Ingenting…

spöke

Ingenting tänkte han. Jag känner ingenting. Han satt tidig morgon nere vid sjön och blickade ut över det ännu stilla vattnet och rannsakade sina känslor. Den ena cigaretten avlöste den andra och han tänkte på sin far som var död och på sin mor som också var avliden och så tänkte han på sin äldre bror som var försvunnen sedan två månader tillbaka. Han försökte hitta lite sorg och förtvivlan inom sig. Ville gråta en skvätt. Få ett kvitto på att han hade känslor men inget rörde sig inom honom. Han kände sig som en öde hed. Den känslomässigt handikappade medelålders mannen reste sig när han kände regnet komma.

Eftermiddag sedan och ljuset drog sig försiktigt tillbaka över landskapet och vågorna började gå höga på den lilla sjön vid vilken han slagit upp sitt tält. Det knaprade hemtrevligt på tältduken och vinden slet i tyget men han visste att han varit noggrann när han reste tältet, vilket han alltid var, så han var inte orolig. Boken som han låg och läste var visserligen bra men han kände hur trött han började bli. Ögonen gick i kors och han kunde inte hålla ordning på raderna i pocketboken så han lade den ifrån sig och rättade till kudden och lade sig ner för att sova en stund. Han var hungrig kände han men middagen fick vänta tills regnet lagt sig. Det ska fan stå och laga mat när det vräker ner, tänkte han innan han somnade.

När han vaknade hade det tack och lov sluta regna för han var utsvulten. Den hungrige mannen  plockade därför fram primusköket och en av  kastrullerna, stekpannan och vattendunken och tog sig ut till den lilla köksplatsen som han med hjälp av stenar och nedfallna träd tillverkat och satte igång med middagen. Det var fortfarande relativt ljust ute och det hade slutat blåsa och himlen var inte grå längre utan mörkt blå och det var vackert.

Efter maten kokade han kaffe och drack det nere vid sjön. Det vakade på den spegelblanka vattenytan och han funderade på om han skulle hämta sitt flugspö och försöka lura en öring eller två. Han orkade dock inte, kände sig fortfarande trött efter den långa vandringen och bestämde sig för att låta fisket bero till i morgon bitti.
Ett sträck med gäss flög i v-formation norrut och han tänkte på Nils Holgerson och han mindes hur spännande han hade tyckt att den boken var när var liten då hans far läste den för honom. Hur gammal hade han varit? Tio elva år trodde han.

”Du fattar ingenting!” Hade hans äldre bror skrikit när han stod på perrongen. ”Du är så jävla full av dig själv att du inte begriper att andra människor har känslor!”
”Jag! Fattar inte jag? Är du helt förryckt eller?” Sade han till sin storebror som stod där lindrigt nykter och höll sig i dörren till tåget. ”Du! Sabbade min lägenhet. Du! såg till att jag förlorade hyreskontraktet den där gången och det är du som bara drar och skiter i allting för att du ställt till det för dig ännu en gång. Skuttar iväg som en rädd liten kanin som du alltid har gjort.” Han tände en cigarett och kämpade för att hålla sig lugn. ”Och du har mage att prata med mig om att vara självisk.” Han drog ett djupt bloss på cigaretten och fimpade den sedan. Tog ett steg närmare sin bror och stirrade honom i ögonen. ”Du ska ha en sak klart för dig”, sade han väsande. ”Jag har alltid tyckt att du har varit en feg liten skit som aldrig någonsin har tagit ansvar för vad du gjort. Alltid ansett att den där bilden av dig själv som en djup och insiktsfull människa som svävar på ett högre plan som du skapat och som du inbillat folk är äkta och ditt rätta jag. Bara är en livrädd liten stackares skydd från verkligheten.” Hans bror ryggade tillbaka en aning. ”Det krävs mer mod att stå kvar vid hemmets härd när vindarna viner och försöka rida ut en storm än att som en krukaktig liten stackare sitta på Himalayas bergssluttningar och röka hasch anser jag.” Hans ögons sköt blixtar nu. ”Om du åker nu så behöver du inte komma tillbaka. Fattar du det. Jag kommer inte att vara din skyddsängel en gång till.” Han tände en ny cigarett och vände på klacken och gick därifrån.
”Du!” Ropade hans broder.
Han stannade och vände sig om.
”Du tycker att du är jävligt bra du va?”
Det kan du ge dig fan på att jag tycker, tänkte han och vände sig om och gick med bestämda steg därifrån.

