När han gick på stadens gator som en helt vanlig man så väckte han ändå en viss uppståndelse. Det var inte så mycket det att han såg ut på något särskilt sätt – inte deformerad eller vanskapt – utan det som hördes från honom var vad som fick folk att rycka till av förskräckelse.
Det kom från magen, ett dovt mullrande, ett morrande som från en ursinnig hund. Nej, förresten, en varg förstås, ingen hund, ett brummande som lät som om det kom från en varg som var jävligt förbannad. Människor han mötte tog ett steg åt sidan och stirrade i marken eller såg åt ett annat håll och ökade på stegen för att kunna passera så snabbt som möjligt.

”Jag är världens argaste man”, tänkte han och glodde rakt framför sig oseende. Ett tunnelseende av ilska, en autostrada av rent och skärt ursinne gick han på och han trivdes bra med det. Han var förbannad på allt, och med rätta tyckte han.
”Idioter!” Mumlade han halvhögt och hoppades att någon skulle höra honom och reagera så att han fick spänna ögonen i denne och slå till med mental kraft på det att den som vågat opponera sig mot hans förolämpning genast lade ner vapnen.
Han flinade för sig själv där han gick.
Ilskan hade varit hans följeslagare så länge han kunde minnas. När han var yngre så gick han under epitetet ”en arg ung man” och han fann en viss tillfredsställelse i detta. Det gjorde honom lite speciell inte bara för honom själv utan även för de unga kvinnor som fanns i hans närmiljö. De gillade en elak fan hade han upptäckt, och även om han innerst inne hade en vänligare själ så gjorde han sitt bästa för att förtränga den delen av sin personlighet. Dels för att skydda sig själv, och dels för att det var lättare att leva som tuff i en hård värld.

När han efter sin promenad på stadens gator i ilskans tecken kom hem till sin lägenhet bryggde han sig en kopp te och tog den med sig ut på balkongen. Han satte sig ner i den gamla rottingstolen som han köpt på loppis för ett par år sedan. Den knarrade och knirkade men var bekväm. Tekoppen med texten ”Today is not your day, and tomorrow doesn´t look good either” som han fått av en kollega på jobbet ställde han på det vitmålade träbordet. Sommarvinden lekte i trädtopparna och fiskmåsar seglade på uppvindar och utstötte sitt karakteristiska läte och världen andades juni och det var varmt.
När teet var urdrucket så lutade han sig tillbaka och slöt sina ögon. Solen låg på direkt in på hans balkong och efter bara en kort stund var han var tvungen att ta av sig på överkroppen. Solglasögonen hade han i väskan som stod bredvid honom och han tog dem på sig. Han såg ner på sin mage som bullade sig en aning och kände sig inte helt nöjd med anblicken av detta deglandskap. Fast å andra sidan så hade det varit värre, nu var det acceptabelt och han var framförallt inte längre tjock.
”Det finns för mycket idioter i världen”, tänkte han. ”Och det värsta är att de själva inte inser hur förbannat dumma i huvudet de är.” Han skrockade för sig själv. Det kändes bra att tänka så tyckte han, det pyste en aning ur säkerhetsventilen och trycket sänktes.

Efter att ha somnat till en halvtimme i solen så vaknade han med ett ryck och såg in i de svarta ögonen på en fiskmås som satt på hans balkongräcke bara en halvmeter ifrån honom.
”Dra åt helvete måsdjävel!” Skrek mannen förskräckt och viftade med armarna för att få fågeln att flyga iväg.
Inget hände, ingen reaktion överhuvudtaget hos den vita fågeln med de grå vingarna kunde ses. Den flyttade sig bara ett par decimeter och fortsatte sitt stirrande. Den ilskne mannen lugnade sig en aning när den värsta rädslan släppt. Drog på sig sin tvärrandiga T-shirt i vitt och blått och rotade i sin väska efter cigaretterna. Tände en när han hittat tändaren och lutade sig tillbaka i stolen igen och blängde tillbaka på den orädda fågeln.
