Vad fan är meningen…

räls

Jag frågar mig det ibland. Vad är meningen med allt det här? Jag vet att det är en rätt fånig fråga men när du som jag vankat omkring i samma hjulspår i så många år, och jag börjar faktiskt närma mig pensionsåldern, så tycker jag att frågeställningen är berättigad.

Vad har jag åstadkommit? Vad har jag tillfört? Har jag varit viktig för några människor? Är jag nöjd med vad jag skapat på planeten jorden?

Naturligtvis så har jag åstadkommit en hel massa saker, fem barn till exempel och jag hoppas att jag varit viktig för dem. Jag inbillar mig att jag är viktig för min fru och att mitt ex i alla fall någon gång funnit något hos mig som hon kunde uppskatta. Jag har tillfört både glädje och sorg till mina medmänniskor, mest glädje föreställer jag mig, men även en hel del sorg tyvärr och jag ältar dessa missgärningar än idag.

Härom kvällen så stod jag framför badrumsspegeln och såg på mitt skäggiga, rynkiga ansikte och tänkte: Räcker det inte nu? Är jag inte klar med den här typen av liv som jag lever snart? Det tar emot, tänkte jag. Det är inte roligt längre och jag har svårt att hitta motivation till att fortsätta som jag håller på.

Det handlar inte om att jag är trött på att arbeta. Eller ens att jag  är otillfredsställd med min familjesituation. Tvärtom, ibland är det riktigt roligt att gå till jobbet och jag älskar min familj och vårt hus och vår bil och jag blir helt hög på den kärlek som jag känner för min fru och alla! mina barn, även de vuxna. Jag har blivit farfar också, bara en sådan sak skulle ju vara nog för att vara nöjd.

Men jag är ju inte det. Jag är fan i mig inte nöjd!

Jag är inte tillfreds med att inte veta vad allt det här leder till. Det känns ibland som att vandra omkring i en tjocka som gör att allt jag sysslar med inte har några skarpa konturer. Jag saknar krispigheten i en kristallklar tes. Den syrliga sötman från ett tydligt och klart mål. Jag vill se vad som döljer sig i stjärnornas glitter och jag vill känna att min närvaro i den här världen har en signifikant betydelse. En större betydelse än att vara äkta man, far och farfar. Än att bara vara någon som fortplantar sig. Än att ingå i det stora kretsloppet.

Jag vill helt enkelt vara unik. Enastående och underbar vill jag vara och jag vill  vara säker på vad mitt liv har för betydelse i det stora hela. Jag vill se vad som gömmer sig bakom de här kulisserna som jag tror att vår tillvaro är. Jag vill veta det nu! Så att jag får tillbaka den lust till liv som jag till en del förlorat.

Och ja, jag vet att jag tidigare predikat om vikten av att vara nöjd med det ringa. Att inse att det stora ligger i det lilla och till viss mån så tror jag det fortfarande. Det kanske rent av är så att när du till fullo lär dig uppskatta de små detaljerna i livet så dras ridån upp och livets mening står där på en scen som nyputsat kyrksilver. Fastän jag känner mig så otålig. Jag kan inte vänta längre det måste uppenbaras för mig nu känner jag innan det är för sent.

För sent för vadå? Ja inte vet jag om jag ska vara ärlig. Det är ju inte så att jag tror att jag ska dö inom en snar framtid men när jag till slut gör det så vill jag inte göra det iklädd ovisshetens mantel. Jag vill helt enkelt leva de sista åren upplyst, informerad, så att jag lugnt och stilla, utan stress, kan uppgå i evigheten. Är det för mycket begärt?

Jag inser nu att det är det som kallas för att vara religiös. Att ha en tro på något, att vara så övertygad om att det finns ett liv efter detta att du inte behöver vara orolig. Att du lugnt kan luta dig tillbaka i trons skinnfåtölj. Lägga upp fötterna på trygghetens fotstöd och låta dig svepas iväg på salighetens flygande matta och jag önskar att jag kunde vara så övertygad som de här religiösa människorna är. Så fantastiskt skönt det måste vara att vara så obändigt övertygad om att den kristna, muslimska, judiska eller vilken religiös livsåskådning som helst egentligen är sanningen, hela sanningen, och inget annat än sanningen.

Jag tror på en kraft. Eller snarare, jag är väldigt villig att tro på en kraft som kan hjälpa mig, lyfta mig, stötta mig när jag har det svårt. Dock så är jag inte övertygad ännu om att det finns någon sådan. Ibland så tycker jag mig känna att jag har någons slags kontakt och jag blir en Jodie Foster på resa i universum vid de tillfällena. Emellertid, lika ofta så tvivlar jag och jag vill inte tvivla. Jag vill vara säker, och utan att behöva anamma de heliga skrifterna så bokstavstroget, och ibland enfaldigt bokstavstroget måste jag säga, som mina troende medresenärer på planeten.

Så, slå upp portarna! Visa det dolda budskapet för mig! Ge mig en större anledning att gå vidare än den jag har. Jag anser att jag har förtjänat det.

God morgon…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s