Glad, sa du glad?

glad gris

”Du borde vara gladare”, sade hon. ”Du är ofta så sur och butter och du skrattar nästan aldrig nu för tiden.” Hon satt i soffan mitt emot honom med benen uppdragna under sig och såg trumpen ut.
Han stirrade på teven och visste inte vad han skulle säga.
Hon hade rätt, det rådde inget tvivel om den saken och han var den förste att erkänna sina brister och fel, men det här var jobbigt för honom. Den femtioårige mannen ville verkligen inte vara en surgubbe och hans första reaktion var att försvara sig.

Emellertid så reste han sig istället utan att säga något och gick ut i köket för att hämta en bit choklad.

”Vill du ha?” frågade han med handen inne i skafferiet. ”Choklad.” svarade han på hennes fråga om vad det var hon eventuellt ville ha. Han bröt av en rad och stoppade den i munnen. Resten av kakan tog han med sig in i vardagsrummet och lade den på bordet. Han tuggade frenetiskt när han satte sig ner.

Glad, sa hon glad tänkte han och tittade ut genom fönstret ? Vad har jag att vara glad över egentligen? Varför skulle en gubbe på över femtio vara glad, det kan du verkligen fråga dig tänkte han vidare och tryckte in ännu mera choklad i munnen? Trött, halvfet, på gränsen till impotent och med ett förflutet som fast anställd fullblodsidiot på ett och samma företag sedan evigheter tillbaka. Glad? Nej du djävulen, det kan du glömma. Den trötte mannen lutade sig tillbaka och längtade efter en cigarett. Tog en snus istället när han svalt ner chokladen. Det är bra för mig tänkte han, att jag slutat röka. Jag kommer att leva längre, och det är ju viktigt, eftersom jag är så förbannat lycklig hela tiden. Han skrattade till.

”Vad skrattar du åt?”
Den medelålders mannen såg förvånat på sin fru.
”Men jag är ju glad”, sade han spelat indignerad. Var det inte det du ville att jag skulle vara. Hur ska du ha det egentligen?”
”Du verkar ju inte så där överlycklig direkt. Det där var inget lyckligt skratt i min värld.”

Den medelålders mannen suckade och himlade leende med ögonen åt sin fru

”Jag orkar inte vara lycklig”, sade han uppgivet sedan. ”Det finns för mycket idioter i världen. Jag säger som min kollega på jobbet hävdar, att nittio procent av alla innevånare i Sverige är idioter och merparten av dem är kunder på vårt företag.” Han flinade och sög på snusen. ”Och det sagt av en man som också hamnar under idiotepitetet.”
”Och du då, du är förstås inte idiot?”
”I dina ögon kanske, men det visar ju också vilken kategori du omedvetet tillskriver dig”, skrattade han.

Han fru skrattade med. För hon älskade honom och skulle alltid göra det och även om han var mer eller mindre galen så hade hon aldrig träffat någon som honom. Han rörde vid hennes själ och även om det hade funnits en tid då hon hade funnit hans åsikter som alltför radikala och onödigt ärliga. Så hade hon lärt sig att acceptera hans sätt och idag förstod hon honom. Och tyckte till och med att han hade rätt för det mesta.
Hon reste sig och gick ut i köket.

”Vill du ha te älskling?” Hon visste vad svaret skulle bli.
”Te?” Frågande.
”Ja just te ja, måste du alltid fråga om med det tonfallet?”
”Gör jag det? Sade han. Så drygt och irriterande det måste vara för dig.”
”Jaa”, sade hon och flinade.

Hon bryggde således te åt sig och sin man för hon visste att han ville ha så småningom. Hon kände sig lycklig när hon bar brickan med koppar och mjölk och socker och lite kakor in till vardagsrummet för hon visste att han älskade henne tillbaka. Hon hade aldrig i hela sitt liv känt sig så älskad och dyrkad och hon önskade bara att hon träffat honom mycket tidigare. Hon hade många saker på sin önskelista för övrigt. Mycket som hon ville ha ogjort, men också en hel del saker som hon önskat att hon hade gjort men som aldrig blev av men hon tänkte inte på det så ofta. Det låg undanstuvat i en koffert på vinden och hon tänkte låta det stanna där. Det var bäst för alla inblandade tyckte hon.

Han såg på sin fru när hon hällde upp teet och som alltid så blev han alldeles varm inombords. Så vacker, han tyckte att hon var den vackraste kvinnan på jorden och han var besatt av henne.
Jag är glad att jag har dig i alla fall tänkte han och lade tre skedar med socker i tekoppen. Även om jag aldrig riktigt kommer att få veta vem du verkligen är så är jag mer än tillfreds med att ha dig här hos mig.
Han tittade ingående på henne, tog sig innanför skinnet och in i hennes medvetande, inbillade han sig. Du döljer något tänkte han och studerade henne när hon drack sitt varma te. Även om du hävdar att du inte gör det så vet jag.

