Älskling jag sluter mina ögon nu och ser dig bakom mina ögonlock. Jag stänger ute våld och verklighet. Jag vill inte vara mig själv längre. Jag vill vara dina andetag. Jag vill bo i dina bröst, ditt hår, dina ben som du går så säkert med och jag vill se med dina ögon som bara verkar se gott i livet och jag vill vara din nakna stjärt under det där tunna tyget som du bär ibland när ingen annan än jag ser.

Den som är jag när jag ser mig själv i spegeln önskar jag allt för ofta att han försvann utan ett spår. Jag vill istället vara den som du ser när du tittar på mig i smyg när du tror att jag inte märker det. Sjung mig en vaggvisa min kära med darr på stämman och låt den gå i moll. Jag litar på dig som på ingen annan och med dig törs jag somna, och vakna, och leva.

 

Nu faller snön igen och vindarna viner runt knutarna. Det är den mörka årstiden, och alla ljusens årstid och hoppets årstid trots allt och mitt hjärta klappar glatt när barnens ögon glittrar ikapp med adventsljus, julstjärnor och ljusslingor. Åren och årstiderna går så fort. För ett fingerknäpp sedan så var det sommar och näktergalen sjöng om kvällarna och nu kommer vintern och allt fryser till. Det knäpper snart i isarna på stora Värtan och koltrastarna gömmer sig redan nu under snötyngda grenar och är tysta. Alla är tysta om vintern. Månen gömmer sig bakom trasiga moln och kastar sitt bleka sken över fläckvis, snötäckt landskap. Hararna spetsar sina långa öron och morrhåren darrar och att sitta still för länge är lika med fara och eventuell död för herr räv lurar i faggorna. Natten är kall och mellan molnstrimmorna syns vår vintergata och Orion är mitt framför mina ögon och bakom mig så har den stora björnen stått på näsan. Den lilla skrattar skadeglatt och står på bakbenen till höger om stora starka Orion med sitt bälte. Barnen sover. U sover. Jag sover inte.

Tiden har stannat och varje dag är den andra lik. Klockan har slutat att gå. Jag ser på visarna som visserligen rör på sig men tiden förändras inte. Idag är som igår och imorgon och alla andra dagar som kommer är speglingar av det som finns nu och jag vill inte ha det på något annat sätt. Jag är så nöjd med att göra fotspår i snön som går bredvid dina och de där mindre spåren som går hit och dit men runt oss är det viktigaste på jorden. Vi är oss själva nu. Vi vågar vara det och jag önskar bara att det här som vi har i december tjugohundra sexton hade inträffat för längesedan och visst, jag vet att jag ska se framåt och inte ångra något som skett, men hur fan ska det gå till? Visa mig den människa som inte har ångest över dumheter som den gjort och sagt och jag ska visa dig en psykopat. Det finns inget framåtskridande utan ett förflutet och att leva i nuet går ju inte. Det finns inget nu utan ett igår och natten kan inte existera utan dag.

Jag har vaknat nu och du också och den här kärleken som vi känner för varandra och för våra barn och som sticker folk i ögonen är plågsam ibland. Jag vill vara ett pulserande hjärta och jag vill få mina slag bekräftade varje sekund av min vakna tid och jag glömmer ingenting tyvärr. Allt finns på film i mitt inre och jag kan inte låt bli att spela upp de här skakiga företeelserna för mig själv även om de plågar mig och gör mig mer ont än gott. Allt finns där och kan inte göras ogjort och även om jag ber om att kunna acceptera skiten så är det omöjligt. På något sätt så är det som kallas för någon annanstans eller en annan tid en grund att stå på även om den är något ostabil.

Hur blev jag den jag blev? Varför var jag så rädd när jag var liten och ung och tonåring och vuxen? Och varför ljög jag både för mig själv och andra? Varför var det så svårt att vara den jag visste att jag var och varför kändes det som en synd att vara känslig och ledsen? Idag är mitt hjärta fyllt av godhet och jag är inte rädd för att vara sorgsen och att visa mig rädd och om jag är besviken så förtränger jag det inte längre. Säkert så förfaller jag onödigt sårbar och i den här världen av så kallade orädda och självsäkra människor är jag för dem ett potentiellt offer. Emellertid så är jag stark i min svaghet och du kommer att märka det om du försöker sätta dig på mig. Jag inser idag hur viktig jag är och att det inte går att existera utan att göra avtryck och det är upp till dig själv att bestämma hur eftervärlden vill komma ihåg dig och ingenting försvinner när du dör. Allt står skrivet i evigheten och den du var påverkar alla som skall komma efter dig och om du som jag har barn så är det ditt fel huruvida de blir monster eller änglar. Ingen kan avsvära sig sitt ansvar och det går inte att fly från verkligheten för du har alltid dig själv med dig. Det finns ingen förlorad värld. Allt är i högsta grad påtagligt och verkligt oavsett om det skedde igår eller om det kommer att hända imorgon och även om framtiden i viss mån är osäker så finns den där. Vare sig du vill eller inte.

Jag försöker vara äkta idag. Falskhet är ingenting för mig längre och jag är säkert för min omgivning oerhört påfrestande i min ärlighet. Idag är jag en oklippt version av den redigerade man jag var i så många år och även om många tycker att vissa scener borde klippas bort för att slutresultatet ska kunna accepteras av så många som möjligt, så vore det ett svek mot de som uppskattar en kall och obeveklig råsop i ansiktet. Hur många de nu är?

Jag minns när jag stod i slitna jeans på toppen av ett berg på en ö i den grekiska arkipelagen. Full av Ouzo och självömkan såg jag ut över det azurblå havet och solen var på väg ner och det var så vackert att det gjorde ont i ögonen. Jag kan uppleva den där sorgsenheten än idag då och då och när den kommer över mig så bränner tårarna i mina ögon. På något sätt så är sorgen min källa till glädje. När jag ser upp mot himlen och alla stjärnorna så upplever jag min litenhet och blir ledsen men samtidigt så känner jag en glädje av att vara en del av allt det här stora som är livet. Det finns inga enkla svar har jag förstått, inga simpla lösningar på problem. Allt är dubbel eller trippelbottnat och svåra ord är de som borde vara lätta att säga och förflugna ord kommer aldrig  att försvinna utan seglar som orosmoln över himlen och skymmer då och då solens sken. Mina steg är ibland tunga och jag släpar mig fram men jag kommer dit jag var ämnad så småningom och jag ger aldrig upp. Jag vet att så småningom så lättar  det tunga molntäcket. Lyfter som en flock svarta fåglar och skingras av vinden och du kan återigen vända ditt ansikte mot solen och tänka på hur vacker din situation egentligen är.

Mitt hjärta bör bäras av varsamma händer och inte handskas vårdslöst med. Det finns hur mycket plats som helst där för den som har rätt kod eller nycklar men det sprängs som nitroglycerin om det utsätts för våld. Vi kan gå hur långt som helst älskling och vi har lämnat den spökstad vi levde i en gång och jag hoppas att vi aldrig kommer tillbaka dit. Du och jag går tillsammans och har lämnat livslögnen bakom oss och våra barn mår bra och det är viktigast trots allt. Du kan vara trygg vid min sida älskling och jag vet att jag kan få dig när du vill, för att citera en av våra stora poppoeter, och i dina händer är jag som ett vax som du kan forma till vad jag vill.

Det stora havet är inte skrämmande längre och även om seglen på vårt skepp ibland ansträngs hårt av storm. Så är vinden för det mesta välvillig och vi stävar framåt och havsnymferna simmar bredvid och sjunger för oss och visar oss vägen hem. Jag tänker och känner och ibland gör jag det för mycket säger du, men det är sådan jag är och det får du leva med.

Visst är det tillräckligt ljust nu? Vi är inte längre mörkrädda eller hur?

 

 

 

 

 

 

 

 

Det kretsar kring mig som planeter och korpar. Runt, runt och jag dras med i en spiral som än leder uppåt och än neråt och överallt så finns det tvivel och misskund och hopp och kärleken, den eviga kärleken är gravitationen som håller allt på plats.

Kärlek och hat går hand i hand. Det är en klyscha, men ack så sann. För mig är det så att ena dagen så kan jag känna en affektion djupare än Grand Canyon för alla som finns runt omkring mig  i min personliga sfär. För att nästa dag avsky allt så det värker. Inget personhat, nej, det skulle jag inte vilja säga, mer ett allmänt hatande av allting för att uttrycka sig så. Allt är ett mumlande i mungipan likt, ”idiot!” och ”Gud, kan du bara hålla käften någon gång!” och understundom lite engelska, ”Lord have mercy!” och ”Fucking idiot!” På något sätt så tycker jag att det är skönt att ha den attityden gentemot omvärlden. Frågan är om det är någon annan som tycker det är ett bra förhållningssätt? Skulle inte tro det.

Jag har ingen önskan om att vara annorlunda dock. Jag vill vara förbannad, arg, irriterad och jag vill åka berg och dalbana i sinnesstämningar. Fastän ibland så känns det som om jag skulle vilja kunna kontrollera det bättre. Själv kunna bestämma över huruvida jag skall bli rabiat eller inte. Jag har blivit bättre på det så här på äldre dagar det måste jag säga men jag minns hur det var när jag var ung, hur det blev till ett litet perverst nöje bland mina så kallade kamrater att reta mig och när jag tänker på det i skrivande stund så hettar mina kinder och det känns som om jag skulle vilja slå någon hårt. Fan vad jag hatade att vara tonåring. Blyg och rädd och oförmögen att komma tillrätta med tillvaron och allt detta spel som alla höll på med. Tillkämpad självsäkerhet och stöddig attityd när du egentligen bara var en rädd liten kanin som helst skulle vilja krypa upp i mammas famn och få lite tröst och håret smekt.

