Sagan om flickan från byn…

anime-girl-backgrounds-1920x1080

Hon stod på krönet av den gröna kullen och såg ut över det böljande landskapet. Det blåste hårt och molnen jagade över himlen likt fantasidjur som oupphörligt ändrade form och färg. Det svarta, långa håret på henne sveptes än hit och än dit och hon brydde sig inte längre om att försöka hålla det på plats. Det vägde som dystert i hennes hjärta och det vemod hon bar på tvingade fram tunga tårar ur hennes stora ögon och de trillade en efter en ner på hennes gräddvita bomullsblus. Hon suckade.

Ingenting var sig längre likt. Det kändes som om hela hennes kropp var på väg att lösas upp. Förenas med den vinande vinden och färdas genom landskapet på en resa utan slut. Hennes stövlar blev våta av det fuktiga gräset och hon huttrade till och svepte den tunna sjalen som hon bar tätare om sin späda kropp.
Solen var blek som en måne och värmde föga och om hon skärpte sina sinnen så kunde hon både se och höra bränningarna från havet långt, långt borta.
Hon var inte längre den hon en gång varit. Något hade förändrats och hon kunde inte längre relatera till de mål och drömmar hon en gång haft. Det var som att leva i en saga nu tyckte hon. Verkligheten som hon mindes den kändes lika avlägsen som en dröm du haft om natten och som du knappt kom ihåg när du vaknat. Fragment som dansade omkring i ditt medvetande. Gungfly och dy eller sand i en öken som din trötta kropp försökte ta sig fram igenom.
Det spelade hur som helst ingen större roll längre, tänkte hon. Att gå tillbaka var inget alternativ för där hon stod idag – naken och utlämnad – var det som existerade för henne, inget annat. Och hon började bli genomskinlig.
När hon höll sin hand framför sig som ett skydd mot den lågt stående, svaga solen så var den som en skiss. Det som en gång varit en färgstark målning med liv och kraft i, hade blivit av med alla kulörer och skuggor och dagrar och föreföll spöklik. Likt en hand på en vålnad, tänkte hon.
De gröna kullarna, de mogna risfälten, den slingrande smala vägen som hon kommit hit på, allt var synligt genom hennes tätt sammanpressade fingrar. Hon visste att det var likadant ställt med övriga delar av hennes kropp och förskräckelsen över vad som höll på att hända gjorde henne apatisk, lite rädd, och oerhört sorgsen.

När hon bodde – för inte så länge sedan – i den lilla byn som hon kom ifrån så tedde sig livet okomplicerat och behagligt. Den ena dagen var den andra lik och hon skötte sina sysslor hemma och på risfälten med glädje och tillfredsställelse. Hon lagade mat till sin man och skötte om honom som det anstod en hustru. Uppförde sig som hon hade fått lära sig redan som liten flicka. Fanns där för honom utan att bli för påtaglig och hon såg ingenting konstigt i det. Han var snäll mot henne, älskade henne rent av, och hon tyckte om hans smekningar om nätterna och hon gav sig hän och förlorade sig själv i lust och åtrå. Fastän på morgonen var det dags att återigen ikläda sig den vanliga hustrurollen och när han gick till sitt arbete så stod hon i dörren och vinkade. När hon gick till risfälten med sin hatt på huvudet för att skydda sig mot solen så tänkte hon på natten som gått och det pirrade i hennes kropp.
De andra kvinnorna brukade skratta åt henne, reta henne för att hon var så kär i sin man, men hon visste att det bara handlade om avundsjuka så hon brydde sig inte om det så mycket. De försökte få henne att tala illa om sin make som de gjorde om sina, håna honom, och nedvärdera deras kärlek till något som hon inte ville höra talas om. Hon var lojal, in till döden trogen, och hon älskade honom och därför var hon ensam och ansågs som lite konstig. Män var ju män, och kvinnor ska hålla ihop, och det rådde ett krig mellan könen förstod hon inte det, sade hennes så kallade väninnor och skrattade rått och hjärtlöst.

Nej hon förstod verkligen inte.

När hon och Tagashi satt tillsammans på kvällarna och åt och småpratade så var det som om en liten motor surrade i hennes hjärta. Hon kunde se på honom i smyg och bli alldeles varm i kroppen och även om han inte var den vackraste av män så var han hennes. När han somnat efter att de älskat, och även när de inte gjort det, så låg hon länge och såg upp i taket med halvslutna ögon. Den stjärnhimmel som hon visste glittrade därute uppe i det svarta tog sig på något sätt igenom halmtaket och hon brukade roa sig med att försöka känna igen stjärnbilderna. Havsbrisen slet och drog i väggarna och hon kunde höra hur mobilerna av trä som de satt upp på verandan och som höll demoner och onda andar borta klickade. Jag är trygg, tänkte hon. Jag är aldrig rädd eller ledsen och han är grunden som jag står på och även om han har lite svårt för att visa känslor så vet jag att han älskar mig. Andetagen som fick hans bröstkorg att hävas lät lite ansträngda och hon visste att hans arbete i sågverket var hårt och slitsamt och det gjorde henne orolig. Hon hade bett honom att ta det lugnt och inte slita ut sig. Men Tagashi hade bara skrattat och kysst henne, men hon kunde se i hans ögon att han var trött.

Den här dagen då solen stod högt och var varm och arbetet på risfältet gick långsamt och hon plågades av hur svetten rann ner utefter hennes rygg så bar hon på något som hon inte kände igen. En känsla som var svår att sätta ord på. Rädsla? Ja kanske, men det var inte bara det hon kände utan något annat också. En föraning av något trodde hon. Likt mörka moln som tornade upp sig vid horisonten fastän himlen var blå var känslan hon hade och hon var tvungen att avbryta arbetet och gå och sätta sig en stund.
”Hur mår du Miki?” En av de äldre kvinnorna stod plötsligt framför henne och när hon såg upp på henne så kände hon hur tårarna rann utefter hennes kinder. ”Gråter du lilla vän? Vad är det som har hänt?”
Miki skakade på huvudet och torkade tårarna med baksidan av sin hand
”Ingenting egentligen, jag vet inte riktigt vad det är med mig.” Hon försökte le men det blev mest till en grotesk grimas.
Den äldre damen, som hette Kyoko, satte sig ner bredvid henne och strök henne över håret och ryggen.
”Nej inte på ryggen, jag är så svettig.”
”Det är jag också Miki. Alla är svettiga.” Hon flyttade dock handen och smekte henne på kinden istället. ”Det är så varmt idag min lilla flicka, du borde gå och sätta dig i skuggan ett tag. Du kanske har fått solsting?”
Miki nickade. Tårarna fortsatte att trilla men hon reste sig och vadade bort till det lilla solskyddet som stod uppställt en bit bort. Kyoko följde med.
De satt sedan tillsammans en stund och såg upp mot byn som låg på sluttningen av de mest fantastiska smaragdgröna kullar du kan tänka dig. Bruna trähus med toppiga tak täckta med halm låg på rad efter rad och de smala vägarna slingrade sig igenom byn som svarta ormar. Barn lekte, fåglarna sjöng och vinden viskade sagor som verkade komma från andra sidan havet och som bara de unga och oförställda i byn kunde höra. Hundar strövade fritt omkring på gatorna från det ena huset till det andra. Soldåsiga katter låg på verandor och sov i solskenet eller i skuggan och fjärilar stora som svalor singlade omkring som brokiga höstlöv mitt i sommaren.
Runt brunnen mitt i byn satt de äldre männen och rökte pipa. Skrattade och pratade och berättade, det var vad de gjorde. De verkade nöjda och glada med det fast deras ben och ryggar värkte efter ett hårt och mödosamt arbetsliv. De drack risvin.

