vingars beskydd. Hon lät sig förföras och berusas och det var som om hon seglade på ett moln. Visserligen så var hon tvungen att dela honom med andra men det spelade mindre roll, han räckte till för alla men det kändes ändå som om hon och han hade ett speciellt förhållande till varandra.
Och på den vägen var det.
Han lämnade henne alltid framåt natten och hon satt ofta otröstlig på en parksoffa och grät den övergivnas gråt och hon svor varje gång att hon aldrig mer skulle låta sig luras av fagert tal och löften om odödlighet och evig ungdom. När hon till slut – för vilken gång i ordningen visste hon inte – på evigt darriga ben lyckats ta sig hem och låg i sin säng och stirrade i taket så ensam, så rädd, och så osäker så fattade hon ett beslut en gång för alla.
Hon skulle hålla sig borta från den här killen.

Det var tyvärr lättare sagt än gjort för han var överallt. Han fanns på konserter, på konferenser, på middagar och privata fester och han var lika välkommen överallt. Det var som om det inte gick att göra någonting längre utan att den objudne gästen befann sig i centrum. När hon försökte att undvika honom så var det alltid någon som enträget skulle presentera honom för henne trots att de visste att hon och han setts förut och att hon inte hade några trevliga erfarenheter av den bekantskapen. När hon framhärdade och inte gav sig in i några diskussioner där han var med så sågs hon som otrevlig och tråkig och övriga gäster eller deltagare drog sig undan och hon kom att hålla sig för sig själv. Till slut så stod hon inte ut längre – det blev alltid så tyvärr -utan gav sig in i gemenskapen och lät sig svepas iväg av den objudne gästens charm. Det var visserligen trevligt när hon gav efter – för stunden – men det kom alltid surt efter och han svek henne alltid.

Hon insåg att det enda sättet att slippa undan hans pojkaktiga charm var att hålla sig hemma. Aldrig gå på några fester, undvika middagar och framförallt inte medverka på några företagsfester. Livet blev till en början väldigt enahanda och hon var ensammare än någonsin. Hennes bekanta slutade ringa då de visste att hon inte skulle vilja träffa dem då den evige gästen nästan alltid skulle vara med. Även om han ibland – när hon tog sig själv i kragen och träffade sina vänner – höll sig i bakgrunden så kunde du känna att han fanns i närheten och det talades alltid om honom bakom hennes rygg . Så hon höll sig som sagt hemmavid för det mesta och trivdes bra med det.

Icke desto mindre så stod hon nu här igen och såg hur han höll hov. Lade ut texten och skrattade högt och inbjudande och alla åt ur hans händer av allt som han bjöd på. Ögon glittrade och avspändheten och lyckan stod omslingrade som ett förälskat par vid sidan om honom. Glasen klirrade och de förstulna ögonkasten seglade genom rummet som dun från en ejder och allt var så vackert som det alltid var i den objudne gästen sällskap.
Emellertid, hon visste som sagt hur det skulle sluta, som det alltid slutade, och hon kunde känna hur han hela tiden tyst kallade på henne och hur hennes kära vänner ville att hon som en glatt skuttande kanin skulle hoppa upp i hans famn och låta sig svepas iväg på en bärande våg.
Hon höll sig dock på sin kant och när den ovälkomne – men på något sätt ,även av henne, alltid önskade – gästen gav henne sin sammetslena blick att lägga runt sin hals som en sjal. Så log hon helt sonika tillbaka, gav honom fingret och gick hem.

I sommarnatten kände hon sig fri när hon stod nere på gatan och såg upp mot lägenheten. Hon hörde de glada skratten som letade sig ut genom de öppna balkongdörrarna och när hon lyssnade till koltrastens jonglerande med sina toner så vände hon sitt ansikte mot skyn och sade tack. Till vad eller kanske vem visste hon inte riktigt – men hon sände en tacksamhetens tanke till något för att hon i framtiden skulle slippa den objudne gästen.
Det – om något – var hon var säker på.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s