Ett piano långt borta var allt som hördes. En ton här, en ton där, ingen melodi således utan spridda toner utan inbördes ordning. För övrigt så var det tyst, och mörkt och kallt efter golvet. För en stund sedan så blev en konservburk sparkad. Den rasslade fram över golvet och upplevelsen var som ett öronbedövande dån i tystnaden och han ryckte till skräckslagen. Tills han kom på att det var han själv som sparkat den.

”Hallå!” Ropade han och stod stilla och lyssnade. Ingenting hördes förutom det avlägsna pianot men mörkret var inte helt kompakt. En strimma ljus letade sig in genom taket, som ett spjut av eld, och han gick mot nedslagsplatsen. Han suckade och satte sig ner och vände sitt ansikte upp emot ljusstrålen och hans anletsdrag lystes upp som en fullmåne i natten. Han lyssnade till pianot igen och tonerna kom oftare nu och något som liknade en komposition kunde förnimmas. Han kände igen melodin men kunde inte placera tonföljden riktigt. När han reste sig stönade han ljudligt för den eviga värken i ryggen satte in igen – som en tolvtumsspik rakt in i korsryggen – och han gick lätt framåtböjd emot pianotonerna och stod till slut utanför en dörr. Den var låst. Handtaget var rostigt kunde han känna när han tog i det. Vredet var strävt och skrovligt och hans hand luktade metall när han förde den till näsan. Han försökte en gång till och tog i lite hårdare den här gången och nu gled dörren upp med ett knarrande på rostiga gångjärn.

Därinne var det lite ljusare och han såg att det fanns flera människor i rummet. Några dansade. En del tätt intill varandra och andra för sig själva i ett suggestivt vaggande till den nu alltmer påtagliga pianomusiken som även backades upp av en bas, en lågmäld gitarr som följde pianot i hälarna och en vispande virveltrumma. Allt hördes tydligt nu och han förstod inte varför han inte uppfattat musiken tidigare. En kvinna kom emot honom med utsträckta armar och han tog hennes händer och de dansade ut i halvmörkret. Hon lade sitt huvud mot hans axel och hon doftade gott av en parfym som han kände igen och han svävade som om han var berusad. Fötterna nuddade knappt golvet. Musiken letade sig in i hans huvud och omfamnade hans vindlingar och han ville lova vad som helst till vem som helst som kom i hans väg och han hade aldrig varit så lycklig tyckte han.

När musiken tystnade så ledde kvinnan honom till ett bord. En livréklädd kypare dök upp från ingenstans och serverade i höga glas en genomskinlig, pärlande dryck som när han drack av den fick hela hans kropp att pirra. Han vände sitt ansikte mot bordet intill och såg en man som satt och grät. Hela hans kropp var i konvulsioner av den häftiga gråten men ingenting hördes och mannen med glaset i sin hand såg frågande på sin kvinna mitt emot. Hon ruskade bara på huvudet och pekade på sin minimala klocka på sin vänstra handled. Skakade sedan ännu häftigare på skallen så håret stod som en sky omkring henne. Hon reste sig sedan plötsligt upp med vidöppna, stirrande ögon och skrek skräckslaget.

”Fy fan!” Sade han och satte sig upp i sängen.
”Vad är det?” sade hon som låg bredvid. Yrvaken och förvirrad tog hon honom i armen. ”Men du, du är ju alldeles genomsvettig.” Kvinnan satte sig även hon upp bredvid mannen och strök honom över kinden. ”Drömde du?”
”Skojar du”, sade han, böjde sig framåt och höll sig om huvudet med båda händerna. Han andades tungt och kände fortfarande parfymdoften i näsan. ”Du doftar som henne”, sade han tyst och lade sig ner igen på rygg och stirrade i taket.
”Som vem då?”
”Som hon som skrek.”

Det tog lång tid innan han somnade om och han låg länge och lyssnade till sin älsklings lugna andetag. Hon somnade alltid så snabbt. Han var avundsjuk på det. Själv kunde han ligga i både en och två timmar innan sömnen tog honom, bara för att exakt en timme senare vakna hungrig. Choklad hjälpte hade han kommit på så han gick helt enkelt upp och åt två rader Marabou mjölkchoklad och sedan somnade han och sov resten av natten. Varje natt var det likadant, oavsett när han gick och lade sig.