”Lumpen” var bra för mig. Där fick jag äntligen lite styrsel på tillvaron och den geléartade grund som jag dittills stått på stelnade till en aning och jag vågade äntligen vara mig själv och fann att jag, till min stora förvåning, blev både respekterad och omtyckt just tack vare detta. Visserligen så sköt jag näsan av en överfurir i hastigheten, men det är smällar du får ta i den branschen tycker jag.

Runt omkring mig som sagt, dansar eldflugor och oknytt och ibland avskyr jag livet. Lika mycket som jag älskar det vid andra tillfällen. Upp och ner, fram och tillbaka och hit och dit. Impulshandlingar och eufori och djupaste misär i en halvtimme och åter på toppen av berget med segrarens flagga vajande i vinden en kort stund senare. Hå, hå, ja, ja, ett underligt liv men i alla fall inte tråkigt och det finns säkert någon snygg förkortning eller diagnos som för de som gillar att sätta etiketter på människor som skulle förklara mitt sätt att vara. Emellertid, som jag sade, jag gillar mig själv och det är inte mycket jag skulle vilja ändra på idag och vem vill för övrigt passa in i en form som gjutits av någon annan. Det finns redan alltför många marionetter i den här världen som utan att veta om det jazzar efter etablissemangets pipa.

En fri själ, jag inbillar mig att jag har en sådan, och den mår inte riktigt bra av att gå i ledband och de senaste åren så har det blivit alltmer påtagligt att jag inte trivs med att ryckas hit och dit som en jävla hund i koppel. Inte Djävulen och inte ens Gud har den rätten. Så är det. Jag har satt mig på tvären. Jag borde gjort det för många år sedan men så blev inte fallet och nu får jag betala priset för jag kommer inte ur snaran . Jag är trött. Så in i döden trött och det känns som om jag inte orkar mer nu. Jag borde ha skrivit klart den där romanen som jag började på en gång. Fattar inte varför jag inte gjorde det, jag var ju verkligen på gång och försökte till och med gå ner på halvtid på det jobb som jag hade då för att kunna skriva. Emellertid så fick jag välja sa min chef, antingen heltid eller inget jobb alls och eftersom jag var ung och rädd så valde jag fel.

Det kändes då för mig, på den tiden, något svårare att reda ut problem och komma på fötter utan bedövning. Hur har ni det med den saken kära vänner?  Att ta den enkla vägen ut, nerförsbacken istället för uppförs dito så att säga, känns det alltid lättare? Är det något ni känner igen?

”Var är bedövningen?” Skriker du på fredagseftermiddagen. ”Den här veckan har varit en pest från början till slut! Ge mig bedövning nu!”

Så var det även för mig. När saker och ting kändes jobbiga och oöverstigliga förr och allt blev för mycket så var det bara att gå och köpa lite bedövning, proppa i sig den, och sedan så gick det ett tag igen.

Nu för tiden så måste jag istället rannsaka mig själv, vara ödmjuk och förstående istället för att bli galen och osympatisk. Försöka reda ut problemnystanet istället för att klippa sönder det med spritsaxen och det är jävla nystande ibland ska ni veta.

Jättejobbigt kan det vara.

Det är värt besväret dock, varenda gång. För jag kommer längre istället för att stå och stampa och hålla svårmod och frustration i schack med ett sedativ som du vet förr eller senare kommer att släppa. Och jag vet att jag skriver om sprit igen, men det är för att jag hatar skiten så mycket men det är ju som jag nämnde förut. Hat och kärlek gå verkligen hand i hand. För så mycket som jag älskade alkohol förr om åren, för fyra år sedan snart närmare bestämt, lika mycket avskyr jag den idag och vad den gör med människor. Förutom allt annat som sprit ställer till med så blir du ful också. Inte bara utseendemässigt utan du blir ful i själen också.

Jag står på bergets topp och skjuter vilt emot de olyckskorpar som kraxar kring mitt huvud och jag begriper inte vad de har här att göra.

”Försvinn i bärare av sorg och vemod! Vik hädan i riddare av död och förtvivlan!” Skriker jag och hagelskurarna skär himlen som stjärnskott. ”Låt mig vara ifred! Jag har betalat mitt pris och jag förstår inte varför ni inte kan låta mig leva i lugn och sinnesro. Släpp taget nu i demoner, i skräckväldets konungar och låt mig träda in i tronsalen iklädd den segrandes mantel.” Jag trycker av den ena hagelpatronen efter den andra. Det finns något vansinnigt i min blick. ”Låt mig ta emot mitt folks jubel. Låt vinden bära med sig vittnesbörd om fred och lycka och må ondskan dö i fruktansvärda plågor!”

Jag sätter mig ned och  drar efter andan. Lägger undan hagelbrakaren och lutar mitt huvud mot min älskades axel. ”U, vad ska jag ta mig till med mig själv?” Frågar jag och håller hennes hand.

Hon klappar mig på kinden och ser på sin mobil samtidigt. Hon ler.

”Det är inget fel på dig min älskling”, säger hon. ”Du är min och jag är din, det räcker väl eller hur?”

Och det gör det ju faktiskt.

 

 

 

 

 

Jag sover inte. Och jag sover jämt. Jag rör mig i en drömvärld där jag varken är vaken eller försänkt i sömn och verkligheten blir därefter. Fördröjning. Det är vad jag bäst skulle beskriva det som. Ett liv i fördröjning.

En dag så insåg jag att jag måste inse vad jag håller på med, eller dö. Jag har visserligen sagt det här förut och jag har fattat beslut som jag inte följt och jag har  urskuldat mig själv och jag grävt ner mig och rest mig upp igen och det tar tydligen för helvete aldrig slut. Ibland så känns det som om jag är klar, att jag har gått på den här slingriga vägen länge nog nu, att det räcker och blir över och jag slår huvudet i väggen och kommer hela tiden tillbaka till den här idiotiska frågan, vad är meningen med allt det här? Finns det någon mening överhuvudtaget?

Ge mig tusen droger och en miljard beundrare och en scen och låt mig ta över världen så att jag kan göra den till vad den borde vara. Det enda jag håller på med nu är att se tillbaka och gräma mig och ångra vad jag gjort och jag skulle verkligen vilja komma över det destruktiva beteendet och se framåt och sparka in alla stängda dörrar med en känga med stålskodd tå och alla ni med era små petitesser som ni tror är så viktiga, ni kan, ja ni vet vad ni kan göra.

Alla dessa måsten, vem fan är det som bestämmer över mitt liv egentligen? Ja inte är det jag det är då en sak som är säker och de här kalla vindarna som blåser när ska de mojna och när blir det dags att ta kontroll över det som sker varje dag och som jag inte har någon styrning över? Ingen har en jävla aning om hur det ska bli det är en sak som blir mer och mer tydlig för varje dag som går. Och att världens mäktigaste land har innevånare som röstar fram en idiot till sin ledare får mig osökt att tänka på den där gamla låten med UB-40 var det va? ”The lunetic´s has taken over the asylum.”

Jag är fortfarande till viss del kvar i det här tänket som säger, att om jag bara gör si eller så och säger det och det och håller käften när jag borde hålla mun så kommer allt att ordna sig. Så är det ju för helvete inte. Du ska vara ödmjuk sägs det men vad leder det till? Som jag ser det så är det enda som kommer ut av ett sådant beteende är att du blir handlingsförlamad och att du mister din integritet och till slut så kommer folk att sätta sig på dig som på en jävla toalett och du får ta en massa skit som du absolut inte vill ta.

Varför ska jag göra saker som jag inte vill göra för att andra säger åt mig att göra det? Och vad är det som får dig att tro att du har någonting med vad jag vill och vet att göra? Håll käften! Låt mig vara ifred! Sköt ditt du så sköter jag mitt som Micke D sa en gång och det ligger mycket i det. Det är alldeles för vanligt att människor låter sig hunsas av andra män och kvinnor bara för att det är sagt att det ska vara på det sättet. Att någon ska bestämma och andra ska lyda. ”Don´t follow leaders”, som Bob Dylan sjöng borde vara allas melodi i dag då det tydligen är kutym att dårar ska styra världen och fatta idiotiska beslut som bara gör livet till ett helvete för vanliga, normalt funtade människor och att sedan kalla det för demokratiska val och folkomröstning är ju bara ett slag i ansiktet på hederlighet och ärbarhet.

”Fucking idiots!” Skulle en man som jag skulle vilja lära känna ha sagt.

Från att ha varit en man som en gång i tiden knappt kastat någon skugga så har jag blivit någon som ingen kan ta för given och som är så in i helvete benägen att tala om för andra vad jag tycker och tänker. Jag hoppas att du blir rädd, och att du sedan kommer över den och inser att det är just rädslan som styr och att den inte är någonting att ha och att du sedan ser mig i ansiktet och ger mig svar på tal. När vi sedan vänder våra ansikten mot solen och kisar så kommer vår skuggor att kastas som en diamantprydd, svart sammetsfilt  över världen och förvandla den till något som det går att leva i istället för att den är som den är nu, en jävla soptipp för vansinnigheter och annan skit.

Kom igen nu alla därute! Följ mig och höj era knutna nävar mot skyn på det att den blir till en enda gigantisk knytnäve så slår vi etablissemanget och då framförallt D.T och V.P på käften.

Det är nog nu!

 

 

 

På Avdrift

Jag gick inte framåt. På grund av olika anledningar så gick min färd sidledes och det som borde ha varit ett framåtskridande blev istället en avdrift. 

Det var ett par år där som jag hade problem med att komma åt rätt håll. Jag ville verkligen vara som en pil i tillvaron. Framåt, framåt, rakt igenom alla hinder och allt skulle kombineras och integreras i mitt bergochdalbaneliv. Mina barn J och J och E samt deras mor T var som bollar i ett evigt jonglerande och jag tappade än den ena och än den andra bollen men gav inte upp.