När han kom hem till sitt hus så kokade han fortfarande av ilska. Han gick ut på baksidan av huset och vankade omkring på sin lilla tomt och funderade över varför han av alla människor, han som borde älska honom mest, avskydde och föraktade sin bror när de flesta andra avgudade honom. Naturligtvis var det så att han älskade sitt kött och blod, allt annat vore ju konstigt tänkte han. Men jag hatar honom också, nja kanske inte hatar, men näst intill.
För det mesta så kändes det som om han var den enda som kunde se igenom storebroderns påklistrade maner tyckte han. Se bakom fasaden som brodern byggt upp och som med grälla färger målade upp för omvärlden hur till synes speciell han var. Vilken intressant och mystisk person som stod framför dig.
”Lyssna bara på mina kryptiska uttalanden här så förstår du säkert ingenting”, tycktes storebrodern säga, och det var precis det som var meningen.
Allt han gjorde var en enda stor chimär var lillebroderns åsikt. Hans äldre bror var en drömmare utan verklighetsanknytning som hellre flydde, antingen via flaskan, eller via resor, än stannade upp och accepterade att livet var det vardagliga, det enkla menade han. Tillvaron är inte det fantastiska uppskruvade låtsasliv som finns i jakten på kickar och fantasier om stordåd som aldrig skulle komma att utföras var lillebroderns åsikt.
Eller också är jag bara avundsjuk tänkte han men slog bort tanken så fort den dök upp. För så var det verkligen inte. Varför skulle han som gått den rätta vägen vara avundsam på en som aldrig brytt sig om de regler och förordningar som det här samhället satte upp? Vara missunnsam mot någon som hellre packade väskan och gav sig ut på en resa utan slut än att stanna hemma och skaffa sig – som han tyckte i alla fall – ett normalt liv istället för att fly hela tiden.
”Jag har ju också rest”, sade han högt och fortsatte sitt planlösa vankande på den lilla gräsplätten. ”Och jag har också supit av olika anledningar fastän jag har ju även skaffat mig en utbildning och ett jobb som jag trivs med, i alla fall för det mesta, och jag har någonstans att bo och jag har barn som är vuxna nu och jag hade en fru tills cancern tog henne. Och jag har slutat supa”, mumlade han och kände i alla fall en antydan till hur sorg kan upplevas.

Han satte sig ner och svepte apelsinläsken och tände en cigarett.
”Jag är inte bitter”, sade han och härmade Robert Gustafsson som den förfördelade speedwayåkaren.
Men någonstans inom honom så gnagde den lilla råttan som kallades svartsjuka på hans självkänsla, och han var tveksam var han tyvärr tvungen att medge.
Var det inte så att han egentligen innerst inne skulle vilja leva det liv som hans bror levde? Eller snarare ha den inställning till tillvaron som han hade? Att slippa tänka så mycket och om något gick dig emot bara slå bort det, boka en biljett till Långtbortistan, tömma en flaska vin eller två, plöja nya fåror i glömskans åker, och sedan vara redo för nya uppgifter utan en tanke på det som hände igår?
Kanske ibland tänkte han. Inte hela tiden, det skulle jag inte klara. I lillebroderns fall så hade vinet varit en tillfällig lindring och det vara bara i berusat tillstånd som hans hjärna tillät honom att radera obehagligheter. Allt hamnade tyvärr i en ”backup” som genast återställde allt till ”default” när han nyktrade till och det enda sättet att slippa tänka var att fortsätta dricka.
I storebrorsans fall så handlade det mer om en permanent radering vad det verkade. Eller kanske en total förnekelse var nog närmare sanningen.
Säkert var det så att längst ner i källaren så fanns demonerna kvar även hos hans storebror, men dörren ner dit var låst med dubbla lås och nyckeln bortkastad.
Hos lillebror var det mer som en svängdörr ner till marorna så de kom och gick som de ville vare sig han var berusad eller inte. Enda skillnaden var att när han var full så kunde han handskas med dem på ett någorlunda normalt sätt. När han var nykter så var det inte lika lätt.

Den yngre brodern drack upp sitt kaffe och tog sig en sista titt på den nu spegelblanka sjön. Reste sig sedan och gick upp till tältet och plockade där undan matattiraljerna, diskade kastrull och stekpanna, tände en sista cigarett och kröp sedan in i tältet. Tog av sig sina fjällräven byxor och stövlar och satte istället på sig ett par mjukisbyxor. T-shirten behöll han på. Sedan kröp han ner i sin sovsäck, tände lampan och läste i sin bok igen en stund, släckte och somnade.

I den ljusa sommarnatten utanför tältet slog en räv sina lovar fram och tillbaka. Kände väl antagligen lukten av korven och makaronerna som blivit över men de låg i en väska som var låst med en gammal livrem av läder så räven kom inte åt dem. Räven satte sig ner och såg ut över sjön han också. slickade sig om munnen, stelnade till då han hörde en mus i gräset och smög sig sakta åt det hållet.

