Till J och J och E…

På Avdrift

Jag gick inte framåt. På grund av olika anledningar så gick min färd sidledes och det som borde ha varit ett framåtskridande blev istället en avdrift. 

Det var ett par år där som jag hade problem med att komma åt rätt håll. Jag ville verkligen vara som en pil i tillvaron. Framåt, framåt, rakt igenom alla hinder och allt skulle kombineras och integreras i mitt bergochdalbaneliv. Mina barn J och J och E samt deras mor T var som bollar i ett evigt jonglerande och jag tappade än den ena och än den andra bollen men gav inte upp.

Jag var som en cirkusartist. Kvällsföreställningarnas lysande stjärna i manegen och för mig så var livet inte uppdelat i små delar såsom barn, sambo, arbete och nöjen utan allt var en gröt som jag slevade i mig med god aptit. Att göra avkall på något för att smaken på gröten skulle bli bättre var för mig orimligt. Det var först senare som jag insåg att min inställning eventuellt var en aning omogen, för att inte säga orimlig och idiotisk.

Fastän jag minns mest de behagliga stunderna när jag satt i parken med J och gungade och grävde i sandlådan. När jag var pappaledig och drev runt på Södermalm mellan lekparkerna. Alla bekanta jag fick som var i samma situation och hur stolt jag var över att ha en sådan vacker son som J. Alla andra barn var som troll jämfört med min ängel och när sedan hans lillebröder kom, J och E, lika änglalika de, så var allt fullbordat och vi lämnade söder  när småbrorsorna var två år för norr och staden på landet.

Avdriften fortsatte dock. Jag hade som vanligt kursen klar för mig. Utstakad och färdig att anträdas var min stig och jag hade nödvändig utrustning och alla ville vara med på resan utom en. Just så var det. Jag kände mig fruktansvärt motarbetad och missförstådd och jag var det också har jag förstått även om det har funnits de som ville få mig att förstå att allt var mitt fel.

Så var det inte.

Jaha, tänker ni som läser nu, här kommer den där jävla avbönen igen och den har vi verkligen fått nog av och visst, jag kan förstå att ni tänker så. För jag tappade ju alla bollarna och jag stod där utskrattad mitt på scenen men jag ångrar fan i mig ingenting av det jag gjorde.
Hon som jag älskar gjorde mig stark.
Hennes kärlek var som en närkontakt med ett liv som jag inte trodde fanns. Jag stod där förstås med böjt huvud i någon slags skam för att jag gått emot strömmen men jag betänkte mig aldrig. Det förvånar mig än idag att jag aldrig tvekade. Att jag  äntligen vågade vara den jag är, tordes vara förskrämd och osäker. Att kunna säga utan att vara rädd för nedvärderande blickar och höjda ögonbryn att, jag kan inte det här. Att djärvas be om hjälp och vara säker på att få den. Så jag böjde knä och plockade upp alla bollarna igen och jag fortsatte mitt jonglerande och jag höll på med det i tolv år och jag var så stark och jag kämpade för mina pojkar och vet en sak J och J och E att även om ni tycker att jag svek er. Så hittade jag till slut en väg för mig själv och i och med detta även en för er.

Den  här tiden då  allt jag sa och gjorde var för att hon den andra skulle tycka om mig mer gjorde mig till en människa jag inte ville vara. De åren jag kämpade för att vara någon annan, någon som hon och hennes föräldrar kunde respektera och älska var faktiskt ett större svek än det som kom senare. Tårar föll och faller än idag  när jag tänker på er mina barn och kommer antagligen aldrig att få veta vad ni tänkte, och det är så svårt att skriva det här för jag hittar inte orden.

Emellertid, jag kommer aldrig att glömma tiden när ni var små mina idag så stora pojkar och hur ni och jag och U försökte skapa ett liv tillsammans. Alla dessa lögner som ni blev matade med och hur ni var för små för att kunna förstå utan stod där värnlösa och ingen av er kunde begripa varför det blev som det blev. Jag ville ger er en perfekt värld och jag gav aldrig upp, ni var viktigast. Även om er uppväxt blev långt ifrån idealisk så hoppas och tror jag att ni åtminstone kan förstå att jag utkämpade en svår strid och även om jag inte vann så förhindrade jag en katastrof. Det är min övertygelse.

Alla våra filmkvällar, mina röstimitationer när vi läste undertexterna för er jag och U och Star Wars blev en ledstjärna för oss och kraften gjorde oss starka och jag var er jävla armé som höll stånd mot kejsarens ondska. Ni vet det, eller hur? Ja det vet ni. Jag kan känna det ibland när vi talas vid och även om jag aldrig kan begära av er att ni skall ta parti, och jag vill inte det ens, så tror jag att ni är övertygade om att jag åtminstone aldrig lät mig förledas av den mörka sidan.

Jag tänker ofta på våra semestrar i Skåne, när jag visade er min barndoms somrar och vi gjorde allt som jag gjorde när jag var liten. Krabborna, sandslotten, danska glassbaren i Båstad och Hasses förbannade lada så fylld med onödiga, underbara saker. Och här kommer tårarna i ögonen igen, och vindarna blåser från andra sidan Skälderviken och minns ni nätterna då det regnade in och det var som i en film med kastruller på golven och mössen kröp i väggarna?

Kom ihåg solnedgångarna pojkar. Minns era brunbrända ben och era blonda kalufser och försök se med mina ögon hur ni stod nere vid dikeskanten på rad på morgonen och kissade. Nakna och underbara ser jag er stå där med era vita rumpor i kontrast mot era bruna ryggar och ben och det gröna gräset, och minns korna i hagen och kaninerna vi försökte fånga. Glöm aldrig hur U gav er sitt liv och sin själ för att ni skulle ha det bra. Hon är ett mirakel och jag vill att ni förstår det. Inte många skulle ha gjort det hon gjorde och fortfarande gör för er.

När jag ser er som vuxna idag så ser jag fortfarande mina smala på gränsen till taniga pojkar med glada leenden och jag vill att ni i era hjärtan gömmer det där kortet som jag tog på er och U när vi var ute med båten på stora Värtan. Minns ni det? Jag hoppas det. Ett lyckligt kort, en lycklig tid och även om himlen föll ner över våra huvuden ibland så var vi lyckliga tillsammans för det mesta, eller hur?

Som ni vet så gör jag allt för att ni ska få ha mig kvar ett tag till. Jag lever ett i det närmaste bekymmersfritt liv nu och jag önskar er detsamma och stoltheten och kärleken jag känner för er är som ett svällande hjärta som knappt får plats i mitt bröst och visst har jag gjort misstag. Jag blir aldrig av med sorgerna ifrån mitt förflutna och jag önskar inte heller att de ska försvinna. Jag lär mig hellre av dem så att jag kan vara en bättre människa de år jag har kvar på jorden.

Mitt hjärta är fyllt av godhet. Jag hoppas att ni kan känna det.

 

 

 

 

 

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s