”Vad fan vill du?” Frågade han hotfullt och drog ett djupt bloss på cigaretten och blåste röken åt måsen till. Den svarade inte men flyttade sig en aning för att undvika nikotinmolnet. ”Du var mig en oförskräckt fan!” Skrattade han och böjde sig fram mot räcket så att han ansikte bara var ungefär trettio centimeter ifrån fågelns näbb. ”Är du inte rädd för mig, världens argaste man? Det borde du vara ditt eländiga flygfä”, sade han och grinade elakt.
”Du är nog den som är mest rädd av oss två skulle jag tro”, sade den vita fågeln.
Mannen i den blåvitrandiga t-shirten kastade sig av ren och skär skräck tillbaka i stolen så att den nästan välte. Med vitt och av till vansinne gränsande uppspärrade ögon drog han djupt efter andan. Kippade som en fisk på torra land efter luft och hjärtat hoppade i bröstet på honom som likt en kanin på crack.
”Nu är du inte så kaxig va?” Sade måsen och lade huvudet på sned. ”Världens argaste man sade du, nu liknar du mer världens räddaste man skulle jag vilja säga.” Fågeln flaxade lite med vingarna för att få bort cigarettröken. ”Du är förbannad säger du. Vet du inte att ilska och sorg går hand i hand och att kläderna de bär är vävda av rädsla”, sade fågeln förnumstigt.
Mannen satt med vidöppen mun och kunde inte tro sina ögon och öron.
”Nu har det verkligen slagit runt”, tänkte han. ”Det här är bara inte sant, det här händer inte.” Han slog sina händer för sina ögon och satt så en stund och hoppades att allt var en otäck dröm. Icke desto mindre, när han tog bort sina skakande händer så satt måsjäveln kvar, och det såg ut som den flinade.
”Jag är kvar som du ser”, sade fiskmåsen. Och rösten lät inte som en människas. Det var svårt att beskriva hur. Ja, som en fågel som pratar förstås men det var omöjligt att förstå på vilket sätt. Rösten hade en metallisk klang, lite raspig, men fullt hörbar och förståelig var den trots allt.
”Du kan prata?” Frågade mannen när han fått tillbaka målföret.
”Du också tydligen”, sa måsen försmädligt.
”Men, jag fattar inte, håller jag på att bli galen eller? En fiskmås som kan prata, det här är ju inte sant. Skämtar du eller? Frågade han och vände sig mot himlen till någon himmelsk kraft som han då och då trodde på.
”Och vem pratar du med då, Gud eller? Tror du på Gud? Jag tror att jag skrattar ihjäl mig.” Måsen höll sina vingar runt sin mage och hela fågelkroppen skakade av skratt. ”Du tror på Gud, någon som du aldrig sett eller hört, men du vägrar tro på att jag kan prata fast jag sitter rakt framför dig och håller låda? Du är ju sanslös!”
”Du var väl en elak fan,” sade mannen osäkert  och till sin egen förtret så lät han för att vara honom lite mesig.
”Är jag elak?” Fnös fågeln föraktfullt. ”Du satt ju nyss själv här och sa att det var du som var världens argaste man. Tror du att sättet som du beter dig på uppfattas som snällt av någon? Att dina vänner – om du har några – och kollegor uppfattar dig som en vänlig och ödmjuk man? Det tror inte jag. Vem är det som skämtar här om jag får fråga?
”Jag kan väl inte hjälpa att alla runt omkring mig beter sig som idioter. De får väl skärpa till sig då, så att de slipper vara dårar”, sade mannen som svalt det mesiga plötsligt – repat mod – och börjat bli förbannad på den beskäftige fågelsatan som satt där med näbben i vädret och satte sig till doms över honom.