Jag var som en cirkusartist. Kvällsföreställningarnas lysande stjärna i manegen och för mig så var livet inte uppdelat i små delar såsom barn, sambo, arbete och nöjen utan allt var en gröt som jag slevade i mig med god aptit. Att göra avkall på något för att smaken på gröten skulle bli bättre var för mig orimligt. Det var först senare som jag insåg att min inställning eventuellt var en aning omogen, för att inte säga orimlig och idiotisk.

Fastän jag minns mest de behagliga stunderna när jag satt i parken med J och gungade och grävde i sandlådan. När jag var pappaledig och drev runt på Södermalm mellan lekparkerna. Alla bekanta jag fick som var i samma situation och hur stolt jag var över att ha en sådan vacker son som J. Alla andra barn var som troll jämfört med min ängel och när sedan hans lillebröder kom, J och E, lika änglalika de, så var allt fullbordat och vi lämnade söder  när småbrorsorna var två år för norr och staden på landet.

Avdriften fortsatte dock. Jag hade som vanligt kursen klar för mig. Utstakad och färdig att anträdas var min stig och jag hade nödvändig utrustning och alla ville vara med på resan utom en. Just så var det. Jag kände mig fruktansvärt motarbetad och missförstådd och jag var det också har jag förstått även om det har funnits de som ville få mig att förstå att allt var mitt fel.

Så var det inte.

Jaha, tänker ni som läser nu, här kommer den där jävla avbönen igen och den har vi verkligen fått nog av och visst, jag kan förstå att ni tänker så. För jag tappade ju alla bollarna och jag stod där utskrattad mitt på scenen men jag ångrar fan i mig ingenting av det jag gjorde.
Hon som jag älskar gjorde mig stark.
Hennes kärlek var som en närkontakt med ett liv som jag inte trodde fanns. Jag stod där förstås med böjt huvud i någon slags skam för att jag gått emot strömmen men jag betänkte mig aldrig. Det förvånar mig än idag att jag aldrig tvekade. Att jag  äntligen vågade vara den jag är, tordes vara förskrämd och osäker. Att kunna säga utan att vara rädd för nedvärderande blickar och höjda ögonbryn att, jag kan inte det här. Att djärvas be om hjälp och vara säker på att få den. Så jag böjde knä och plockade upp alla bollarna igen och jag fortsatte mitt jonglerande och jag höll på med det i tolv år och jag var så stark och jag kämpade för mina pojkar och vet en sak J och J och E att även om ni tycker att jag svek er. Så hittade jag till slut en väg för mig själv och i och med detta även en för er.

Den  här tiden då  allt jag sa och gjorde var för att hon den andra skulle tycka om mig mer gjorde mig till en människa jag inte ville vara. De åren jag kämpade för att vara någon annan, någon som hon och hennes föräldrar kunde respektera och älska var faktiskt ett större svek än det som kom senare. Tårar föll och faller än idag  när jag tänker på er mina barn och kommer antagligen aldrig att få veta vad ni tänkte, och det är så svårt att skriva det här för jag hittar inte orden.

Emellertid, jag kommer aldrig att glömma tiden när ni var små mina idag så stora pojkar och hur ni och jag och U försökte skapa ett liv tillsammans. Alla dessa lögner som ni blev matade med och hur ni var för små för att kunna förstå utan stod där värnlösa och ingen av er kunde begripa varför det blev som det blev. Jag ville ger er en perfekt värld och jag gav aldrig upp, ni var viktigast. Även om er uppväxt blev långt ifrån idealisk så hoppas och tror jag att ni åtminstone kan förstå att jag utkämpade en svår strid och även om jag inte vann så förhindrade jag en katastrof. Det är min övertygelse.

Alla våra filmkvällar, mina röstimitationer när vi läste undertexterna för er jag och U och Star Wars blev en ledstjärna för oss och kraften gjorde oss starka och jag var er jävla armé som höll stånd mot kejsarens ondska. Ni vet det, eller hur? Ja det vet ni. Jag kan känna det ibland när vi talas vid och även om jag aldrig kan begära av er att ni skall ta parti, och jag vill inte det ens, så tror jag att ni är övertygade om att jag åtminstone aldrig lät mig förledas av den mörka sidan.

Jag tänker ofta på våra semestrar i Skåne, när jag visade er min barndoms somrar och vi gjorde allt som jag gjorde när jag var liten. Krabborna, sandslotten, danska glassbaren i Båstad och Hasses förbannade lada så fylld med onödiga, underbara saker. Och här kommer tårarna i ögonen igen, och vindarna blåser från andra sidan Skälderviken och minns ni nätterna då det regnade in och det var som i en film med kastruller på golven och mössen kröp i väggarna?

Kom ihåg solnedgångarna pojkar. Minns era brunbrända ben och era blonda kalufser och försök se med mina ögon hur ni stod nere vid dikeskanten på rad på morgonen och kissade. Nakna och underbara ser jag er stå där med era vita rumpor i kontrast mot era bruna ryggar och ben och det gröna gräset, och minns korna i hagen och kaninerna vi försökte fånga. Glöm aldrig hur U gav er sitt liv och sin själ för att ni skulle ha det bra. Hon är ett mirakel och jag vill att ni förstår det. Inte många skulle ha gjort det hon gjorde och fortfarande gör för er.

När jag ser er som vuxna idag så ser jag fortfarande mina smala på gränsen till taniga pojkar med glada leenden och jag vill att ni i era hjärtan gömmer det där kortet som jag tog på er och U när vi var ute med båten på stora Värtan. Minns ni det? Jag hoppas det. Ett lyckligt kort, en lycklig tid och även om himlen föll ner över våra huvuden ibland så var vi lyckliga tillsammans för det mesta, eller hur?

Som ni vet så gör jag allt för att ni ska få ha mig kvar ett tag till. Jag lever ett i det närmaste bekymmersfritt liv nu och jag önskar er detsamma och stoltheten och kärleken jag känner för er är som ett svällande hjärta som knappt får plats i mitt bröst och visst har jag gjort misstag. Jag blir aldrig av med sorgerna ifrån mitt förflutna och jag önskar inte heller att de ska försvinna. Jag lär mig hellre av dem så att jag kan vara en bättre människa de år jag har kvar på jorden.

Mitt hjärta är fyllt av godhet. Jag hoppas att ni kan känna det.

 

 

 

 

 

 

”Du borde vara gladare”, sade hon. ”Du är ofta så sur och butter och du skrattar nästan aldrig nu för tiden.” Hon satt i soffan mitt emot honom med benen uppdragna under sig och såg trumpen ut.
Han stirrade på teven och visste inte vad han skulle säga.
Hon hade rätt, det rådde inget tvivel om den saken och han var den förste att erkänna sina brister och fel, men det här var jobbigt för honom. Den femtioårige mannen ville verkligen inte vara en surgubbe och hans första reaktion var att försvara sig.

Emellertid så reste han sig istället utan att säga något och gick ut i köket för att hämta en bit choklad.

”Vill du ha?” frågade han med handen inne i skafferiet. ”Choklad.” svarade han på hennes fråga om vad det var hon eventuellt ville ha. Han bröt av en rad och stoppade den i munnen. Resten av kakan tog han med sig in i vardagsrummet och lade den på bordet. Han tuggade frenetiskt när han satte sig ner.

Glad, sa hon glad tänkte han och tittade ut genom fönstret ? Vad har jag att vara glad över egentligen? Varför skulle en gubbe på över femtio vara glad, det kan du verkligen fråga dig tänkte han vidare och tryckte in ännu mera choklad i munnen? Trött, halvfet, på gränsen till impotent och med ett förflutet som fast anställd fullblodsidiot på ett och samma företag sedan evigheter tillbaka. Glad? Nej du djävulen, det kan du glömma. Den trötte mannen lutade sig tillbaka och längtade efter en cigarett. Tog en snus istället när han svalt ner chokladen. Det är bra för mig tänkte han, att jag slutat röka. Jag kommer att leva längre, och det är ju viktigt, eftersom jag är så förbannat lycklig hela tiden. Han skrattade till.

”Vad skrattar du åt?”
Den medelålders mannen såg förvånat på sin fru.
”Men jag är ju glad”, sade han spelat indignerad. Var det inte det du ville att jag skulle vara. Hur ska du ha det egentligen?”
”Du verkar ju inte så där överlycklig direkt. Det där var inget lyckligt skratt i min värld.”

Den medelålders mannen suckade och himlade leende med ögonen åt sin fru

”Jag orkar inte vara lycklig”, sade han uppgivet sedan. ”Det finns för mycket idioter i världen. Jag säger som min kollega på jobbet hävdar, att nittio procent av alla innevånare i Sverige är idioter och merparten av dem är kunder på vårt företag.” Han flinade och sög på snusen. ”Och det sagt av en man som också hamnar under idiotepitetet.”
”Och du då, du är förstås inte idiot?”
”I dina ögon kanske, men det visar ju också vilken kategori du omedvetet tillskriver dig”, skrattade han.

Han fru skrattade med. För hon älskade honom och skulle alltid göra det och även om han var mer eller mindre galen så hade hon aldrig träffat någon som honom. Han rörde vid hennes själ och även om det hade funnits en tid då hon hade funnit hans åsikter som alltför radikala och onödigt ärliga. Så hade hon lärt sig att acceptera hans sätt och idag förstod hon honom. Och tyckte till och med att han hade rätt för det mesta.
Hon reste sig och gick ut i köket.

”Vill du ha te älskling?” Hon visste vad svaret skulle bli.
”Te?” Frågande.
”Ja just te ja, måste du alltid fråga om med det tonfallet?”
”Gör jag det? Sade han. Så drygt och irriterande det måste vara för dig.”
”Jaa”, sade hon och flinade.