Miki lutade sitt huvud mot Kyokos axel och slöt sina ögon. Hon kunde inte förklara varför hon kände som hon gjorde. Det var som om hon hade en fuktig hinna på insidan som gjorde hennes ögon simmiga och hennes blick immig. Hon tänkte på sin Tagashi och hennes hjärta svällde. Åh, om andarna ändå ville lyssna till deras böner, tänkte hon. Ett barn, hon längtade så det värkte i hela kroppen efter ett litet knyte som hon kunde hålla i, vagga till sömns, leka med och ge honom eller henne bröstet. Tagashi och hon kunde ta långa promenader med barnvagnen och de skulle vara lyckliga och stolta och vägen skulle vara till för dem. Hon såg dem för sin inre syn och de var i ett skimmer, ett himmelskt ljus och de skulle vara skyddade från allt ont och Tagashi skulle inte vara trött längre. Han skulle äntligen förstå vad hon hade menat under deras långa samtal. Han skulle inte längre tvivla på det mirakel som hon var övertygad om att det innebar att vara förälder.
”Jag känner mig så orolig”, sade Miki. ”Som om något ont kommer att hända och i morse när jag gick till fältet så tyckte jag att katterna tittade så konstigt på mig. Jag brukar alltid stanna och klappa ett par av dem, jag tycker om när de spinner och klöser mig lite lätt, men den här morgonen så tordes jag inte. Det var något oroligt i deras ögon.” Hon kramade Kyokos hand hårt.
”Du vet aldrig var du har en katt”, sa Kyoko. ”De har kontakt med andevärlden och du bör respektera deras känslor.”
”Jag vet det.”
”Hur har du och Tagashi det?” Frågade Kyoko och stirrade rakt fram. ”Är ni lyckliga?”
”Varför frågar du?” Miki tittade på henne och försökte få Kyoko att titta henne i ögonen. Då hon inte gjorde det så reste hon sig upp och ställde sig rakt framför henne. ”Ja, jag och min man är lyckliga och jag vill veta varför du frågar?”
Kyoko skrattade och lade sitt huvud på sned. Hennes djupa rynkor i ansiktet bildade ett säreget mönster, men hon såg snäll ut.
”Ta det lugnt min lilla flicka, jag frågade ju bara. Jag tycker att han har sett lite trött ut den sista tiden, inget annat, och jag tänkte att det eventuellt kunde vara det som gjorde dig ledsen.”
”Ja, han är trött. Det är hårt på sågverket och jag har bett honom att ta det lugnt men han skrattar bara. Fast det är inte det.” Miki satte sig ner igen. ”Någonting kommer att hända”, sade hon tyst.
”Kanske det Miki, eller kanske inte. Varken du eller jag vet. De enda som vet är andarna och det som skall ske kommer att göra så oavsett om du oroar dig eller inte.” Hon reste sig och börjad vada tillbaka till sin rislänga. ”Kom nu min lilla sparv”, ropade hon. ”Arbete väntar och snart kommer Tagashi hem och då måste du ha middagen klar och vara ren och fräsch och dofta som en lotusblomma.” Hon skrattade sitt hesa skratt. ”Så kanske ni får ert lilla barn snart.

När hon kom hem från arbetet den här dagen så duschade hon och smorde in sig själv från topp till tå med en mjukgörande salva som var baserad på honung. Sedan stod hon framför spegeln och betraktade sig själv. Hon tyckte om vad hon såg och hon visste att Tagashi också uppskattade hennes kropp. Han brukade säga att hon skulle komma att se ut som en tonåring oavsett hur gammal hon blev. Miki smekte lätt sina bröst och lät händerna glida utmed sidorna ner över höfternas mjuka rundning och när hon vred sig i profil och betraktade sin – som hennes man kallade den – ”putrumpa” så sög det till i hennes mage och hon längtade efter sin man och hans mjuka händer över hela hennes kropp. Jag ska nog klaga lite över muskelvärk ikväll och be om lite massage tänkte hon, och rodnade när hon tänkte på vilken sorts knådning hennes man brukade ge henne.
Nog nu, log hon för sig själv, var sak har sin tid. Och i med den tanken så klädde hon sig i en mjuk bomullsdress som hon visste att Tagashi tyckte om. Lade på lite rött på läpparna, applicerade lite av sin mans favoritparfym i nacke och på handlederna och satte sedan igång med middagen. Hon kände sig kokett och vacker.

Hon satt på muren som vanligt och väntade och såg på långt håll när männen började närma sig byn. Först som en liten rad av mörka pricka som långsamt rörde sig framåt och sedan konturerna av människor och till slut, när de var tillräckligt nära, kroppshållningar och sättet hur de gick som avgjorde vem som var vem. Tagashi hade ett särskilt sätt att gå på, ett sviktande spänstigt steg med frånskjut från tårna och när de var ute och gick tillsammans så hade hon problem med att hålla jämna steg med sin man och hon fick alltid be honom att ta det lite lugnare. Han brukade svara med att be henne hoppa upp på hans rygg och sedan travade han fram som en liten häst och hennes svarta halvlånga hår guppade i takt med hans steg och hon skrattade som en liten skolflicka. Gud vad hon älskade honom.

Hon kände tidigt att något var fel, redan innan de var så nära att kännetecknen var urskiljbara. Tagashi brukade alltid gå först och eftersom han var lite längre än sina arbetskamrater så var det lätt att tidigt se vem som var vem tyckte hon. Fastän säker kunde hon aldrig vara men något var inte som det brukade idag kände hon när hon skärpte blicken för att försöka se bättre. Ju närmare de kom desto säkrare blev hon.

Tagashi var inte med.