”Du tycker verkligen det!” Nästan skrek fågeln ” Att alla utom du är imbecilla. Jag har väl aldrig hört något mer förmätet i hela mitt liv.” Måsen skakade uppgivet på sitt huvud. ”Hur blev du sådan? När började du tycka så illa om människor, kan du svara på det?” Fågeln spände det ena ögat i honom.
”Vadå? Jag tycker inte illa om folk”, försvarade han sig. ”Och varför jag sitter här och diskuterar med en mås det kan du verkligen fråga dig?” Mannen himlade med ögonen men fortsatte. ”Fast jag har ingenting emot människor i gemen, varför tror du det? Jag tycker bara att det är så förbannat synd att de ska vara så fast i sina roller, så fullklistrade med adresslappar och etiketter och riktningsvisare att de glömt vart de var på väg från början och därför i brist på en egen uppfattning beter sig som idioter.” Han tände en ny cigarett precis efter att han fimpat den första. Fågeln viftade med vingarna och flyttade sig i sidled en bit.
”Du borde sluta röka”, sade måsen.
”Skit i det du”, sa mannen. ”Hur kan du veta så mycket om mig förresten, måsjävel?” Sade han och flinade.
”Ja det kan du ju fundera på om du vill.”
”Är du en hemlig agent utsänd från någon typ av jävla underrättelsetjänst för måsar eller liknande?” Han skrattade högt. ”Det vore ju en syn för gudar. Ett gäng hemliga fåglar med viktig uppsyn med a mission from God eller liknande.” Hans mage guppade av skratt. ”Har ni överrockar och slokhattar också?”
Måsen väste åt honom, ja faktiskt, väste som en orm.
”Du är bara ett hjärnspöke”, sade mannen och tittade ut över nejden. ”Du finns inte så uppenbarligen så har jag blivit galen och borde spärras in.” Han skrockade. ”Det är antagligen där jag hör hemma, på ett dårhus, och vet du vad?” Han vände sig trots allt mot den vita fågeln igen. ”Min uppfattning är att det är där de verkliga genierna sitter. De som inte står ut med att leva tillsammans med de vanliga idioter som befolkar den här planeten och därför låses in av dårar som inte orkar med att höra sanningen om sin egen idioti.”
”Du är verkligen bortom all hjälp”, suckade måsen.
”Jag behöver ingen hjälp. Jag är ett geni omgiven av ointelligenta puckon.” Han flinade. ”Så oavsett om du är verklig eller inte”, fortsatte han. ”Så kan du ta och lätta nu annars ska jag ta mig fan vrida nacken av dig.” Han reste sig upp hotfullt.
Måsen satt där den satt.
”Gör ingenting du kommer att ångra nu”, viskade fiskmåsen. ”Jag kan hjälpa dig, jag lovar!” Och nu lät fågeln rädd.
”Flyg härifrån eller dö!” Morrade den stora elaka vargen.
Den vackra vita måsen med sina gråaktiga vingar tittade medlidsamt på honom. Bredde sedan hastigt ut sina vingar och gav sig ut i sommarkvällen buren av en sommarbris och koltrastarna sjöng och det susade i den stora björken nere på marken vars grenar nästan nådde upp till hans balkong.
”Det kommer att gå illa för dig!” Ropade måsen det sista han gjorde innan han flög bort utom syn och hörhåll. ”Du kommer att kvävas av din egen ilska.
Mannen i den blåvitrandiga T-shirten stod länge och såg efter flygfäet.
”Det är möjligt”, viskade han. ”Fastän det är mitt problem och inte någon annans.” Han höjde stilla och belevat sitt högra långfinger i luften. ”Så du kan hålla truten måsjävel!”
Sedan gick han in i lägenheten och slog sig ner i sin fåtölj och satte på teven och blev serverad de senaste vansinnigheterna som begåtts av av sinnessjuka individer i övriga världen från rapportredaktionen.
”Jag säger som Thåström,” tänkte han och suckade djupt. ”Det är bara jag som är normal. Alla andra är idioter.”