Hon bryggde således te åt sig och sin man för hon visste att han ville ha så småningom. Hon kände sig lycklig när hon bar brickan med koppar och mjölk och socker och lite kakor in till vardagsrummet för hon visste att han älskade henne tillbaka. Hon hade aldrig i hela sitt liv känt sig så älskad och dyrkad och hon önskade bara att hon träffat honom mycket tidigare. Hon hade många saker på sin önskelista för övrigt. Mycket som hon ville ha ogjort, men också en hel del saker som hon önskat att hon hade gjort men som aldrig blev av men hon tänkte inte på det så ofta. Det låg undanstuvat i en koffert på vinden och hon tänkte låta det stanna där. Det var bäst för alla inblandade tyckte hon.

Han såg på sin fru när hon hällde upp teet och som alltid så blev han alldeles varm inombords. Så vacker, han tyckte att hon var den vackraste kvinnan på jorden och han var besatt av henne.
Jag är glad att jag har dig i alla fall tänkte han och lade tre skedar med socker i tekoppen. Även om jag aldrig riktigt kommer att få veta vem du verkligen är så är jag mer än tillfreds med att ha dig här hos mig.
Han tittade ingående på henne, tog sig innanför skinnet och in i hennes medvetande, inbillade han sig. Du döljer något tänkte han och studerade henne när hon drack sitt varma te. Även om du hävdar att du inte gör det så vet jag.

Fastän å andra sidan så behöver jag inte veta allting heller fortsatte han sitt funderande. Troligen så är det bäst för mig att inte känna till allt som hänt i ditt liv och även om jag har ett sjukligt behov av att berätta merparten av det som hänt mig i mitt, så kan jag inte begära samma sak av dig.
Tänkte han, och det var den officiella tankeversionen. I själva verket så åt det honom inombords som en cancersvulst att tro sig inte veta vem hon var innerst inne. Fastän han hade nästan förlikat sig med att hon aldrig skulle berätta hela sitt liv för honom. Han hade visserligen fått den redigerade versionen, men vad han ville ha var den oklippta råkopian som han trodde fanns någonstans. Även om han visste att det skulle förstöra mycket av vad de hade tillsammans om den nu mot förmodan skulle dyka upp, om den existerade, han hade de sista åren börjat tvivla på att den gjorde det. Så trodde han ändå fullt och fast på en idé som innebar att riva ner allting och börja bygga på nytt från en ny obesudlad grund.

Hans fru delade, visste han, inte den uppfattningen.

De tog en promenad tillsammans sedan och hösten kändes i luften. Löven i björkarna hade börja ändra färg och många hade redan lämnat tryggheten i grenverket och singlat mot marken för att låta sig fraktas vidare med vinden mot nya mål. Mannen och kvinnan höll varandra i händerna som de alltid gjorde och hon lade med jämna mellanrum sitt huvud på hans axel.

”Han är min man”, tänkte hon och såg för sin inre syn Helene Sjöholm på scenen på Skansen. Jag är så trygg i hans sällskap nu för tiden.
Fastän det hade inte alltid varit så mindes hon. Han var så osäker på sig själv för några år sedan och den där besattheten han hade av att veta allt om henne höll på att förstöra allting emellan dem. Hon hade verkligen försökt att göra honom till lags men det var som en sjukdom hos honom och hon var tvungen att sätta stopp för inkvisitionen. Hon förstod inte vad  det var han letade efter riktigt. Det var nästan som om han ville hitta något riktigt fult och hemskt så att han kunde vältra sig i självömkan och misär. Hon hade sagt det till honom.

”Du vill inte må bra, eller hur?” Hade hon sagt. Ja, hon hade sagt det med hjälp av många fler ord förstås och hon hade varit arg. Men kontentan var just att hon fick klart för sig att han helt enkelt inte ville må bra tillsammans med henne och just då så kändes det som om hon hade fått nog.

Hon hade spänt ögonen i honom och hon trodde att han förstod just i det ögonblicket. Hon såg det i hans själ på något sätt. Det glimmade till bakom de gröna irisarna som hon älskade och även om han lämnade henne och gick ut i natten, gick från lägenheten de bodde i då innan de köpte huset och sade att hon kunde dra dit pepparn växer och att det inte spelade någon roll om hon var kvar när han kom hem. Så visste hon att hon nått fram.

När han kom tillbaka flera timmar senare så satt de tillsammans i den fula svarta skinnsoffan. De sa ingenting. Det behövdes inte. Båda visste trodde hon och från den dagen så hade saker och ting gått åt rätt håll. Hon såg förvisso hans demoner ibland och hörde dem viska hemskheter i hans öron. Emellertid så såg hon också att han höll på att vinna kriget och han var en starkare man nu än han var då.
Hon stannade och ställde sig framför sin käre make och kysste honom på munnen.
Han såg frågande ut.

”Vi går hem nu älskling”, sade hon.
”Varför då? Det här är ju jätteskönt. Jag älskar den här klara rena luften.”
Hon lät sina händer glida in under hans jacka och in till hans skinn under T-shirten och smeka hans ryggslut.
”Jag vet något som du älskar mer.” Hon såg på honom med simmiga ögon och tryckte sig emot hans kropp.
Han log ner i hennes hår och viskade i hennes öra:
”Du gör mig galen, vet du det?”
”Jag vet det”, sade hon och började gå hemåt, före, med hans hand i sin och han följde henne som råttorna råttfångaren i Hameln.

”Älskling! Sade han.”
”Ja?”
”Jag är glad nu.”
Hon släppte hans hand och skuttade framåt som en yster kanin. Stannade och vände sig om och log emot honom med huvudet på sned.
”Det är bra det min älskling, för det är jag också.”

Den unge mannen stod med fötterna i jorden, bokstavligen. Stadigt förankrade i mylla och tarvligheter var hans fötter. Djupt nere i skiten bland förolämpningar och elakt förtal befann han sig och som en vindflöjel vände han kappan efter åsiktsvindarna i hopp om att kunna vända trenden. Han hade huvudet bland molnen dock.

Blott sexton år gammal så kändes det som om han hade levt klart. Som om han fått nog av det som livet hade att erbjuda och varje dag var en uppförsbacke som aldrig tog slut och när kvällen kom så satt han på sitt rum och stirrade in i väggen utan att se . Han levde emellertid i en fantasivärld där allt var som det skulle. En värld där han var populär och snygg och vältränad och alla flickors favorit. Han drömde sig någon annanstans. Seglade bort från den ogästvänliga verkligheten på sina vita ulliga moln. De isblå ögonen var fästade på horisonten och hans väderbitna skinn var brunbränt och han hade mössan på svaj där han stod i fören på skeppet och hans leende var lika bländvitt som Errol Flynns och han hade värjan i hand.

Fastän trots drömmar om hjältedåd och brusande hav och kvinnor med svällande behag, så grät han den ensammes gråt.

Bittra tårar föll på hans kinder och han snörvlade och snöt sig i tröjärmen och torkade av snoret på mattan på golvet. Ute i vardagsrummet satt hans föräldrar med några bekanta och tittade på teve. Det var något slag underhållningsprogram som gick eftersom det var lördag och både hans mor och hans far och gästerna var berusade på faderns apelsinkonjak som han hade köpt genom jobbet. Den levererades i enliters plastförpackningar och dracks med Coca Cola. Den unge mannen avskydde när hans dagars upphov var berusade. Speciellt hans mor blev som en annan människa. Plötsligt blev hon arton år gammal igen och uppförde sig som en kåt tonåring och flirtade med alla och envar även i hans fars åsyn och sonen höll sig undan. Stannade på sitt rum och vägrade gå ut trots att modern med jämna mellanrum kom och knackade på hans dörr.

Han hade lärt sig att avsky sprit. Men nyfikenheten var hur som haver stor på hur det skulle kännas om han drack. Så på grund av detta så gick han ut i köket och stängde dörren om sig. Öppnade kylskåpsdörren med öronen på helspänn och tog ut konjaksflaskan och i skydd av den öppna kylskåpsdörren fyllde han ett dricksglas till hälften med spriten och fyllde på med Coca Cola. Gick sedan in på sitt rum, satte på en skiva med Alice Cooper och hällde pö om pö i sig alkoholen. Detta förfarande upprepades ytterligare en gång och när han var påtagligt berusad så tog han på sig ytterkläderna, stack in sitt huvud genom dörren till vardagsrummet och sade kort.

”Jag sticker ut ett tag med moppen.” Han sluddrade en aning men ingen märkte något trodde han.

”Kör försiktigt bara”, ropade hans mamma och vinkade till honom. Hennes ögon lämnade inte teverutan där hon halvlåg i soffan med klänningen alldeles för högt uppdragen på låren och med ett fånigt flin på läpparna.

”Kom inte hem försent”, sade hans far myndigt och svepte i sig det sista av groggen.

Fast det skiter du i farsan tänkte han, och du med morsan, och ni kan dra åt helvete bägge två tänkte han med sin berusade hjärna och gick och slog igen ytterdörren efter sig.

Med fartvinden brusande i öronen och det långa lockiga håret fladdrande for han fram på vägarna på sin blå Push Dakota med Texasstyre. Den var trimmad till max med både ny, större, cylinder och ett jack i kolven, nya drev och ställbart munstycke och den gjorde sin modiga sjuttio kilometer i timmen på raksträcka och nästan åttio i nerförsbacke. Hjälmen hade inte uppfunnits ännu och det fanns inga trafikregler på den här tiden. Den unge mannen kände sig fri och han lade ner sin moppe i kurvorna och kände sig som om han tävlade i roadracing. Han kunde genom motorvrålet höra publikens entusiasm när han i sista kurvan dippade motorcykeln ännu mera och snuddade med knäna i marken och det slog gnistor om fotstöden när de skrapade emot asfalten. Racerhjälten gick ännu en gång i mål som segrare och stod högst upp på prispallen och sprutade champagne över de hänförda kvinnorna där nedanför som trånade efter hans kärlek.