När de nästan kommit fram till där hon satt så vinkade alla och hon kunde se på deras ansiktsuttryck att hennes farhågor besannats. När de skulle till att passera så stannade de och han som hette Keiji började klättra upp för sluttningen till muren där hon satt och satte sig ner bredvid henne och han sade ingenting.
”Var är Tagashi?” Frågade hon med knappt hörbar röst och det var bara viljestyrka som gjorde att hon inte skrek av ångest och vånda.
”Jag vet inte”, sade Keiji och lade armen om hennes axlar. ”Ingen av oss vet.”
Hon böjde sig fram och lade ansiktet i sina händer och hon kunde inte ens gråta.
”När vi skulle äta idag så kom han inte till vår matplats och vi tänkte att han kanske gått till latrinen.” Keiji suckade och strök med handen över hennes rygg. ”Till slut så var det en av oss som gick iväg för att leta men Tagashi var som uppslukad av jorden. Det fanns inte ett spår av honom och vi har ägnat hela eftermiddagen åt att leta på alla möjliga och omöjliga ställen efter din man, till förmannens förtret, men han fanns ingenstans.” Han tog bort handen från hennes rygg och stirrade rakt fram. ”Vårt sista hopp var att han blivit sjuk och gått hem, men när vi såg dig sitta här och vänta så dog det hoppet som en kanin i käftarna på en räv.” Miki log inombords åt hans ordval trots situationen, Keiji, jägaren.
Han reste sig upp och ställde sig framför henne. ”Jag är så ledsen Miki, men jag måste gå nu, Mitsu väntar med maten och barnen längtar efter pappa.”
Hon satte sig upp och såg honom i ögonen, presterade ett leende och sade:
”Det är bra Keiji, tack för att du tog dig tid till att berätta.” Hon tog hans hand. ”Hälsa Mitsu från mig. Jag sitter nog kvar här ett tag till ifall han kommer.”
”Det gör han nog.” Miki såg att han inte trodde på vad han sa.

Hon förmådde inte resa sig från muren. Det var som om osynliga trådar snirklade sig upp från mellan stenarna och lindade sig runt hennes lår och höll henne fast. Hon stirrade hela tiden bort mot där hon visste att sågverket låg och hoppet övergav henne inte förrän solen började sänka sig ner bakom de höga bergen västerut. Miki satt kvar ändå och någonstans så började en tanke ta form som skulle förklara varför hennes Tagashi inte kom hem till henne.

Han hade tröttnat på att hon inte kunde ge honom ett barn.

Så var det naturligtvis. När han äntligen bestämt sig för att han ville bli far så kunde hon, Miki, inte ge honom vad han ville ha. Därför hade han lämnat henne för att slippa skammen att vara gift med en ofruktsam kvinna.

Men nej, inte hennes lille Tagashi, så kunde det inte vara. Hon ruskade på huvudet och tårarna trillade och hon snyftade högljutt.
”Var är du Tagashi!” Ropade hon med gråten i halsen ut i skymningen men det enda svar hon fick var från tornsvalorna som svirrade högt över hennes huvud i sin jakt på mat till ungar i boet och hon önskade att hon kunde flyga som de. Då skulle hon kasta sig upp i skyarna och ge sig ut och leta och till slut så skulle hon hitta honom och han skulle han en bra förklaring till varför han inte kom hem den här kvällen. Sedan skulle de vandra hemåt i natten och när hon vaknade sedan på morgonen så skulle hon ha ett litet barn i magen.
Med kvällen kom lägre temperaturer och dimma och när hon till slut reste sig upp och började gå hemåt så var det som att vada genom ett flyktigt snötäcke.
När hon närmade sig deras hus så kom det flera katter och mötte henne. De strök sig mot hennes vader och spann och det var som om de ville säga henne något. Borta var de oroliga ögonen och kvar fanns bara smeklystenhet och mjuk päls. Miki satte sig ner på huk.
”Vad är det ni vill små kissar?” Frågade hon. ”Förstår ni att jag är ledsen, är det så?” Hon klappade den närmaste katten och kliade den bakom öronen. ”Vet ni var Tagashi är någonstans? Vart har han tagit vägen? Ni som har kontakt med andarna kan ni inte fråga dem var han är, och om han tänker komma hem igen?”
Katten som hon kliade satte sig plötsligt ner framför henne och såg henne i ögonen.

Tiden stannade. Alla ljud försvann och Miki blev rädd och försökte ta sig ur det plötsliga och oväntade tillståndet men det var som om katten höll henne fast. Hennes hjärta slog och hennes andning kom stötvis. Jag dör nu, tänkte Miki.
Det var som om hon sögs in i de ovala springorna när hon mötte kattens blick. Svaldes av det gröna outgrundliga, sveptes iväg in i något ogripbart och hon kunde inte göra något åt det och djupt där inne i kattens medvetande – när bilderna stabiliserats – såg hon sin Tagashi.
Han gick i en mörk skog och han slog sig fram målmedvetet och aggressivt. En blek måne hängde över de stora träden och försatte scenariot i ett spöklikt skimmer. Men var är han, tänkte Miki, vart är han på väg?

Plötsligt var hon tillbaka på vägen. Ljuden av sommarkvällen återkom och hon såg hur någon tittade på henne från ett fönster på ett av husen och katten skuttade iväg och hon reste sig upp och sprang gråtande hem. I sovrummet slet hon av sig sina kläder och kastade sig naken på sängen. Låg på rygg och stirrade upp i taket och hon visste vad hon var tvungen att göra.
Hon skulle hitta Tagashi och på inga villkors vis så skulle hon ge upp förrän han var vid hennes sida igen.
När hon väl fattat sitt beslut så var det som om tyngden hon haft över sitt bröst lättade. Hon klev ur sängen och tog på sig sitt nattlinne, föll på knä invid sängen och bönföll alla andar att hjälpa henne. Lade sig sedan ned på Tagashis sida, lyssnade återigen till mobilernas klickande och somnade till slut.

När hon vaknade så tog det en stund innan hon mindes allt som hänt dagen före.

Hennes första impuls var att Tagashi hade klivit upp innan henne och höll på att laga till frukosten som han alltid gjorde. Hon låg kvar i sängen på rygg och väntade på att han skulle komma in och smeka hennes fötter tills hon vaknade. Hon älskade att gjorde så och hon brukade låtsas att hon sov bara för att det var så underbart att känna hans lite sträva händer glida över hennes små fötter och upp över hennes underben. Ibland fortsatte han högre upp, och högre tills hon till slut kunde känna hans heta andedräkt mellan sina ben och han kysste henne där tills hon skakande kom över hela hans ansikte.
”God morgon älskling”, brukade han säga sedan. ”Frukosten är klar.

Sedan kom allt tillbaka till henne och hon grät och saknade och förbannade och förstod inte hur detta hemska som hänt henne hade gått till.
Till slut så klev hon upp och åt sin frukost ensam. Klädde sig sedan i grova kläder, packade en ryggsäck med mat för ett par dagar, tog på sig sina gröna gummistövlar och sin solhatt satte hon på nacken och gav sig ut för att leta efter sin man. Hon tog vägen förbi Kyoko för att berätta vad som hänt.
”Men lilla sparv”, sade den gamla damen och slöt henne i sina armar. ”Ska du verkligen ge dig ut själv, borde du inte gå till byrådet och berätta vad som hänt först?”
Miki skakade nekande på huvudet.
”Nej, det här är något som jag måste göra på egen hand. Katten som jag berättade om gav mig en vision och hur underligt det än låter, du tror säkert att jag blivit tokig, så måste jag följa den synen. För övrigt så är byrådet bara en massa gamla gubbar som skulle hindra mig från att gå. Skulle vilja ha mig till att vänta, som de väntar, på någonting som aldrig kommer.” Hon såg Kyoko stint i ögonen. ”Jag vet att Tagashi finns därute någonstans i en stor mörk skog, och han letar efter något. Jag vet inte vad, men jag tänker hitta honom och hjälpa honom att finna det.”
Kyoko log och strök med sin nariga hand över Mikis kind.
”Jag ska be för dig lilla sparv.”