Fastän å andra sidan så behöver jag inte veta allting heller fortsatte han sitt funderande. Troligen så är det bäst för mig att inte känna till allt som hänt i ditt liv och även om jag har ett sjukligt behov av att berätta merparten av det som hänt mig i mitt, så kan jag inte begära samma sak av dig.
Tänkte han, och det var den officiella tankeversionen. I själva verket så åt det honom inombords som en cancersvulst att tro sig inte veta vem hon var innerst inne. Fastän han hade nästan förlikat sig med att hon aldrig skulle berätta hela sitt liv för honom. Han hade visserligen fått den redigerade versionen, men vad han ville ha var den oklippta råkopian som han trodde fanns någonstans. Även om han visste att det skulle förstöra mycket av vad de hade tillsammans om den nu mot förmodan skulle dyka upp, om den existerade, han hade de sista åren börjat tvivla på att den gjorde det. Så trodde han ändå fullt och fast på en idé som innebar att riva ner allting och börja bygga på nytt från en ny obesudlad grund.

Hans fru delade, visste han, inte den uppfattningen.

De tog en promenad tillsammans sedan och hösten kändes i luften. Löven i björkarna hade börja ändra färg och många hade redan lämnat tryggheten i grenverket och singlat mot marken för att låta sig fraktas vidare med vinden mot nya mål. Mannen och kvinnan höll varandra i händerna som de alltid gjorde och hon lade med jämna mellanrum sitt huvud på hans axel.

”Han är min man”, tänkte hon och såg för sin inre syn Helene Sjöholm på scenen på Skansen. Jag är så trygg i hans sällskap nu för tiden.
Fastän det hade inte alltid varit så mindes hon. Han var så osäker på sig själv för några år sedan och den där besattheten han hade av att veta allt om henne höll på att förstöra allting emellan dem. Hon hade verkligen försökt att göra honom till lags men det var som en sjukdom hos honom och hon var tvungen att sätta stopp för inkvisitionen. Hon förstod inte vad  det var han letade efter riktigt. Det var nästan som om han ville hitta något riktigt fult och hemskt så att han kunde vältra sig i självömkan och misär. Hon hade sagt det till honom.

”Du vill inte må bra, eller hur?” Hade hon sagt. Ja, hon hade sagt det med hjälp av många fler ord förstås och hon hade varit arg. Men kontentan var just att hon fick klart för sig att han helt enkelt inte ville må bra tillsammans med henne och just då så kändes det som om hon hade fått nog.

Hon hade spänt ögonen i honom och hon trodde att han förstod just i det ögonblicket. Hon såg det i hans själ på något sätt. Det glimmade till bakom de gröna irisarna som hon älskade och även om han lämnade henne och gick ut i natten, gick från lägenheten de bodde i då innan de köpte huset och sade att hon kunde dra dit pepparn växer och att det inte spelade någon roll om hon var kvar när han kom hem. Så visste hon att hon nått fram.

När han kom tillbaka flera timmar senare så satt de tillsammans i den fula svarta skinnsoffan. De sa ingenting. Det behövdes inte. Båda visste trodde hon och från den dagen så hade saker och ting gått åt rätt håll. Hon såg förvisso hans demoner ibland och hörde dem viska hemskheter i hans öron. Emellertid så såg hon också att han höll på att vinna kriget och han var en starkare man nu än han var då.
Hon stannade och ställde sig framför sin käre make och kysste honom på munnen.
Han såg frågande ut.

”Vi går hem nu älskling”, sade hon.
”Varför då? Det här är ju jätteskönt. Jag älskar den här klara rena luften.”
Hon lät sina händer glida in under hans jacka och in till hans skinn under T-shirten och smeka hans ryggslut.
”Jag vet något som du älskar mer.” Hon såg på honom med simmiga ögon och tryckte sig emot hans kropp.
Han log ner i hennes hår och viskade i hennes öra:
”Du gör mig galen, vet du det?”
”Jag vet det”, sade hon och började gå hemåt, före, med hans hand i sin och han följde henne som råttorna råttfångaren i Hameln.

”Älskling! Sade han.”
”Ja?”
”Jag är glad nu.”
Hon släppte hans hand och skuttade framåt som en yster kanin. Stannade och vände sig om och log emot honom med huvudet på sned.
”Det är bra det min älskling, för det är jag också.”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s