Han tog en sväng förbi närbutiken efter prisceremonien och köpte sig några mellanöl av den inte så åldersgränsintresserade butiksinnehavaren. Hängde kassen med de sju ölen på sitt styre och fortsatte sin färd.

Han stannade sin moped vid det så kallade ballongtornet som var ett trätorn med en röd metallkula som hissades då det var militärövningar på det övningsområde som han tagit sig till. Han parkerade sitt fordon och klättrade upp och stod och såg ut över de vida gräsmattorna. Den unge mannen kände sig lycklig och upprymd av spriten, inte rädd och olycklig längre och när det kom ett par hand i hand nere på grusvägen som gick förbi tornet, så hojtade han och skrek och vinkade och skrattade hysteriskt. De unga tu vinkade osäkert tillbaka men han kunde höra hur de skrattade åt honom.

Han blev förbannad. Öppnade en öl och skålade med dem samtidigt som han skrikande hävdade att de var idioter. De skyndade förskräckt på sina steg och försvann bakom kröken. Pojken satte sig ner på golvet högst uppe i tornet och lutade ryggen mot plankorna som utgjorde en dryg meterhög vägg och var därigenom i skydd från omvärlden. Han drack upp sin öl och öppnade ytterligare en, tömde den också, och nu var han ordentligt full för första gången i sitt unga liv. Njutningen var fullständig. Aldrig hade han mått så här bra, varit så modig, så oövervinnerlig och vacker och han insåg att det här var hans melodi.

Han drack mera öl.

Nu började det snurra ordentligt i den unge mannens huvud och han hade problem med att ta sig ner från tornet. Höll sig krampaktigt i de impregnerade träledstängerna och lyckades efter en vådlig färd till slut att landa på marken.

Han mådde illa.

Ansiktet var kritvitt och det vände sig i magen på honom och till slut så var han tvungen att kräkas. När han var klar och torkat kallsvetten från pannan så mådde han bättre och han lade sig ner i gräset en stund och såg upp mot himlarna. Han kände doften ifrån den fortfarande varma mopeden, förbränt tvåtaktsbränsle, och han tyckte det luktade gott. Det värsta ruset hade lagt sig nu efter den ofrivilliga magtömningen så han satte sig upp och öppnade en öl till för att fylla på.

Han tänkte mellan klunkarna att det här ska jag aldrig sluta med. Jag får bara ta det lite lugnare i fortsättningen.

Med lite möda tog han sig till slut upp stående igen och satte sig på moppen, startade motorn och fortsatte som ett skepp i nöd vägen fram. Han hade först tänkt sig hemåt, men insåg trots att han mådde förträffligt att det säkert inte skulle ses med blida ögon om han kom hem berusad. Säker var det så att ingen av hans fulla föräldrar skulle märka något i alla fall men han tog det säkra för det osäkra och fortsatte sin roadtrip ett tag till.

Vid korvkiosken bara ett par kilometer hemifrån stannade han. Hon jobbade där, föremålet för hans ömma låga, så han tänkte köpa sig en korv med mos, som han brukade göra, bara för att få titta på henne lite grann . När det blev hans tur så såg han till sin stora förvåning henne i ögonen utan att slå ner blicken som en blyg viol, och istället för att bara göra sin beställning så konverserade han. Han var rolig också, och slagfärdig och faktiskt riktigt charmig och när han till slut tog mod till sig och frågade när hon slutade så stannade tiden. Hon såg på honom och det var som i en Disneyfilm med dansande ljusblå fjärilar och kulörta stjärnor när hon lade huvudet på sned och sade med ett leende i mungipan:

”Jag slutar klockan elva.”

Glad som en lärka tittade han på klockan, såg att hon var strax efter tio, sa att han skulle komma tillbaka och fräste iväg på moppen i ett moln av damm ety parkeringen framför kiosken bestod av grus. Han hade tre  öl kvar i kassen på styret och drog iväg till närmsta park där han satte sig ner för att styrka sitt mod, behålla sin verbala förmåga och sitt sinne för humor genom att i snabb takt dra i sig alla tre burkarna. När han sedan väl satt upp på sin blå Puch och tog ut kursen mot korvkiosken så slog det till i skallen på honom och han körde helt enkelt i diket. Den nu asfulle unge mannen for över texasstyret, slog skallen i en sten och dog på fläcken.

När ambulansen kom och personalen bara kunde konstatera faktum så satt han på en sten och tittade snopet på och tyckte att det var lite synd nu när han äntligen fått ett läge på den flicka som han älskade. När polisen en timme senare levererade det smärtsamma beskedet till hans mamma och pappa så stod han bredvid och observerade och betygsatte sorgen och kunde konstatera att de faktiskt blev ledsna. fulla var de visserligen, men de grät bägge två och hans mor som alltid hade haft ett sinne för det dramatiska, föll till golvet och kröp ihop som en boll.

Vid begravningen sedan så fortsatte teaterföreställningen när modern kastade sig över kistan, rev ner alla blomteruppsättningarna, och vrålade:

”Farväl min älskade son!”

Ja, eller hur, var allt sonen som satt i predikstolen bredvid prästen kunde tänka. Begravningskaffet var en tråkig historia tyckte den avlidne och satt mest och gäspade bredvid sin far som tryckte i sig det ena vinglaset efter det andra för att döva sorgen men det var nog mer för att få en anledning att supa igen, ansåg hans telning. Hans mor som verkade ha kommit över sorgen snabbt satt nu glatt och konverserade hans mosters man som på grund av situationen såg lätt förvirrad ut. Mostern som satt mitt emot såg sur ut.

”Nej du, vi skiter i det här nu va?” Sade han till sin ledsagarängel. ”Jag orkar inte med det här pekoralet längre, kan vi åka nu?”

Ängeln skrattade och ryckte på axlarna, lade armen om honom och de började gå mot utgången. Det sista han såg av jordelivet var hur hans far reste sig upp och skrikande bad hans mor att för helvete visa lite respekt över deras sons död.

”Bättre sent än aldrig” tänkte den förolyckade sonen och klev in genom en skimrande portal som förhoppningsvis skulle leda honom till ett bättre liv.

 

 

Han gav sig av och gav sig själv ett ultimatum
det finns en tid
så sade han
som lämpar sig för mig
följ med mig mitt hjärtas slag
gör mig sällskap du min själ
låt oss färdas både natt och dag
både lågt och högt och mitt emellan

När vinden ven och himlen stod i val och kval
och gräset låg och träden stod
och löven höll sig stadigt fast i grenarna
då gick den krumma ryggen rakt
och tiden stod i stram givakt vid ödevägens kant
med blicken fast och övergiven
och såg hur åren kom och gick

Och tiden var ett vagt begrepp för krumma ryggars kval
vem som gav och vem som tog
och vad var det för en tid han sökte
som saknades och fanns
finns det något slut på tideräkning och
när började den ens
är tiden slut när natten kommer
han trodde inte det

I nattens säck som var så surrad med dubbla knutars rep
där satt vår man med sorgsen själ
och med ett hjärta utan slag
inget ljus och inget ljud
han ville inte ha dem ens
han frodades i mörkret
växte inåt för var dag
och grodde som en rot i jorden

Och klockans slag i mörka tornet på torget där han bott
de kändes som hans andetag
de var som stegen som han gick
med sin böjda trötta rygg
han hittade sin tid till slut
och den tar aldrig slut det såg han
tiden är en anledning och inget mått
på liv
på död
på någonting

Jag frågar mig det ibland. Vad är meningen med allt det här? Jag vet att det är en rätt fånig fråga men när du som jag vankat omkring i samma hjulspår i så många år, och jag börjar faktiskt närma mig pensionsåldern, så tycker jag att frågeställningen är berättigad.

Vad har jag åstadkommit? Vad har jag tillfört? Har jag varit viktig för några människor? Är jag nöjd med vad jag skapat på planeten jorden?

Naturligtvis så har jag åstadkommit en hel massa saker, fem barn till exempel och jag hoppas att jag varit viktig för dem. Jag inbillar mig att jag är viktig för min fru och att mitt ex i alla fall någon gång funnit något hos mig som hon kunde uppskatta. Jag har tillfört både glädje och sorg till mina medmänniskor, mest glädje föreställer jag mig, men även en hel del sorg tyvärr och jag ältar dessa missgärningar än idag.

Härom kvällen så stod jag framför badrumsspegeln och såg på mitt skäggiga, rynkiga ansikte och tänkte: Räcker det inte nu? Är jag inte klar med den här typen av liv som jag lever snart? Det tar emot, tänkte jag. Det är inte roligt längre och jag har svårt att hitta motivation till att fortsätta som jag håller på.

Det handlar inte om att jag är trött på att arbeta. Eller ens att jag  är otillfredsställd med min familjesituation. Tvärtom, ibland är det riktigt roligt att gå till jobbet och jag älskar min familj och vårt hus och vår bil och jag blir helt hög på den kärlek som jag känner för min fru och alla! mina barn, även de vuxna. Jag har blivit farfar också, bara en sådan sak skulle ju vara nog för att vara nöjd.

Men jag är ju inte det. Jag är fan i mig inte nöjd!

Jag är inte tillfreds med att inte veta vad allt det här leder till. Det känns ibland som att vandra omkring i en tjocka som gör att allt jag sysslar med inte har några skarpa konturer. Jag saknar krispigheten i en kristallklar tes. Den syrliga sötman från ett tydligt och klart mål. Jag vill se vad som döljer sig i stjärnornas glitter och jag vill känna att min närvaro i den här världen har en signifikant betydelse. En större betydelse än att vara äkta man, far och farfar. Än att bara vara någon som fortplantar sig. Än att ingå i det stora kretsloppet.

Jag vill helt enkelt vara unik. Enastående och underbar vill jag vara och jag vill  vara säker på vad mitt liv har för betydelse i det stora hela. Jag vill se vad som gömmer sig bakom de här kulisserna som jag tror att vår tillvaro är. Jag vill veta det nu! Så att jag får tillbaka den lust till liv som jag till en del förlorat.