Solen låg på tältduken när den yngre brodern vaknade och det var hett som i en bakugn. Han kippade efter luft, fick nästan panik innan han tog sig ur sovsäcken och ut i det fria. Han stapplade ner till sjön och lade sig vid strandkanten och stoppade huvudet i vattnet. Efter en stund så kvicknade han till och satte sig upp. Det var kallt i fjällsjön och hans huvud kändes nedfryst efter doppet och vattnet rann från hans halvlånga hår ner över T-shirten men han brydde sig inte om det. Nu så kändes morgonen underbar. Han kisade mot solen och mådde bra. Ingen oro, inga stickigheter i hans huvud och det var så här som han trodde att de flesta människor mådde för det mesta. De enda gångerna som han kom i närheten den känslan var efter hård fysisk ansträngning, en god natts sömn, eller efter tillräckligt mycket intag av alkoholhaltiga drycker och eftersom han inte drack längre så var hans liv ett oroligt sådant och det var som att alltid ha sockerdricka i skallen. Han reste sig upp och gick tillbaka till tältet. Tände primusköket och satte på vatten för att koka kaffe. Under tiden vattnet kokade upp bredde han sig ett par smörgåsar, skar ostskivor med sin kniv som han lade på det osötade fullkornsbrödet och väntade. När kaffet var klart åt han med god aptit. Tände när allt var uppätet en cigarett och drog ner röken djupt i lungorna och njöt av smaken. Han hade försökt att sluta röka vid ett flertal tillfällen men aldrig haft motivationen riktigt. Det var för gott ansåg han, och han blev lugn av nikotinet.

Han tänkte på sin bror.
De hade ingen kontakt längre men var vänner på Facebook och han kunde se postade inlägg från än här och än där. Sist så var han i Grekland framgick det och han var solbränd, smal och berusad, föreföll det, på de flesta bilderna som lades upp. Han såg bra ut. Det hade han alltid gjort.
För två månader sedan så upphörde all kommunikation och hans andra vänner började diskutera sinsemellan om vad som kunde ha hänt. Ingen var direkt orolig. Alla visste ju hur han var och han är ju lite speciell och han klarar sig ju alltid men ändå? Och varför hade han ingen telefon?

Den yngre brodern visste att han var död.

Han hade vaknat en morgon och känt sig helt tom inombords. Som om något dött i hans själ. Han klev ur sängen och gick in på toaletten och såg sig själv i spegeln och bakom honom, som en suddig skugga, stod hans bror och log. Han vände sig om men ingen var där förstås och det var då han förstod att hans bror inte längre levde. Han blev inte ledsen, kände ingen sorg, upplevde i stort sett ingenting annat än en viss tomhet som sagt. Ingenting som sagt, han kände ingenting.
Efter frukost den här morgonen så ringde han till sitt jobb och tog ut två veckors semester som han hade sparat. Ringde till de kunder som varit inbokade hos honom och bad om ursäkt och skyllde på familjeangelägenheter, vilket i viss mån var sant. Bokade om dem och lade på luren. Sedan gick han ut i förrådet och hämtade ryggsäcken, tältet och liggunderlag samt primuskök med tillbehör. Packade ner de kläder han trodde att han skulle komma att behöva. Stuvade in allt i bilen och körde norrut.

Det kanske var lika bra tänkte han där han satt vid strandkanten med vått hår. Nu behövde han inte oroa sig längre. För hur det nu än var i relationen mellan honom och hans bror så var den alltid ett orosmoment och det var smärtsamt och jobbigt att leva med den irritation och ilska som grubblerierna visavi hans bror alltid födde. Att slitas mellan kärlek och hat och aldrig känna att du nådde fram riktigt. Att han inte förstod det du sa och ville förmedla. Samt att du var lika trög och ovillig att försöka förstå det han troligen ville säga till dig.
Nåväl, det är som det är tänkte han. Ingenting att göra åt nu. Vi förstod aldrig varandra och för vissa människor är det så spekulerade han. Jag älskade honom och han älskade mig ändå det tror jag nog fortsatte han sitt funderande.
Men att han var en idiot som aldrig vågade se sanningen i vitögat det är något jag alltid kommer att tycka och jag är säker på att han tyckte detsamma om mig tänkte han.
Fastän han är död och jag lever, det måste väl ändå säga något om vem som hade rätt.
Han log, reste sig upp och tittade upp mot de framrusande lätta molnen mot den ljusblå bakgrunden.
”Fan vet vilket som är bäst!” Sade han sedan.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s