Det kretsar kring mig som planeter och korpar. Runt, runt och jag dras med i en spiral som än leder uppåt och än neråt och överallt så finns det tvivel och misskund och hopp och kärleken, den eviga kärleken är gravitationen som håller allt på plats.

Kärlek och hat går hand i hand. Det är en klyscha, men ack så sann. För mig är det så att ena dagen så kan jag känna en affektion djupare än Grand Canyon för alla som finns runt omkring mig  i min personliga sfär. För att nästa dag avsky allt så det värker. Inget personhat, nej, det skulle jag inte vilja säga, mer ett allmänt hatande av allting för att uttrycka sig så. Allt är ett mumlande i mungipan likt, ”idiot!” och ”Gud, kan du bara hålla käften någon gång!” och understundom lite engelska, ”Lord have mercy!” och ”Fucking idiot!” På något sätt så tycker jag att det är skönt att ha den attityden gentemot omvärlden. Frågan är om det är någon annan som tycker det är ett bra förhållningssätt? Skulle inte tro det.

Jag har ingen önskan om att vara annorlunda dock. Jag vill vara förbannad, arg, irriterad och jag vill åka berg och dalbana i sinnesstämningar. Fastän ibland så känns det som om jag skulle vilja kunna kontrollera det bättre. Själv kunna bestämma över huruvida jag skall bli rabiat eller inte. Jag har blivit bättre på det så här på äldre dagar det måste jag säga men jag minns hur det var när jag var ung, hur det blev till ett litet perverst nöje bland mina så kallade kamrater att reta mig och när jag tänker på det i skrivande stund så hettar mina kinder och det känns som om jag skulle vilja slå någon hårt. Fan vad jag hatade att vara tonåring. Blyg och rädd och oförmögen att komma tillrätta med tillvaron och allt detta spel som alla höll på med. Tillkämpad självsäkerhet och stöddig attityd när du egentligen bara var en rädd liten kanin som helst skulle vilja krypa upp i mammas famn och få lite tröst och håret smekt.

”Lumpen” var bra för mig. Där fick jag äntligen lite styrsel på tillvaron och den geléartade grund som jag dittills stått på stelnade till en aning och jag vågade äntligen vara mig själv och fann att jag, till min stora förvåning, blev både respekterad och omtyckt just tack vare detta. Visserligen så sköt jag näsan av en överfurir i hastigheten, men det är smällar du får ta i den branschen tycker jag.

Runt omkring mig som sagt, dansar eldflugor och oknytt och ibland avskyr jag livet. Lika mycket som jag älskar det vid andra tillfällen. Upp och ner, fram och tillbaka och hit och dit. Impulshandlingar och eufori och djupaste misär i en halvtimme och åter på toppen av berget med segrarens flagga vajande i vinden en kort stund senare. Hå, hå, ja, ja, ett underligt liv men i alla fall inte tråkigt och det finns säkert någon snygg förkortning eller diagnos som för de som gillar att sätta etiketter på människor som skulle förklara mitt sätt att vara. Emellertid, som jag sade, jag gillar mig själv och det är inte mycket jag skulle vilja ändra på idag och vem vill för övrigt passa in i en form som gjutits av någon annan. Det finns redan alltför många marionetter i den här världen som utan att veta om det jazzar efter etablissemangets pipa.

En fri själ, jag inbillar mig att jag har en sådan, och den mår inte riktigt bra av att gå i ledband och de senaste åren så har det blivit alltmer påtagligt att jag inte trivs med att ryckas hit och dit som en jävla hund i koppel. Inte Djävulen och inte ens Gud har den rätten. Så är det. Jag har satt mig på tvären. Jag borde gjort det för många år sedan men så blev inte fallet och nu får jag betala priset för jag kommer inte ur snaran . Jag är trött. Så in i döden trött och det känns som om jag inte orkar mer nu. Jag borde ha skrivit klart den där romanen som jag började på en gång. Fattar inte varför jag inte gjorde det, jag var ju verkligen på gång och försökte till och med gå ner på halvtid på det jobb som jag hade då för att kunna skriva. Emellertid så fick jag välja sa min chef, antingen heltid eller inget jobb alls och eftersom jag var ung och rädd så valde jag fel.

Det kändes då för mig, på den tiden, något svårare att reda ut problem och komma på fötter utan bedövning. Hur har ni det med den saken kära vänner?  Att ta den enkla vägen ut, nerförsbacken istället för uppförs dito så att säga, känns det alltid lättare? Är det något ni känner igen?

”Var är bedövningen?” Skriker du på fredagseftermiddagen. ”Den här veckan har varit en pest från början till slut! Ge mig bedövning nu!”

Så var det även för mig. När saker och ting kändes jobbiga och oöverstigliga förr och allt blev för mycket så var det bara att gå och köpa lite bedövning, proppa i sig den, och sedan så gick det ett tag igen.

Nu för tiden så måste jag istället rannsaka mig själv, vara ödmjuk och förstående istället för att bli galen och osympatisk. Försöka reda ut problemnystanet istället för att klippa sönder det med spritsaxen och det är jävla nystande ibland ska ni veta.

Jättejobbigt kan det vara.

Det är värt besväret dock, varenda gång. För jag kommer längre istället för att stå och stampa och hålla svårmod och frustration i schack med ett sedativ som du vet förr eller senare kommer att släppa. Och jag vet att jag skriver om sprit igen, men det är för att jag hatar skiten så mycket men det är ju som jag nämnde förut. Hat och kärlek gå verkligen hand i hand. För så mycket som jag älskade alkohol förr om åren, för fyra år sedan snart närmare bestämt, lika mycket avskyr jag den idag och vad den gör med människor. Förutom allt annat som sprit ställer till med så blir du ful också. Inte bara utseendemässigt utan du blir ful i själen också.

Jag står på bergets topp och skjuter vilt emot de olyckskorpar som kraxar kring mitt huvud och jag begriper inte vad de har här att göra.

”Försvinn i bärare av sorg och vemod! Vik hädan i riddare av död och förtvivlan!” Skriker jag och hagelskurarna skär himlen som stjärnskott. ”Låt mig vara ifred! Jag har betalat mitt pris och jag förstår inte varför ni inte kan låta mig leva i lugn och sinnesro. Släpp taget nu i demoner, i skräckväldets konungar och låt mig träda in i tronsalen iklädd den segrandes mantel.” Jag trycker av den ena hagelpatronen efter den andra. Det finns något vansinnigt i min blick. ”Låt mig ta emot mitt folks jubel. Låt vinden bära med sig vittnesbörd om fred och lycka och må ondskan dö i fruktansvärda plågor!”

Jag sätter mig ned och  drar efter andan. Lägger undan hagelbrakaren och lutar mitt huvud mot min älskades axel. ”U, vad ska jag ta mig till med mig själv?” Frågar jag och håller hennes hand.

Hon klappar mig på kinden och ser på sin mobil samtidigt. Hon ler.

”Det är inget fel på dig min älskling”, säger hon. ”Du är min och jag är din, det räcker väl eller hur?”

Och det gör det ju faktiskt.