Miki gick sedan och hon såg sig inte om. Hon tog vägen mot sågverket.

Hon satte sig ner i det fuktiga gräset och såg på katten som satt bredvid henne. Den hade följt henne när hon gick, vägrade att lämna hennes sida och hon fann tröst i att den gick där bredvid henne med svansen i vädret. Det var fem dagar sedan hon lämnade sin by. Maten var sedan länge slut och Miki levde på bär och äpplen och svamp som hon hittade. Drack vatten ur kristallklara bäckar och sov under granar.
Katten ledde hennes väg och hon följde den som ett skepp en fyr och ljuset i hennes hjärta levde så länge som hon kunde smeka katten och se in i dess ögon och se att de kom närmare. Tagashi fanns i katten och han fanns i henne, för det var en hon, och Miki kände att de hörde ihop. De levde sina liv utanför och även om hon höll på att tyna bort – hon blev mer och mer genomskinlig för varje dag som hon var borta från sin man – så fann hon tröst och styrka i sin fyrfota vän. Hon låg vid hennes huvud när hon sov och katten spann när hon grät.
Hon såg ut över landskapet.
”Tagashi”, viskade hon. ”jag är på väg, gå inte bort ifrån mig. Jag kommer, håll ut bara för det är du och jag och jag förstår inte varför du inte är här.” Vinden lekte i hennes hår. ”Vi ska få vårt barn Tagashi, vår dröm ska bli sann. Du måste stanna nu och vänta på mig för du kan inte klara det själv. Vi måste vara två, vi ska hålla varandra i händerna och vi ska se färgerna tillsammans och jaga bort mörkret.” Hon kunde känna att han hörde henne, hur hans steg avstannade och hur han lyssnade i sin ensamhet.
Hon lade sig ner på rygg och såg upp på de jagande molnen och blått och gult och orange dansade framför hennes ögon och hon såg att det fanns hopp så hon reste sig upp och gick vidare.
”Visa mig misse, led vägen, jag följer dig.” Katten satte sig ner och hon visste vad det betydde så hon lade sig ner med ansiktet i nivå med kattens huvud och såg in dess gröna ögon och resan började. Som på biografen hemma i byn började det hon såg som en film. Det flimrade och hoppade och du trodde att cellofanet skulle gå av vilken sekund som helst. Emellertid så klarnade bilden till slut och så såg hon sin man.
Han satt vid en sjö och såg ut över det blanka vattnet. Hans kläder var smutsiga och hans ansikte såg härjat ut, som ett kalhygge, en skog utan träd, en åker utan säd, och hon älskade honom.
”Jag älskar dig Tagashi”, sade hon. Han lyfte sitt huvud och såg sig omkring. ”Jag är hundratusen röster min älskling. Jag kommer till dig från alla håll och jag är i dig vare sig du vill eller inte. Jag förstår inte hur du tänker men lyssna på mig min man. Jag ger inte upp jag släpper dig aldrig och jag kommer att jaga dig till världens ände tills du förstår att du inte har något att fly ifrån.” Hon satt bredvid honom nu lika genomskinlig som en skulptur av glas. ”Stanna där du är nu. Lägg dig ner och vila, ta ett bad och tvätta dig ren och torka din trötta kropp i solen. Jag är din kvinna och jag viker aldrig undan. Du kan aldrig komma någon vart utan mig och du vet det min älskling.”
Och nu hörde han henne. Han vände sig mot henne och det var som om han hittade tillbaka till en känsla som försvunnit. Han sträckte ut sin hand som för att röra Miki trots att han inte kunde se henne och hon kunde känna hans ensamhet och förtvivlan, förnimma värmen i hans hand.
”Allt är mitt fel Miki”, viskade han. ”Du behöver en annan man, någon som kan ge dig det du vill ha.” Han gömde sitt ansikte i sina händer. ”Jag vet inte längre vem jag är och barnet har blivit som en kruka med guld vid regnbågens slut. Min kropp är trött och slut och mina frön kan inte gro i dig trots att din jord är som livet självt.” Han såg åt hennes håll igen och hon kunde se att han grät. ”Jag vet inte var jag är eller vart jag är på väg och jag har nästan glömt vad jag letar efter och trots att jag inte kan leva utan dig så vill jag inte att du ska leva med en man som är bruten och trött. Du är som en tidig morgon och jag är som en skymning utan en soluppgång att se fram emot.” Han reste sig upp och började gå igen.
”Stanna!” Ropade hon, och han gjorde så. ”Sätt dig ner Tagashi och vänta på mig.”
Han såg ut över det nu krusiga vattnet och skakade sakta på huvudet.
”Lämna mig Miki, jag är inte som du”, sade han. ”Om jag hittar det jag söker så ska jag komma tillbaka till dig det lovar jag. Jag skulle ge allt för att ha det du har men jag är som en kanin i skogen i ständig skräck för räven, och ibland så känns som att det är du som är den rödpälsade jägaren.” Han började gå igen och bilderna upplöstes som en dimma i solen och när hon kom tillbaka så såg hon en tår i kattens ögon.
”Hjälp mig kisse”, sa hon. ”Hjälp mig att få honom att förstå att han är ute på ett korståg som inte leder till något annat än död och förtvivlan.” Den brunspräckliga katten torkade sin tår med ena tassen och gick fram till henne och gned sitt huvud mot hennes och spann och Miki tyckte sig höra en röst som sa:
”Du måste lyssna i vinden Miki, svaret finns i den viskande vinden. följ det groende gräset och låt brisen bära dig till sanningen. Låt dig upplösas och kämpa inte emot för det när du ger upp dig själv som du kommer att förstå.”
Miki stirrade på katten.
”Menar du att det är mitt fel?”
”Det finns ingen skuld här”, sade rösten. ”I tystnaden och i intigheten finns livet och inga ord kan förklara varför vi lever. Din kropp försvinner visserligen, du syns snart inte längre vare sig för dig själv eller Tagashi men du kommer att hitta färgerna igen och tillsammans så kan ni måla en ny tavla.” Katten spann och lade sig ner i det daggvåta gräset och putsade sin päls.
”Jag förstår inte”, sade Miki med svag röst.
”Låt oss följa vinden”, sade rösten. ”Sväva över det groende gräset och andas in dofterna från den svarta myllan. Bevara elden i ditt hjärta och glöm din kropp för den är bara ett kärl som kan ersättas om det går sönder.” Katten reste sig upp och började gå. ”Kom nu Miki, sjung en sång för livet. Tagashi kommer att höra dig och till slut så hittar vi honom, det lovar jag dig”, sade rösten, som kanske var katten som talade,
eller var det hennes inre röst, Miki visste inte. Hon följde dock sin pälsbeklädda vän som i trans.

