Tillit och vaggvisor…

frihetsljus

Älskling jag sluter mina ögon nu och ser dig bakom mina ögonlock. Jag stänger ute våld och verklighet. Jag vill inte vara mig själv längre. Jag vill vara dina andetag. Jag vill bo i dina bröst, ditt hår, dina ben som du går så säkert med och jag vill se med dina ögon som bara verkar se gott i livet och jag vill vara din nakna stjärt under det där tunna tyget som du bär ibland när ingen annan än jag ser.

Den som är jag när jag ser mig själv i spegeln önskar jag allt för ofta att han försvann utan ett spår. Jag vill istället vara den som du ser när du tittar på mig i smyg när du tror att jag inte märker det. Sjung mig en vaggvisa min kära med darr på stämman och låt den gå i moll. Jag litar på dig som på ingen annan och med dig törs jag somna, och vakna, och leva.

 

Nu faller snön igen och vindarna viner runt knutarna. Det är den mörka årstiden, och alla ljusens årstid och hoppets årstid trots allt och mitt hjärta klappar glatt när barnens ögon glittrar ikapp med adventsljus, julstjärnor och ljusslingor. Åren och årstiderna går så fort. För ett fingerknäpp sedan så var det sommar och näktergalen sjöng om kvällarna och nu kommer vintern och allt fryser till. Det knäpper snart i isarna på stora Värtan och koltrastarna gömmer sig redan nu under snötyngda grenar och är tysta. Alla är tysta om vintern. Månen gömmer sig bakom trasiga moln och kastar sitt bleka sken över fläckvis, snötäckt landskap. Hararna spetsar sina långa öron och morrhåren darrar och att sitta still för länge är lika med fara och eventuell död för herr räv lurar i faggorna. Natten är kall och mellan molnstrimmorna syns vår vintergata och Orion är mitt framför mina ögon och bakom mig så har den stora björnen stått på näsan. Den lilla skrattar skadeglatt och står på bakbenen till höger om stora starka Orion med sitt bälte. Barnen sover. U sover. Jag sover inte.

Tiden har stannat och varje dag är den andra lik. Klockan har slutat att gå. Jag ser på visarna som visserligen rör på sig men tiden förändras inte. Idag är som igår och imorgon och alla andra dagar som kommer är speglingar av det som finns nu och jag vill inte ha det på något annat sätt. Jag är så nöjd med att göra fotspår i snön som går bredvid dina och de där mindre spåren som går hit och dit men runt oss är det viktigaste på jorden. Vi är oss själva nu. Vi vågar vara det och jag önskar bara att det här som vi har i december tjugohundra sexton hade inträffat för längesedan och visst, jag vet att jag ska se framåt och inte ångra något som skett, men hur fan ska det gå till? Visa mig den människa som inte har ångest över dumheter som den gjort och sagt och jag ska visa dig en psykopat. Det finns inget framåtskridande utan ett förflutet och att leva i nuet går ju inte. Det finns inget nu utan ett igår och natten kan inte existera utan dag.

Jag har vaknat nu och du också och den här kärleken som vi känner för varandra och för våra barn och som sticker folk i ögonen är plågsam ibland. Jag vill vara ett pulserande hjärta och jag vill få mina slag bekräftade varje sekund av min vakna tid och jag glömmer ingenting tyvärr. Allt finns på film i mitt inre och jag kan inte låt bli att spela upp de här skakiga företeelserna för mig själv även om de plågar mig och gör mig mer ont än gott. Allt finns där och kan inte göras ogjort och även om jag ber om att kunna acceptera skiten så är det omöjligt. På något sätt så är det som kallas för någon annanstans eller en annan tid en grund att stå på även om den är något ostabil.