Och ja, jag vet att jag tidigare predikat om vikten av att vara nöjd med det ringa. Att inse att det stora ligger i det lilla och till viss mån så tror jag det fortfarande. Det kanske rent av är så att när du till fullo lär dig uppskatta de små detaljerna i livet så dras ridån upp och livets mening står där på en scen som nyputsat kyrksilver. Fastän jag känner mig så otålig. Jag kan inte vänta längre det måste uppenbaras för mig nu känner jag innan det är för sent.

För sent för vadå? Ja inte vet jag om jag ska vara ärlig. Det är ju inte så att jag tror att jag ska dö inom en snar framtid men när jag till slut gör det så vill jag inte göra det iklädd ovisshetens mantel. Jag vill helt enkelt leva de sista åren upplyst, informerad, så att jag lugnt och stilla, utan stress, kan uppgå i evigheten. Är det för mycket begärt?

Jag inser nu att det är det som kallas för att vara religiös. Att ha en tro på något, att vara så övertygad om att det finns ett liv efter detta att du inte behöver vara orolig. Att du lugnt kan luta dig tillbaka i trons skinnfåtölj. Lägga upp fötterna på trygghetens fotstöd och låta dig svepas iväg på salighetens flygande matta och jag önskar att jag kunde vara så övertygad som de här religiösa människorna är. Så fantastiskt skönt det måste vara att vara så obändigt övertygad om att den kristna, muslimska, judiska eller vilken religiös livsåskådning som helst egentligen är sanningen, hela sanningen, och inget annat än sanningen.

Jag tror på en kraft. Eller snarare, jag är väldigt villig att tro på en kraft som kan hjälpa mig, lyfta mig, stötta mig när jag har det svårt. Dock så är jag inte övertygad ännu om att det finns någon sådan. Ibland så tycker jag mig känna att jag har någons slags kontakt och jag blir en Jodie Foster på resa i universum vid de tillfällena. Emellertid, lika ofta så tvivlar jag och jag vill inte tvivla. Jag vill vara säker, och utan att behöva anamma de heliga skrifterna så bokstavstroget, och ibland enfaldigt bokstavstroget måste jag säga, som mina troende medresenärer på planeten.

Så, slå upp portarna! Visa det dolda budskapet för mig! Ge mig en större anledning att gå vidare än den jag har. Jag anser att jag har förtjänat det.

God morgon…

Ingenting tänkte han. Jag känner ingenting. Han satt tidig morgon nere vid sjön och blickade ut över det ännu stilla vattnet och rannsakade sina känslor. Den ena cigaretten avlöste den andra och han tänkte på sin far som var död och på sin mor som också var avliden och så tänkte han på sin äldre bror som var försvunnen sedan två månader tillbaka. Han försökte hitta lite sorg och förtvivlan inom sig. Ville gråta en skvätt. Få ett kvitto på att han hade känslor men inget rörde sig inom honom. Han kände sig som en öde hed. Den känslomässigt handikappade medelålders mannen reste sig när han kände regnet komma.

Eftermiddag sedan och ljuset drog sig försiktigt tillbaka över landskapet och vågorna började gå höga på den lilla sjön vid vilken han slagit upp sitt tält. Det knaprade hemtrevligt på tältduken och vinden slet i tyget men han visste att han varit noggrann när han reste tältet, vilket han alltid var, så han var inte orolig. Boken som han låg och läste var visserligen bra men han kände hur trött han började bli. Ögonen gick i kors och han kunde inte hålla ordning på raderna i pocketboken så han lade den ifrån sig och rättade till kudden och lade sig ner för att sova en stund. Han var hungrig kände han men middagen fick vänta tills regnet lagt sig. Det ska fan stå och laga mat när det vräker ner, tänkte han innan han somnade.

När han vaknade hade det tack och lov sluta regna för han var utsvulten. Den hungrige mannen  plockade därför fram primusköket och en av  kastrullerna, stekpannan och vattendunken och tog sig ut till den lilla köksplatsen som han med hjälp av stenar och nedfallna träd tillverkat och satte igång med middagen. Det var fortfarande relativt ljust ute och det hade slutat blåsa och himlen var inte grå längre utan mörkt blå och det var vackert.

Efter maten kokade han kaffe och drack det nere vid sjön. Det vakade på den spegelblanka vattenytan och han funderade på om han skulle hämta sitt flugspö och försöka lura en öring eller två. Han orkade dock inte, kände sig fortfarande trött efter den långa vandringen och bestämde sig för att låta fisket bero till i morgon bitti.
Ett sträck med gäss flög i v-formation norrut och han tänkte på Nils Holgerson och han mindes hur spännande han hade tyckt att den boken var när var liten då hans far läste den för honom. Hur gammal hade han varit? Tio elva år trodde han.

”Du fattar ingenting!” Hade hans äldre bror skrikit när han stod på perrongen. ”Du är så jävla full av dig själv att du inte begriper att andra människor har känslor!”
”Jag! Fattar inte jag? Är du helt förryckt eller?” Sade han till sin storebror som stod där lindrigt nykter och höll sig i dörren till tåget. ”Du! Sabbade min lägenhet. Du! såg till att jag förlorade hyreskontraktet den där gången och det är du som bara drar och skiter i allting för att du ställt till det för dig ännu en gång. Skuttar iväg som en rädd liten kanin som du alltid har gjort.” Han tände en cigarett och kämpade för att hålla sig lugn. ”Och du har mage att prata med mig om att vara självisk.” Han drog ett djupt bloss på cigaretten och fimpade den sedan. Tog ett steg närmare sin bror och stirrade honom i ögonen. ”Du ska ha en sak klart för dig”, sade han väsande. ”Jag har alltid tyckt att du har varit en feg liten skit som aldrig någonsin har tagit ansvar för vad du gjort. Alltid ansett att den där bilden av dig själv som en djup och insiktsfull människa som svävar på ett högre plan som du skapat och som du inbillat folk är äkta och ditt rätta jag. Bara är en livrädd liten stackares skydd från verkligheten.” Hans bror ryggade tillbaka en aning. ”Det krävs mer mod att stå kvar vid hemmets härd när vindarna viner och försöka rida ut en storm än att som en krukaktig liten stackare sitta på Himalayas bergssluttningar och röka hasch anser jag.” Hans ögons sköt blixtar nu. ”Om du åker nu så behöver du inte komma tillbaka. Fattar du det. Jag kommer inte att vara din skyddsängel en gång till.” Han tände en ny cigarett och vände på klacken och gick därifrån.
”Du!” Ropade hans broder.
Han stannade och vände sig om.
”Du tycker att du är jävligt bra du va?”
Det kan du ge dig fan på att jag tycker, tänkte han och vände sig om och gick med bestämda steg därifrån.

När han kom hem till sitt hus så kokade han fortfarande av ilska. Han gick ut på baksidan av huset och vankade omkring på sin lilla tomt och funderade över varför han av alla människor, han som borde älska honom mest, avskydde och föraktade sin bror när de flesta andra avgudade honom. Naturligtvis var det så att han älskade sitt kött och blod, allt annat vore ju konstigt tänkte han. Men jag hatar honom också, nja kanske inte hatar, men näst intill.
För det mesta så kändes det som om han var den enda som kunde se igenom storebroderns påklistrade maner tyckte han. Se bakom fasaden som brodern byggt upp och som med grälla färger målade upp för omvärlden hur till synes speciell han var. Vilken intressant och mystisk person som stod framför dig.
”Lyssna bara på mina kryptiska uttalanden här så förstår du säkert ingenting”, tycktes storebrodern säga, och det var precis det som var meningen.
Allt han gjorde var en enda stor chimär var lillebroderns åsikt. Hans äldre bror var en drömmare utan verklighetsanknytning som hellre flydde, antingen via flaskan, eller via resor, än stannade upp och accepterade att livet var det vardagliga, det enkla menade han. Tillvaron är inte det fantastiska uppskruvade låtsasliv som finns i jakten på kickar och fantasier om stordåd som aldrig skulle komma att utföras var lillebroderns åsikt.
Eller också är jag bara avundsjuk tänkte han men slog bort tanken så fort den dök upp. För så var det verkligen inte. Varför skulle han som gått den rätta vägen vara avundsam på en som aldrig brytt sig om de regler och förordningar som det här samhället satte upp? Vara missunnsam mot någon som hellre packade väskan och gav sig ut på en resa utan slut än att stanna hemma och skaffa sig – som han tyckte i alla fall – ett normalt liv istället för att fly hela tiden.
”Jag har ju också rest”, sade han högt och fortsatte sitt planlösa vankande på den lilla gräsplätten. ”Och jag har också supit av olika anledningar fastän jag har ju även skaffat mig en utbildning och ett jobb som jag trivs med, i alla fall för det mesta, och jag har någonstans att bo och jag har barn som är vuxna nu och jag hade en fru tills cancern tog henne. Och jag har slutat supa”, mumlade han och kände i alla fall en antydan till hur sorg kan upplevas.

