En dikt…

Han gav sig av och gav sig själv ett ultimatum
det finns en tid
så sade han
som lämpar sig för mig
följ med mig mitt hjärtas slag
gör mig sällskap du min själ
låt oss färdas både natt och dag
både lågt och högt och mitt emellan

När vinden ven och himlen stod i val och kval
och gräset låg och träden stod
och löven höll sig stadigt fast i grenarna
då gick den krumma ryggen rakt
och tiden stod i stram givakt vid ödevägens kant
med blicken fast och övergiven
och såg hur åren kom och gick

Och tiden var ett vagt begrepp för krumma ryggars kval
vem som gav och vem som tog
och vad var det för en tid han sökte
som saknades och fanns
finns det något slut på tideräkning och
när började den ens
är tiden slut när natten kommer
han trodde inte det

I nattens säck som var så surrad med dubbla knutars rep
där satt vår man med sorgsen själ
och med ett hjärta utan slag
inget ljus och inget ljud
han ville inte ha dem ens
han frodades i mörkret
växte inåt för var dag
och grodde som en rot i jorden

Och klockans slag i mörka tornet på torget där han bott
de kändes som hans andetag
de var som stegen som han gick
med sin böjda trötta rygg
han hittade sin tid till slut
och den tar aldrig slut det såg han
tiden är en anledning och inget mått
på liv
på död
på någonting

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s