Hon vaknade morgonen efter under en tät gran och hon hade legat på stora rabarberblad, ätit rabarberna innan, och hon hade sovit gott. Intill där hon hade tillbringat natten låg en liten tjärn och hon gick sakta ner till vattenbrynet för att tvätta sömnigheten ur ögonen. Innan hon doppade händerna i det kalla vattnet ville hon spegla sig och hon var bara konturer nu. Miki blev inte ens rädd, hon hade accepterat att hon var på väg att försvinna. Hon bestod nu av en uppsättning kläder som vandrade omkring till synes utan kropp. Hon skrattade till och slog till vattenytan, tvättade sig sedan och tittade på katten som satt troget vid hennes sida.
”Kan du se mig kisse?” Frågade hon. ”Eller ser du också bara en vandrande klädhög med tillhörande, svävande solhatt.”
Katten gäspade och lade sig ner i gräset och ville uppenbarligen bli klappad på magen. Miki gjorde henne till viljes och det kändes konstigt att se hur pälsen vek undan för osynliga fingrar när hon lät sin hand glida över de mjuka håren. Hennes katt – om det nu var rätt epitet att använda om denne mystiska följeslagare – verkade dock inte bry sig nämnvärt om huruvida hennes hand var synlig eller inte bara den gav njutning.
Hon reste sig upp och tittade ut över vattnet. Trollsländor svävade som små luftskepp över vattenytan och någon slags flygfän åkte hiss upp och ner i en aldrig avstannade rörelse. Skräddare skred som skridskoåkare över vattenytan och ritade små mönster som lika snabbt försvann igen. Miki tyckte det var vackert och för ett ögonblick så glömde hon bort sin sorg och lät sig uppfyllas av naturens skönhet. Över trädtopparna på andra sidan den lilla tjärnen på väg söderut kom ett sträck med gäss. Hon kunde höra deras tutanden och insåg plötsligt hur hungrig hon var. Miki gick tillbaka till sin bädd av rabarberblad och letade efter mer rabarber men allt var slut.
”Vi måste hitta mat kisse”, sade hon. Katten lade huvudet på sned och tittade på henne. ”Är inte du hungrig”, frågade hon. ”Eller jagar du om nätterna när jag sover? Det är orättvist i så fall.” Hon fnittrade och tog på sig sin ryggsäck och började gå. ”Jag tar ledningen idag om du inte har något emot det?”
Katten protesterade inte utan slöt upp bakom henne. Miki följde en nästintill osynlig stig som slingrade sig igenom skogen. På vissa ställen var hon tvungen att krypa där stigen bildade en tunnel genom vegetationen. Till slut efter mycket umbäranden kom hon fram till en liten äng mitt i skogen. Den öppnade sig som en lite balsal i ett slott och hon kunde höra fågelsången igen.
Mitt på ängen stod en liten skranglig stuga av trä. Den var röd, men färgen hade börjat släppa lite här och där och tegeltaket var beklätt med mossa. Fönstren hade vita ramar och var i samma påvra skick vad det gällde målningen. Till vänster om huset fanns en brunn med en gisten träställning med ett litet tak på som skulle hindra skräp och annat från att falla ned i vattnet. En ärgad hink av plåt hängde och dinglade i ett rep i vinden och Miki gick sakta fram emot den för att dricka. Törsten hade besvärat henne den sista timmen och hon kände hur det sög till i munnen när hon tänkte på kallt, gott källvatten. Hon hissade ner hinken och det verkade ta en evighet innan repet slackade och markerade att plåthinken nått vattenytan långt därnere. Miki ryckte lite i repet för att få den att lägga sig på sidan och fyllas med vatten. När hon sedan började hissa upp den igen så var det tyngre än hon hade förväntat sig, eller också var hon svag efter sin påtvingade svält och hon var genomsvettig när hon till slut kunde fästa repet och dra spannen till sig och dricka.
Det smakade himmelskt och hon kände hur den dåsighet hon haft i kroppen nästan försvann som genom ett trollslag. Hungern släppte en aning men hon insåg att hon måste äta snart för att inte ta slut helt och hållet.
Miki ställde ner ryggsäcken och gick fram mot huset. Hon kände på låset till ytterdörren, det var låst, så hon gick runt huset och drog i alla fönstren men de var igenbommade. Det gick att se låshakarna på insidan och alla var prydligt igensatta. När hon tittade in igenom glasrutorna med händerna på sidan av sitt ansikte så såg hon en soffa klädd i något mörkt tyg, det gick inte att se vilken färg det var. Ett bord stod där också med en virkad duk prydligt placerad mitt på. Fyra stolar runt omkring stod som i givakt och mitt rummet låg tung och mäktig en vitrappad öppen spis med underligt formade prydnadssaker på manteln och i ett av hörnen på rummet stod en säng med ett virkat vitt överkast. Längre in, på andra sidan rummet, låg ingången till det som Miki förmodade var köket.
”Tror du att det finns någon mat därinne min lilla kissekatt?” Frågade hon och lyfte upp henne i famnen. ”Jag är väldigt hungrig förstår du och om jag inte får mat snart så kommer inte bara min kropp att försvinna utan Miki helt och hållet.” Katten stångade henne och spann. Hoppade ner ur henne famn och gick fram till dörren och lade sin högra tass mot träet. Det klickade till i låset och dörren gled upp.
Miki stod och gapade av förvåning men samlade sig snart och nästan rusade in i huset och in genom vardagsrummet och fram till köket där hon klev in började dra i skåpdörrarna.
Porslin och glas, porslin och glas, ingenting annat är porslin och glas och tillbringare av glas och ett tommare skafferi hade hon aldrig sett. Hon satte sig ner på golvet och gömde sitt osynliga ansikte i sina osynliga händer och tårarna rann liksom i tomma intet och droppade ner på det förvånansvärt renskrubbade trägolvet. Hennes ögon föll till slut på en liten järnring som låg nedsänkt i golvet i en liten uthuggen ring för att inte vara i vägen, för att inte snubbla när du lagade mat.
Miki kröp fram och drog i ringen. Hon fick ta i för allt var hon var värd, men till slut så öppnades det en lucka i golvet och hennes ögon föll ner i paradiset. En lustgård, som i det här fallet bestod av små korvar, skinka, hårt bröd och ris och en påse med te och en flaska med risvin.
Miki skrattade högt och reste sig upp och tog den förvånade katten i sina armar och dansade runt i köket.
”Mat, mat, mat, på skinande fat”, sjöng hon i en improviserad sång. Satte ner den motspänstiga katten och började plocka upp brödet och korvarna och lade allt på arbetsbänken av marmor. Gick ut på gården med en kastrull i handen som hon fyllde med vatten och det var först när hon ställde ned den på vedspisen som det slog henne att hon varken hade ved eller tändstickor. Hon sprang i lättare panik ut på gården igen och runt till baksidan av huset och där stod ju vedskjulet. Hon slet upp dörren och rad på rad låg vedträna uppstaplade och på en liten hylla till vänster om dörren låg en ask med tändstickor. Miki tog famnen full med ved och lade asken med stickor ovanpå och gick in i köket igen. Det tog inte många minuter förrän det brann friskt i spisen och vattnet hade börjat koka. Riset skulle snart vara klart och hon gick ut och hämtade mer vatten i en mindre kastrull och bryggde te och korvarna låg i en stekpanna och fräste i sitt eget fett och det doftade himmelskt.
Miki drog stekpannan från hettan och hällde upp teet i en mugg och gick ut i vardagsrummet och satte sig i soffan för att vänta på att riset skulle bli klart.
Vem ägde det här huset egentligen tänkte hon? Fastän hon var för hungrig för att ha tid att tänka på det nu utan sippade istället på sitt te. Det dövade återigen – som vattnet – hungern en smula och gjorde henne lite piggare och till slut så var riset färdigt. Miki hittade en vacker porslinsskål och ätpinnar, slog upp mer te och koncentrerade sig sedan enbart på att äta. Hon kunde inte minnas när hon varit så hungrig senast, om än någonsin, och allt smakade underbart och hon åt som en fin flicka. Långsamt och eftertänksamt och med mycket små mängder fyllde hon sin lilla mun med ris och korv och ett välbehag spred sig i hennes kropp efter varje tugga som hon svalde.
Efter maten så tog hon av sig alla kläderna och ställde sig framför spegeln för att se om maten gett henne någon färg tillbaka. Det var varmt i rummet tack vare vedspisen så hon frös inte. Emellertid så var allt hon såg en genomskinlig geléfigur stå och glo på sig själv så Miki klädde sig igen och gick ut och satte sig på verandan.
Vem byggde ett hus mitt ute i den mörkaste skogen? Och hur kunde maten i den lilla jordkällaren i köket vara fräsch och färsk när allt annat i huset inte föreföll att ha använts på mycket länge, tänkte hon och drog ner hatten över ögonen. Det är säkert ett hemsökt hus, tänkte hon. Fullt av onda andar och minnen av vedervärdiga dåd står det här lilla pittoreska huset som ett lockbete för intet ont anande genomskinliga hustrur utan äkta män. Färdigt att sluka allt som kommer i dess väg står det här på ängen. En port till de onda andarnas värld och jag – utan att tänka på något annat än att jag var hungrig – klampar in och äter upp demonernas mat så nu får jag antagligen skylla mig själv, log hon.
Om Tagashi hade varit med så hade vi aldrig gått in i huset, tänkte hon med sorg i sinnet.
”Det var kattens fel, det var hon som öppnade dörren”, muttrade hon för sig själv och såg sig om efter sin vän för att fråga varför hon gjort det men hon syntes inte till någonstans. Miki gick in i huset igen. Andar eller inga andar, i natt tänkte hon sova i en säng.