Han satte sig ner och svepte apelsinläsken och tände en cigarett.
”Jag är inte bitter”, sade han och härmade Robert Gustafsson som den förfördelade speedwayåkaren.
Men någonstans inom honom så gnagde den lilla råttan som kallades svartsjuka på hans självkänsla, och han var tveksam var han tyvärr tvungen att medge.
Var det inte så att han egentligen innerst inne skulle vilja leva det liv som hans bror levde? Eller snarare ha den inställning till tillvaron som han hade? Att slippa tänka så mycket och om något gick dig emot bara slå bort det, boka en biljett till Långtbortistan, tömma en flaska vin eller två, plöja nya fåror i glömskans åker, och sedan vara redo för nya uppgifter utan en tanke på det som hände igår?
Kanske ibland tänkte han. Inte hela tiden, det skulle jag inte klara. I lillebroderns fall så hade vinet varit en tillfällig lindring och det vara bara i berusat tillstånd som hans hjärna tillät honom att radera obehagligheter. Allt hamnade tyvärr i en ”backup” som genast återställde allt till ”default” när han nyktrade till och det enda sättet att slippa tänka var att fortsätta dricka.
I storebrorsans fall så handlade det mer om en permanent radering vad det verkade. Eller kanske en total förnekelse var nog närmare sanningen.
Säkert var det så att längst ner i källaren så fanns demonerna kvar även hos hans storebror, men dörren ner dit var låst med dubbla lås och nyckeln bortkastad.
Hos lillebror var det mer som en svängdörr ner till marorna så de kom och gick som de ville vare sig han var berusad eller inte. Enda skillnaden var att när han var full så kunde han handskas med dem på ett någorlunda normalt sätt. När han var nykter så var det inte lika lätt.

Den yngre brodern drack upp sitt kaffe och tog sig en sista titt på den nu spegelblanka sjön. Reste sig sedan och gick upp till tältet och plockade där undan matattiraljerna, diskade kastrull och stekpanna, tände en sista cigarett och kröp sedan in i tältet. Tog av sig sina fjällräven byxor och stövlar och satte istället på sig ett par mjukisbyxor. T-shirten behöll han på. Sedan kröp han ner i sin sovsäck, tände lampan och läste i sin bok igen en stund, släckte och somnade.

I den ljusa sommarnatten utanför tältet slog en räv sina lovar fram och tillbaka. Kände väl antagligen lukten av korven och makaronerna som blivit över men de låg i en väska som var låst med en gammal livrem av läder så räven kom inte åt dem. Räven satte sig ner och såg ut över sjön han också. slickade sig om munnen, stelnade till då han hörde en mus i gräset och smög sig sakta åt det hållet.

Solen låg på tältduken när den yngre brodern vaknade och det var hett som i en bakugn. Han kippade efter luft, fick nästan panik innan han tog sig ur sovsäcken och ut i det fria. Han stapplade ner till sjön och lade sig vid strandkanten och stoppade huvudet i vattnet. Efter en stund så kvicknade han till och satte sig upp. Det var kallt i fjällsjön och hans huvud kändes nedfryst efter doppet och vattnet rann från hans halvlånga hår ner över T-shirten men han brydde sig inte om det. Nu så kändes morgonen underbar. Han kisade mot solen och mådde bra. Ingen oro, inga stickigheter i hans huvud och det var så här som han trodde att de flesta människor mådde för det mesta. De enda gångerna som han kom i närheten den känslan var efter hård fysisk ansträngning, en god natts sömn, eller efter tillräckligt mycket intag av alkoholhaltiga drycker och eftersom han inte drack längre så var hans liv ett oroligt sådant och det var som att alltid ha sockerdricka i skallen. Han reste sig upp och gick tillbaka till tältet. Tände primusköket och satte på vatten för att koka kaffe. Under tiden vattnet kokade upp bredde han sig ett par smörgåsar, skar ostskivor med sin kniv som han lade på det osötade fullkornsbrödet och väntade. När kaffet var klart åt han med god aptit. Tände när allt var uppätet en cigarett och drog ner röken djupt i lungorna och njöt av smaken. Han hade försökt att sluta röka vid ett flertal tillfällen men aldrig haft motivationen riktigt. Det var för gott ansåg han, och han blev lugn av nikotinet.

Han tänkte på sin bror.
De hade ingen kontakt längre men var vänner på Facebook och han kunde se postade inlägg från än här och än där. Sist så var han i Grekland framgick det och han var solbränd, smal och berusad, föreföll det, på de flesta bilderna som lades upp. Han såg bra ut. Det hade han alltid gjort.
För två månader sedan så upphörde all kommunikation och hans andra vänner började diskutera sinsemellan om vad som kunde ha hänt. Ingen var direkt orolig. Alla visste ju hur han var och han är ju lite speciell och han klarar sig ju alltid men ändå? Och varför hade han ingen telefon?

Den yngre brodern visste att han var död.

Han hade vaknat en morgon och känt sig helt tom inombords. Som om något dött i hans själ. Han klev ur sängen och gick in på toaletten och såg sig själv i spegeln och bakom honom, som en suddig skugga, stod hans bror och log. Han vände sig om men ingen var där förstås och det var då han förstod att hans bror inte längre levde. Han blev inte ledsen, kände ingen sorg, upplevde i stort sett ingenting annat än en viss tomhet som sagt. Ingenting som sagt, han kände ingenting.
Efter frukost den här morgonen så ringde han till sitt jobb och tog ut två veckors semester som han hade sparat. Ringde till de kunder som varit inbokade hos honom och bad om ursäkt och skyllde på familjeangelägenheter, vilket i viss mån var sant. Bokade om dem och lade på luren. Sedan gick han ut i förrådet och hämtade ryggsäcken, tältet och liggunderlag samt primuskök med tillbehör. Packade ner de kläder han trodde att han skulle komma att behöva. Stuvade in allt i bilen och körde norrut.

Det kanske var lika bra tänkte han där han satt vid strandkanten med vått hår. Nu behövde han inte oroa sig längre. För hur det nu än var i relationen mellan honom och hans bror så var den alltid ett orosmoment och det var smärtsamt och jobbigt att leva med den irritation och ilska som grubblerierna visavi hans bror alltid födde. Att slitas mellan kärlek och hat och aldrig känna att du nådde fram riktigt. Att han inte förstod det du sa och ville förmedla. Samt att du var lika trög och ovillig att försöka förstå det han troligen ville säga till dig.
Nåväl, det är som det är tänkte han. Ingenting att göra åt nu. Vi förstod aldrig varandra och för vissa människor är det så spekulerade han. Jag älskade honom och han älskade mig ändå det tror jag nog fortsatte han sitt funderande.
Men att han var en idiot som aldrig vågade se sanningen i vitögat det är något jag alltid kommer att tycka och jag är säker på att han tyckte detsamma om mig tänkte han.
Fastän han är död och jag lever, det måste väl ändå säga något om vem som hade rätt.
Han log, reste sig upp och tittade upp mot de framrusande lätta molnen mot den ljusblå bakgrunden.
”Fan vet vilket som är bäst!” Sade han sedan.

Ett piano långt borta var allt som hördes. En ton här, en ton där, ingen melodi således utan spridda toner utan inbördes ordning. För övrigt så var det tyst, och mörkt och kallt efter golvet. För en stund sedan så blev en konservburk sparkad. Den rasslade fram över golvet och upplevelsen var som ett öronbedövande dån i tystnaden och han ryckte till skräckslagen. Tills han kom på att det var han själv som sparkat den.

”Hallå!” Ropade han och stod stilla och lyssnade. Ingenting hördes förutom det avlägsna pianot men mörkret var inte helt kompakt. En strimma ljus letade sig in genom taket, som ett spjut av eld, och han gick mot nedslagsplatsen. Han suckade och satte sig ner och vände sitt ansikte upp emot ljusstrålen och hans anletsdrag lystes upp som en fullmåne i natten. Han lyssnade till pianot igen och tonerna kom oftare nu och något som liknade en komposition kunde förnimmas. Han kände igen melodin men kunde inte placera tonföljden riktigt. När han reste sig stönade han ljudligt för den eviga värken i ryggen satte in igen – som en tolvtumsspik rakt in i korsryggen – och han gick lätt framåtböjd emot pianotonerna och stod till slut utanför en dörr. Den var låst. Handtaget var rostigt kunde han känna när han tog i det. Vredet var strävt och skrovligt och hans hand luktade metall när han förde den till näsan. Han försökte en gång till och tog i lite hårdare den här gången och nu gled dörren upp med ett knarrande på rostiga gångjärn.

Därinne var det lite ljusare och han såg att det fanns flera människor i rummet. Några dansade. En del tätt intill varandra och andra för sig själva i ett suggestivt vaggande till den nu alltmer påtagliga pianomusiken som även backades upp av en bas, en lågmäld gitarr som följde pianot i hälarna och en vispande virveltrumma. Allt hördes tydligt nu och han förstod inte varför han inte uppfattat musiken tidigare. En kvinna kom emot honom med utsträckta armar och han tog hennes händer och de dansade ut i halvmörkret. Hon lade sitt huvud mot hans axel och hon doftade gott av en parfym som han kände igen och han svävade som om han var berusad. Fötterna nuddade knappt golvet. Musiken letade sig in i hans huvud och omfamnade hans vindlingar och han ville lova vad som helst till vem som helst som kom i hans väg och han hade aldrig varit så lycklig tyckte han.

När musiken tystnade så ledde kvinnan honom till ett bord. En livréklädd kypare dök upp från ingenstans och serverade i höga glas en genomskinlig, pärlande dryck som när han drack av den fick hela hans kropp att pirra. Han vände sitt ansikte mot bordet intill och såg en man som satt och grät. Hela hans kropp var i konvulsioner av den häftiga gråten men ingenting hördes och mannen med glaset i sin hand såg frågande på sin kvinna mitt emot. Hon ruskade bara på huvudet och pekade på sin minimala klocka på sin vänstra handled. Skakade sedan ännu häftigare på skallen så håret stod som en sky omkring henne. Hon reste sig sedan plötsligt upp med vidöppna, stirrande ögon och skrek skräckslaget.

”Fy fan!” Sade han och satte sig upp i sängen.
”Vad är det?” sade hon som låg bredvid. Yrvaken och förvirrad tog hon honom i armen. ”Men du, du är ju alldeles genomsvettig.” Kvinnan satte sig även hon upp bredvid mannen och strök honom över kinden. ”Drömde du?”
”Skojar du”, sade han, böjde sig framåt och höll sig om huvudet med båda händerna. Han andades tungt och kände fortfarande parfymdoften i näsan. ”Du doftar som henne”, sade han tyst och lade sig ner igen på rygg och stirrade i taket.
”Som vem då?”
”Som hon som skrek.”