Hur blev jag den jag blev? Varför var jag så rädd när jag var liten och ung och tonåring och vuxen? Och varför ljög jag både för mig själv och andra? Varför var det så svårt att vara den jag visste att jag var och varför kändes det som en synd att vara känslig och ledsen? Idag är mitt hjärta fyllt av godhet och jag är inte rädd för att vara sorgsen och att visa mig rädd och om jag är besviken så förtränger jag det inte längre. Säkert så förfaller jag onödigt sårbar och i den här världen av så kallade orädda och självsäkra människor är jag för dem ett potentiellt offer. Emellertid så är jag stark i min svaghet och du kommer att märka det om du försöker sätta dig på mig. Jag inser idag hur viktig jag är och att det inte går att existera utan att göra avtryck och det är upp till dig själv att bestämma hur eftervärlden vill komma ihåg dig och ingenting försvinner när du dör. Allt står skrivet i evigheten och den du var påverkar alla som skall komma efter dig och om du som jag har barn så är det ditt fel huruvida de blir monster eller änglar. Ingen kan avsvära sig sitt ansvar och det går inte att fly från verkligheten för du har alltid dig själv med dig. Det finns ingen förlorad värld. Allt är i högsta grad påtagligt och verkligt oavsett om det skedde igår eller om det kommer att hända imorgon och även om framtiden i viss mån är osäker så finns den där. Vare sig du vill eller inte.

Jag försöker vara äkta idag. Falskhet är ingenting för mig längre och jag är säkert för min omgivning oerhört påfrestande i min ärlighet. Idag är jag en oklippt version av den redigerade man jag var i så många år och även om många tycker att vissa scener borde klippas bort för att slutresultatet ska kunna accepteras av så många som möjligt, så vore det ett svek mot de som uppskattar en kall och obeveklig råsop i ansiktet. Hur många de nu är?

Jag minns när jag stod i slitna jeans på toppen av ett berg på en ö i den grekiska arkipelagen. Full av Ouzo och självömkan såg jag ut över det azurblå havet och solen var på väg ner och det var så vackert att det gjorde ont i ögonen. Jag kan uppleva den där sorgsenheten än idag då och då och när den kommer över mig så bränner tårarna i mina ögon. På något sätt så är sorgen min källa till glädje. När jag ser upp mot himlen och alla stjärnorna så upplever jag min litenhet och blir ledsen men samtidigt så känner jag en glädje av att vara en del av allt det här stora som är livet. Det finns inga enkla svar har jag förstått, inga simpla lösningar på problem. Allt är dubbel eller trippelbottnat och svåra ord är de som borde vara lätta att säga och förflugna ord kommer aldrig  att försvinna utan seglar som orosmoln över himlen och skymmer då och då solens sken. Mina steg är ibland tunga och jag släpar mig fram men jag kommer dit jag var ämnad så småningom och jag ger aldrig upp. Jag vet att så småningom så lättar  det tunga molntäcket. Lyfter som en flock svarta fåglar och skingras av vinden och du kan återigen vända ditt ansikte mot solen och tänka på hur vacker din situation egentligen är.

Mitt hjärta bör bäras av varsamma händer och inte handskas vårdslöst med. Det finns hur mycket plats som helst där för den som har rätt kod eller nycklar men det sprängs som nitroglycerin om det utsätts för våld. Vi kan gå hur långt som helst älskling och vi har lämnat den spökstad vi levde i en gång och jag hoppas att vi aldrig kommer tillbaka dit. Du och jag går tillsammans och har lämnat livslögnen bakom oss och våra barn mår bra och det är viktigast trots allt. Du kan vara trygg vid min sida älskling och jag vet att jag kan få dig när du vill, för att citera en av våra stora poppoeter, och i dina händer är jag som ett vax som du kan forma till vad jag vill.

Det stora havet är inte skrämmande längre och även om seglen på vårt skepp ibland ansträngs hårt av storm. Så är vinden för det mesta välvillig och vi stävar framåt och havsnymferna simmar bredvid och sjunger för oss och visar oss vägen hem. Jag tänker och känner och ibland gör jag det för mycket säger du, men det är sådan jag är och det får du leva med.

Visst är det tillräckligt ljust nu? Vi är inte längre mörkrädda eller hur?

 

 

 

 

 

 

 

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s