Hon svävade fram över landet som en hök på jakt. Det brusade i hennes vingpennor och hennes svarta ögon svepte över marken. Det var gryning och fukten låg som ett täcke över gräset och konturerna var skarpa som svärdseggen. Dofterna från jorden steg upp i hennes näsborrar och berusade henne med lust och liv och hon var på väg. Hon hade ett mål och det låg vid horisonten där fälten mötte himlen. I en torraka landade hon till slut, fällde ihop sina vingar och blev till Miki igen. Hon satt på en gren och hon visste var han var. Hon kunde se honom, känna hans strävan, och hans andhämtning var hennes och hjärtslagen var synkroniserade. Solen gick i moln och det blev mörkt som en höstkväll och landskapet gick i gråton och stegen han tog var hennes och när han stannade viskade kosmos runt omkring honom att vända om. Tagashi ruskade på huvudet dock och gick vidare. Hon förvandlades till en hök igen, lyfte från sin trygga gren, gled majestätiskt i vinden och såg honom. Steg sedan med snabbt slående vingar högt upp i skyn och gjorde sig beredd att slå. Vinden ven om henne när hon i svindlande fart närmade sig sitt mål och när hon slog klorna i hans huvud skrek han hjärtskärande, föll till marken, hamnade på rygg och hon hackade mot hans ögon. Tagashi värjde sig men Miki var obeveklig och hennes vassa näbb slet sönder hans händer. Blodet rann ner över hans ansikte och det sista han såg var hur sylvassa klor och näbb slet ut hans ögon.

Miki vaknade av att hon skrek för full hals och att hon grät. Sängen var sjöblöt av svett när hon hastigt satte sig upp och det var mörkt ute. En blodröd måne hängde över trädtopparna och vid bordet där hon suttit och ätit tidigare satt en gammal kvinna med vitt hår och såg på henne. Hon var klädd i en grå, fotsid klänning och hon såg på Miki med ögon som lyste i det av månljuset upplysta rummet
Skräcken höll henne i ett järngrepp och hon kunde inte tänka klart. Dels på grund av den fruktansvärda drömmen där hon skadade sin älskade man. Var kom det ifrån? Hur kunde hon bara drömma något så fruktansvärt, tänkte hon. Hennes händer skakade som i spasmer. Och dels av den anledningen att någon som liknade en häxa – som Miki hade lärt sig att trollpackor skulle se ut – var i rummet och stirrade på henne. Hon slöt sina ögon och hoppades att när hon öppnade dem igen så skulle den hemska kvinnan vara borta.