Det tog lång tid innan han somnade om och han låg länge och lyssnade till sin älsklings lugna andetag. Hon somnade alltid så snabbt. Han var avundsjuk på det. Själv kunde han ligga i både en och två timmar innan sömnen tog honom, bara för att exakt en timme senare vakna hungrig. Choklad hjälpte hade han kommit på så han gick helt enkelt upp och åt två rader Marabou mjölkchoklad och sedan somnade han och sov resten av natten. Varje natt var det likadant, oavsett när han gick och lade sig.

Han åt sin frukost ensam. Hans älskade hade gått till jobbet redan. Så var det varje morgon och han tyckte inte om det. Visserligen så fanns ju möjligheten att gå upp tillsammans med henne och han hade försökt men eftersom han sov så dåligt så hade han gett upp det förfarandet. Han dukade av frukosten och ställde in disken i diskmaskinen och gick och lade sig igen. Tog upp sin bok och läste en stund och somnade sedan om.
När han vaknade igen efter en timme så regnade det. Han hade drömt igen, fast inte lika intensivt som på natten. I stort sett samma dröm och den slutade alltid på samma sätt med att en vacker kvinna pekade på sin armbandsklocka och sedan skrek i panisk förskräckelse. Han kunde inte begripa varför och han hade försökt att rannsaka sig själv för att försöka hitta något som kunde förklara mardrömmen men inte lyckats.

Ett pianos lösryckta toner, ett mörkt rum med en ljusstråle, en dörr som han öppnade och sedan en lågmäld orkester, en gråtande man och folk som dansade och en vacker kvinna som visade på tiden och sedan skrek hjärtskärande. Så var drömmen. Inte varje natt, inte varannan heller men han drömde den och den skrämde honom från vettet och han vågade knappt somna längre.
Var det ett omen hade han tänkt? Ville kvinnan i drömmen berätta något för honom och vad i så fall? Att han tid var utmätt? Ville hon säga att något hemskt kommer att hända, och vad skulle det vara i så fall? Vad betydde dansen och den gråtande mannen?
Han gick ut på balkongen och tände en cigarett trots att han slutat. Det smakade inte gott så han fimpade igen. Han hade inte berättat för någon om drömmen och han tänkte inte göra det heller. Höll han på att bli galen? Det kändes så ibland och särskilt när drömmen varit så stark att han inte visste om han var vaken eller om han sov när den var slut. Han gick in igen och satte sig ner vid sin dator och gjorde upp en lista.

– Varför var det första rummet mörkt med en enda ljusstråle från taket, vad betydde det?
– Varför var det svårt att komma in i nästa rum?
– Varför kände han igen melodin som orkestern spelade och varför kunde han inte placera den?
– Vad betydde de dansande människorna och varför dansande några ensamma?
– Vem var kvinnan som han dansade med och varför kände han sig så lycklig under dansen?
– Vem var den gråtande mannen och varför hördes det inget när han grät?
– Varför pekade kvinnan på klockan?
– Varför skrek hon skräckslaget?

Han läste igenom listan och skrattade till. Undrade sedan vad skulle tjäna till och raderade den, ångrade, och sparade.
”Jag är galen.” Han reste sig upp och gick omkring i rummet och mumlade samma sak hela tiden. ”Jag är galen. Jag är galen. Jag är galen.” Han stannade framför fönstret i vardagsrummet och så på sin egen spegelbild. Han gjorde en grimas och sade sedan igen: ”Jag är verkligen spritt språngande galen.”

Han gick och satte sig vid datorn igen och tittade på vad han skrivit. Kanske att han överdrev det hela tänkte han. Drömmar var ju drömmar och inte så mycket att bry sig om och att du drömde samma sak några gånger var kanske inte så konstigt även om han inte hade hört talas om något liknande tidigare. Samma dröm två eller tre gånger fanns beskrivet på internet och förklarades med att något var tvunget att bearbetas i det undermedvetna. Men, hur många gånger hade han drömt samma dröm? Han tänkte efter och kom fram till att det handlade om tjugo gånger, minst.

”Inte normalt”, sade han högt. ”Det är inte normalt.”

Han stod på en hed. Vinden blåste snålt och vargar ylade långt borta. Han var naken men han frös inte. Nedanför honom i en dalgång låg ett hus och det lyste i fönstren. Ett gammalt trähus med snickarglädje, dalarött med vita knutar och han gick nerför en stig som ledde ner i sänkan. Han kunde höra ett piano som spelade. Ju närmare huset han kom desto högre blev musiken och när han till slut stod utanför ett fönster och kikade in såg  han att det satt en kvinna och spelade. En gammal kvinna, vacker men till åren kommen och hon var klädd i en svart klänning med spetsar och hennes långa, magra fingrar gled stillsamt fram över tangenterna och i rummet fanns dansande par och alla var nakna och alla såg lyckliga ut. Han längtade in. Ytterdörren var låst och hur han än slet och drog i dörrvredet så öppnades den inte. Han bankade frenetiskt på porten tills hans högra hand blödde men ingen  öppnade. Han började skrika och slog  hårdare och även sparkade på dörren men den förblev stängd. Till slut så gav han upp och började gå därifrån och när han gick stod alla de tidigare dansande paren i fönstren och såg efter honom. De ruskade alla på huvudet, pekade på sina klockor och han kunde se att de skrek i skräck för deras munnar var vidöppna och ögonen avspeglade fasa.

När han vaknade så stod han vid sovrumsdörren i vardagsrummet. Han hand värkte och han såg hur han blödde ymnigt och hur hela dörren var nerstänkt med blod. Han visste knappt var han var. Han grät och när han såg sig omkring så kände han knappt igen sig till en början. Han sjönk ner på golvet med ryggen mot den blodiga dörren och tårarna fortsatte att rinna. En tyst gråt. Nu mer för att han var rädd, livrädd och långsamt kom han tillbaka till rummet och började så smått att hitta trådarna igen. Han mindes inte att han somnat ens, eller var men han såg att det låg en fleecesfilt i soffan och antog att det var där han legat. Han händer skakade okontrollerat när han till slut reste sig upp och gick på darriga ben in i badrummet för att tvätta av sig. Han såg sig själv i badrumsspegeln. Såg att han var blek som ett lakan, såg skräck i sina ögon och att de var rödsprängda.  Han ruskade på huvudet och tittade på klockan och kunde konstatera att den var halv tre på eftermiddagen.

Han gick ut vardagsrummet igen och satte på lite musik. Bachs pianokonsert i D och han ställde sig vid fönstret och gungade med huvudet i takt med musiken och såg ut över området där han bodde. Långsamt återvände lugnet och som alltid så blev han lycklig av Bach. Mannen tittade ner på sin skadade högerhand, lindade av sig gasbindan och såg att det slutat blöda.

Det ringde på dörren.

Först tänkte han inte öppna. Trodde kanske att det var någon granne som undrade vad fan han höll på med därinne, men så beslutade han sig för att det kanske var något viktigt. Utanför dörren stod två poliskvinnor.

”Ja”, sade han frågande och kände hur en kyla spred sig inifrån och ända ut i fingerspetsarna.
En av de två poliserna frågade om han var den han var.
”Ja det är jag, vad är det som har hänt?”
Sedan frågade hon om hans älskling var den hon var och om hon bodde där ibland.
Han nickade och kände hur tårarna vällde upp i hans ögon.
”Kan vi gå in och sätta oss?” Frågade samma polis.
Den gråtande mannen vände sig om och gick före in i rummet.
De satte sig ner vid köksbordet.
Mannen sade ingenting utan satt bara och stirrade rakt fram oseende och väntade på det som han redan visste skulle komma.
”Hon är död.” Sade den andra poliskvinnan
Mannen nickade och tårarna föll ner på köksbordet
”Mördad.” Sade den första. ”Vet du något om detta?”
Han ruskade frenetiskt på huvudet och skrek rakt ut:
”Jag! Varför skulle jag veta något om detta?” Han slog med den högra fingertoppen hårt på sin armbandsklocka. ”Jag har varit hemma hela dagen och inte varit utanför dörren en sekund, vad fan menar ni egentligen? Mördad säger ni? Det här är ju för fan Sverige och vanligt folk blir inte mördade i Sverige!” Han reste sig upp och började gå runt i rummet.
”Vad har hänt med din hand?”
Han stirrade på henne och sedan på sin hand.
”Jag drömde och gick i sömnen och vaknade av att jag bankat på min sovrumsdörr tills jag blödde.” Han hörde själv hur sjukt det lät. ”Det är sant, jag vet, det låter helgalet men det är faktiskt precis vad som hände. Ni kan gå och kolla själva, det är fortfarande blod på dörren.” Han gick och satte sig igen. ”Hur gick det till?”
”Hon blev ihjälslagen av en okänd man på gatan. Fruktansvärt brutalt enligt vittnen”, sade den första polisen och spände ögonen i honom.
”Och jag stämmer in på beskrivningen”, sade han och gömde ansiktet i händerna.
”Just det, och efter vad vi sett här så är det nog bäst att du följer med till stationen.”
”Det här händer inte”, sade han men reste sig upp. ”Det var det här som skulle hända, det var detta som de varnade mig för.”
”Vilka då?”
Han tittade på först den ena poliskvinnan och sedan den andra, sänkte sedan blicken och såg ner i golvet.
”De i min dröm”, sade han och sträckte fram händerna.
De satte på honom handklovarna och ledde honom sedan ut ur lägenheten.
”Har du nycklar?” Frågade den ena polisen.
Han nickade. Hon slog igen dörren och lyfte sin radio till sin mun och sa:
”Vi har honom och tar in honom nu.”
När de gick nerför trapporna så hörde han hur ett piano spelade. Han kände äntligen igen melodin.