Hon var kvar. Katten låg i hennes knä och den gamla damens kloliknande händer med ett hudlager som mest liknade pergament strök hennes vän över ryggen och den svekfulla katten spann njutningsfullt.
Miki satt som frusen, som en isstod, och kom sig inte för med att göra någonting. Hon stirrade oseende framför sig och slets mellan förfäran över att den där uppenbarelsen satt där hon satt och mardrömmen som hennes undermedvetna skapat åt henne.
Jag vill inte vara här, tänkte hon. Låt mig få komma hem till mitt lilla hus och sitta med Tagashi vid matbordet. Jag vill luta mig intill honom, känna hans doft och jag vill att han skall prata med mig. Hans händer, jag saknar hans händer på min kropp och hans blick när han ser på mig.
Miki reste sig upp. Försökte så gott det gick att ignorera situationen hon befann sig i och ställde sig vid fönstret och såg ut över landskapet och den röda månen. Det var spöklikt därute. Träden tunt gläntan föreföll ha fått ben och tycktes dansa suggestivt med varandra. Hon darrade i hela kroppen men inte för att hon frös, det var fortfarande varmt i rummet, utan av osäkerhet och rädsla. Det var känslor som hon var väl förtrogen med och hade varit så i hela sitt liv. De hade styrt henne med järnhand och hon hade egentligen aldrig känt sig riktigt säker på någonting som hon företagit sig överhuvudtaget. Inte ens när hon i sin förtvivlan över att Tagashi hade lämnat henne och bestämde sig för att leta rätt på honom hade hon varit övertygad. I vissa stunder hade hon konstigt nog – för att vara den Miki hon var – tänkt att:
”Han får skylla sig själv om han lämnar mig.”
Fastän hon hade förstås genast slagit bort tanken och istället som vanligt tänkt att det var hennes eget fel. Att hon inte var värdig sin man och att han hade tröttnat och därför gått sin väg. Emellertid så var det ju det här med drömmen hon drömt och när hon nu sneglade på den gamla kvinnan som satt vid bordet och klappade hennes katt så fick hon en känsla av att hon hade något med det hela att göra. Hon vände sig om för att säga det till henne.
”Du letar efter Tagashi?” Frågade den gamla damen med torr och knastrig röst och förekom henne.
Miki stirrade på den häxliknande kvinnan med öppen mun och nickade svagt.
”Jag kan hjälpa dig att hitta honom om du vill?”
Vinden friskade i utanför huset plötsligt och moln klättrade på himlen och dolde den karmosinröda månen. Det blev mörkt i rummet.
”Vem är du?” Frågade Miki med liten röst.
”Jag heter Kami.”
”Är du en, häxa?” Miki viskade nu.
”En del kallar mig för det, andra inte, jag vet inte jag. Vad är en häxa egentligen?” Hon klappade på stolen intill sig. ”Kom och sätt dig lilla sparv, jag bits inte.”
”Kyoko kallar mig för det.”
”Kyoko är en klok kvinna.”
Miki nickade och gick långsamt fram emot stolen. Golvet sviktade och hon kände sig tung som en sumobrottare. När hon satte sig så knakade stolen och katten hoppade förskräckt ner från Kamis knä. Molnen vek undan och det röda ljuset spred sig i rummet igen.
De satt tysta en stund och tusen tankar rusade runt i Mikis huvud. Det var som om hon satt på en karusell i lekparken i byn. Hon kunde höra skratten och stojet och känna lukten från bageriet som låg alldeles intill och hon längtade hem igen.
”Kan du se mig?” Frågade hon till slut.
”För mig är du synlig lilla fågel”, sade Kami och log.
”Varför håller jag på att försvinna?”
Kami smekte hennes kind och hennes kloliknande hand kändes som sammet.
”Ingenting försvinner Miki, allra minst du.”
”Men jag är ju nästan osynlig nu.” Miki vände sig emot Kami och såg henne i ögonen. ”Hur ska Tagashi kunna se mig om jag är osynlig, kan du svara på det?”
”Han kommer att se dig.”
”Vet du var han är?”
Kami suckade och tog hennes hand och tittade rakt fram. Katten satt på golvet med svansen runt sig och såg förvirrad ut.
”Jag vet inte var han är riktigt, det är fortfarande höljt i dunkel, men jag vet varför han är där han är. Av vilken anledning han tycker sig att han måste befinna sig på den platsen, eller vara på väg dit han är på väg snarare.”
”Vart är han på väg då?””
”Dit där han tror att han kan bli frisk.”
Miki drog efter andan och slet sig ur Kamis hand. Hon ville inte veta mer. Det räckte gott och väl med det som hade hänt hittills. Hon ville att den här sagan skulle ta slut nu och den fråga som hon var tvungen att ställa ville inte komma över hennes läppar.
”Nej”, sade Kami och tog hennes hand igen och höll den hårt. ”Han är inte sjuk, men han tror att han är det och i de allra flesta fall så är det samma sak.”

Medan de satt där tillsammans så grydde dagen. Solen bredde ut sitt lager av solsken över nejden som smör på nybakta bröd. Det mystiska och spöklika försvann och fågelsången gjorde att alla Mikis problem kändes mindre påtagliga plötsligt. Hon kände sig trygg med Kami, trots att hon troligen var en häxa. Emellertid så fanns det ju snälla sådana också, tänkte hon, hoppades hon, och hon lutade sitt huvud mot hennes axel och slöt sina ögon.
Miki kände sig trött, natten hade varit både lång och kort och hon kände sig både hoppfull och full av misströstan. Kanske skulle hon till slut hitta sin Tagashi med Kamis hjälp, kanske inte.
Fastän trots att hon saknade honom och höll på att tyna bort så kunde hon inte låta bli att undra över varför det blivit så här. Varför hade han plötsligt gått sin väg?
Hon kunde inte få ihop det riktigt. Ju fler dagar som lades på hög sedan han försvann – efter att den första chocken lagt sig – desto mindre kunde hon få någon rätsida på hur det kom sig att han plötsligt utan någon förvarning gav sig av. Miki kunde inte hjälpa att det kändes som en handling på stundens ingivelse, en impulshandling utan någon som helst eftertanke och som sedan när den var tagen inte gick att reversera utan att förlora ansiktet. Att hennes Tagashi gick därute i någon slags inte-värld och slets mellan hopp och förtvivlan och egentligen skulle vilja ha allting ogjort och komma hem och äta middag och älska med sin Miki.
Hon rodnade när hon tänkte på det och undrade om Kami visste vad som rörde sig i hennes huvud.
Icke desto mindre, Kami hade sagt att Tagashi trodde att han var sjuk, men Miki var övertygad om att det inte var hela sanningen.
Fanns det någon annan? Ja, Miki hade tänkt tanken och det vred sig som i kramp i hennes mage varje gång den bilden dök upp. Var det därför hon slitit ut hans ögon i mardrömmen? Var det hennes undermedvetnas sätt att tala om sanningen för henne?
Fastän i sin vision av Tagashi vid sjön så hade han sagt att han inte var henne värdig, att han var för gammal. Huruvida det var hans ord eller hennes egna som hon projicerat på bilden av honom kunde hon inte svara på. Allt som hände just nu tycktes för övrigt vara overkligt och om hon när som helst skulle vakna och upptäcka att allt varit en dröm så skulle hon inte bli förvånad.
Miki visste dock att det fanns onda andar, illvilliga krafter i sinnevärlden som ibland styrde människors liv. Hon hade lyssnat till Kyokos berättelser om trädandar och demoner och förbannelser som lades på män och kvinnor till synes utan någon särskild anledning, och hon tänkte att hennes Tagashi kanske var drabbad, och om Kami var en häxa så låg den förklaringen nära till hands tyckte Miki.
Hur bryter du en förbannelse? Frågade hon sig.
Hon skulle just till att fråga Kami om den saken när denna reste sig och gick ut i köket. När hon kom tillbaka så hade hon två koppar med rykande varmt te och nybakat bröd på en bricka. Miki brydde sig inte ens om att fråga hur det hade gått till utan åt med god aptit
”Sker det här?” Frågade Miki när hon ätit klart.
”Vad menar du?”
”Ja, jag undrar bara om det här är verkligheten eller om jag håller på att bli tokig?”
”Du är inte tokig lilla sparv.”
Katten hoppade upp på bordet och satte sig mitt framför henne. Miki sträckte ut sin hand och strök henne över huvudet. Hon stångade henne tillbaka och spann.
”Se henne i ögonen Miki”, sade Kami.
Miki tittade på häxan och kände hur tårarna steg i hennes ögon.
”Varför då? Jag vet inte om jag orkar mer nu, snyftade hon. Jag vill hem! Jag vill att Tagashi kommer tillbaka! Jag vill inte vara osynlig längre!” Skrek hon och smällde handflatan i bordsskivan så tekopparna hoppade. Hon stirrade stint på Kami.
”Se katten i ögonen nu Miki. Gör som jag säger!” Sade Kami med is i stämman.

Flera dagar senare satt Miki och katten tillsammans på ett berg. Nedanför låg en liten tjärn som var vackert inramad av lövträd som en grön krans runt en flint. Solen glittrade i vattenytan och i en liten eka mitt på tjärnen satt en man och metade. Han var klädd i arbetskläder av grovt vitt linne och på huvudet hade han en solhatt. På fötterna satt sandaler av skinn och i munnen var en majspipa placerad. Bilden andades harmoni och sinnesro och den ljumma sommarvind som ibland krusade vattenytan var som om någon blåste försiktigt över för varmt te i en kopp.

Hon hade hittat honom till slut. Resan hade varit lång och mödosam och Kami hade varit härföraren för den armé av känslor som var Miki.
Det hade varit som om Tagashi hade befunnit sig i en bubbla framför henne hela tiden och Miki hade gått utanför utan möjlighet att kunna komma in i den och nå sin man. Hon hade skjutit den framför sig utan att förstå hur allting hängde ihop. Allt hon hade förmågan att se till en början var snåriga skogar som hon hackade sig fram igenom, höga berg som hon likt en stenget med trötta ben mödosamt klättrade över, vidsträckta fält som hon stretade fram på i stekhet sol och stormiga vatten som var omöjliga att korsa och som hon istället var tvungen att gå runt.
Hon hade gått på måfå med Kami vid sin sida och Miki frågade då och då om de var på väg åt rätt håll. Kami hade bara skrattat tyst och svarat kryptiskt:
”Du vet vart du ska lilla sparv, och snart blir stigen bredare.”
Likväl, ju längre hon gick desto djupare blev skogarna, fälten mer omfattande, bergen högre och vattnen blev till hav tills hon till slut stannade och förstod. Med ens gick det upp för henne vad det var som hon verkligen sett i kattens ögon och var hennes resa skulle sluta och vad hon skulle göra för att komma fram.

Hon tände en eld. Fick en kastrull av en knipslugt leende Kami. Fyllde kastrullen med sina känslor och upplevelser. Satte sig ner och såg till att hålla elden vid liv och började sakta koka ner allting till en substans som bara handlade om livet. Alla materiella ting kokades bort. All upprördhet över andra människors dumhet, alla rädslor, all bräcklighet, alla lögner och vanföreställningar, allt självsuggererande och alla ridåer framför hennes ögon för att slippa se verkligheten reducerades till en fond som bestod bara av det väsentliga. Efter två dagar och två nätter var det klart. Hon hällde upp den koncentrerade vätskan i ett glas och drack.

Plötsligt klarnade bilden och allt uppenbarades. Miki kunde nu än tydligare uppfatta den förföriskt skimrande sfär av självbedrägeri och partiell blindhet som omslöt Tagashi och hennes liv tillsammans med honom.
Den förbannelse som vilade över Tagashi – för en sådan rörde sig det om – låg tung även över henne insåg hon med ens. Det faktum och orsaken till att han lämnat fanns lika mycket hos henne som hos honom förstod hon nu. Den kärlek som hon kände var visserligen stark men behäftad med tveksamheter och oärligheter från dem båda. Hon hade ställt omedvetna krav och Tagashi hade inte kunnat leva upp till dem. Vem som lagt förbannelsen var ovidkommande men hon visste nu hur den skulle brytas.
Allt hade varit så nära, alldeles intill, och om hon bara hade haft möjligheten att se så hade det inte funnits några avstånd.
Under ytan av lycka hade mörka skuggor rört sig och hon hade dansat som en ballerina för att undvika dem och hon hade lyckats bättre än hennes stackars Tagashi
Hon hade svärdet i sin hand. Verktyget hon behövde för att få slut på allting en gång för alla. Dess vassa egg och sylvassa spets glimmade i solen när hon lyfte det mot himlen. Kami stod bredvid henne med armen om hennes axlar.
”Ser du Miki?” Frågade hon.
Hon nickade svagt.
”Vad vill du göra?”
Miki stod tyst och funderade en stund. Vad hade hon för val egentligen tänkte hon. Att leva kvar i det enkla trygga men ändå så falska var naturligtvis en väg att gå. Dock så visste hon att det var omöjligt. Förbannelsen var bruten, hon var synlig igen, och allt som återstod var naturligtvis att sticka hål på bubblan, ta bladet från munnen, närma sig Tagashi med stor försiktighet och låta honom smaka på dekokten. Sedan efter att även han druckit så kunde de hitta sina färger igen och måla sig en ny tavla.
Hon såg på sin arm som höll svärdet. Så frisk och så vackert rosa med spelande muskler. Hon svängde det skinande bladet ovanför sitt huvud några varv och det sjungande ljudet som uppstod var som en symfoni av liv. Sedan högg hon.

Miki reste sig och hasade försiktigt ner från berget med katten i släptåg. Kami hade lämnat henne för bara någon dag sedan men lovat henne att komma tillbaka. När visste hon inte men Miki skulle inte vara ledsen hade hon sagt.
”Du och jag sitter ihop nu Miki. Det finns ett osynligt band mellan oss lilla sparv.” Hon skrattade sitt hesa skratt. ”Hälsa Kyoko när du kommer hem.” Hon klappade Miki på magen. ”Och sköt om dig själv nu och lilla bebisen.”
Sedan gick hon.
Miki fortsatte efter att hon lyckats ta sig ner från berget ner till strandkanten och ropade på sin man. När han klev iland så sade hon.
”Jag vill åka hem nu Tagashi.”
Han kysste henne och höll om henne länge och hårt och ute över vattnet flög en häger med långsamma vingslag och uppdragen hals. Solen började gå ner över trädtopparna och sländorna tog sina första stapplande danssteg inför nattens bal.
Miki begravde näsan i Tagashis linnejacka, kände hans doft, och hon svävade plötsligen som en hök högt uppe i skyn och hon kunde se sin by. Se de små husen med sina spetsiga halmtak stå där på rad. Se risfältet och kvinnorna som trötta var på väg hem. Se barnen på lekplatsen och höra deras skratt och hon kände doften av risvinet ur de äldre männens munnar där de satt invid brunnen och skrävlade.
Katten strök sig mot hennes ben och jamade och började gå.
De skrattade tillsammans och Tagashi lyfte upp Miki på ryggen och följde efter katten som med målet klart för sig, svansen i vädret och med högburet huvud tog ut kursen hemåt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s