Han åt sin frukost ensam. Hans älskade hade gått till jobbet redan. Så var det varje morgon och han tyckte inte om det. Visserligen så fanns ju möjligheten att gå upp tillsammans med henne och han hade försökt men eftersom han sov så dåligt så hade han gett upp det förfarandet. Han dukade av frukosten och ställde in disken i diskmaskinen och gick och lade sig igen. Tog upp sin bok och läste en stund och somnade sedan om.
När han vaknade igen efter en timme så regnade det. Han hade drömt igen, fast inte lika intensivt som på natten. I stort sett samma dröm och den slutade alltid på samma sätt med att en vacker kvinna pekade på sin armbandsklocka och sedan skrek i panisk förskräckelse. Han kunde inte begripa varför och han hade försökt att rannsaka sig själv för att försöka hitta något som kunde förklara mardrömmen men inte lyckats.

Ett pianos lösryckta toner, ett mörkt rum med en ljusstråle, en dörr som han öppnade och sedan en lågmäld orkester, en gråtande man och folk som dansade och en vacker kvinna som visade på tiden och sedan skrek hjärtskärande. Så var drömmen. Inte varje natt, inte varannan heller men han drömde den och den skrämde honom från vettet och han vågade knappt somna längre.
Var det ett omen hade han tänkt? Ville kvinnan i drömmen berätta något för honom och vad i så fall? Att han tid var utmätt? Ville hon säga att något hemskt kommer att hända, och vad skulle det vara i så fall? Vad betydde dansen och den gråtande mannen?
Han gick ut på balkongen och tände en cigarett trots att han slutat. Det smakade inte gott så han fimpade igen. Han hade inte berättat för någon om drömmen och han tänkte inte göra det heller. Höll han på att bli galen? Det kändes så ibland och särskilt när drömmen varit så stark att han inte visste om han var vaken eller om han sov när den var slut. Han gick in igen och satte sig ner vid sin dator och gjorde upp en lista.

– Varför var det första rummet mörkt med en enda ljusstråle från taket, vad betydde det?
– Varför var det svårt att komma in i nästa rum?
– Varför kände han igen melodin som orkestern spelade och varför kunde han inte placera den?
– Vad betydde de dansande människorna och varför dansande några ensamma?
– Vem var kvinnan som han dansade med och varför kände han sig så lycklig under dansen?
– Vem var den gråtande mannen och varför hördes det inget när han grät?
– Varför pekade kvinnan på klockan?
– Varför skrek hon skräckslaget?

Han läste igenom listan och skrattade till. Undrade sedan vad skulle tjäna till och raderade den, ångrade, och sparade.
”Jag är galen.” Han reste sig upp och gick omkring i rummet och mumlade samma sak hela tiden. ”Jag är galen. Jag är galen. Jag är galen.” Han stannade framför fönstret i vardagsrummet och så på sin egen spegelbild. Han gjorde en grimas och sade sedan igen: ”Jag är verkligen spritt språngande galen.”

Han gick och satte sig vid datorn igen och tittade på vad han skrivit. Kanske att han överdrev det hela tänkte han. Drömmar var ju drömmar och inte så mycket att bry sig om och att du drömde samma sak några gånger var kanske inte så konstigt även om han inte hade hört talas om något liknande tidigare. Samma dröm två eller tre gånger fanns beskrivet på internet och förklarades med att något var tvunget att bearbetas i det undermedvetna. Men, hur många gånger hade han drömt samma dröm? Han tänkte efter och kom fram till att det handlade om tjugo gånger, minst.

”Inte normalt”, sade han högt. ”Det är inte normalt.”

Han stod på en hed. Vinden blåste snålt och vargar ylade långt borta. Han var naken men han frös inte. Nedanför honom i en dalgång låg ett hus och det lyste i fönstren. Ett gammalt trähus med snickarglädje, dalarött med vita knutar och han gick nerför en stig som ledde ner i sänkan. Han kunde höra ett piano som spelade. Ju närmare huset han kom desto högre blev musiken och när han till slut stod utanför ett fönster och kikade in såg  han att det satt en kvinna och spelade. En gammal kvinna, vacker men till åren kommen och hon var klädd i en svart klänning med spetsar och hennes långa, magra fingrar gled stillsamt fram över tangenterna och i rummet fanns dansande par och alla var nakna och alla såg lyckliga ut. Han längtade in. Ytterdörren var låst och hur han än slet och drog i dörrvredet så öppnades den inte. Han bankade frenetiskt på porten tills hans högra hand blödde men ingen  öppnade. Han började skrika och slog  hårdare och även sparkade på dörren men den förblev stängd. Till slut så gav han upp och började gå därifrån och när han gick stod alla de tidigare dansande paren i fönstren och såg efter honom. De ruskade alla på huvudet, pekade på sina klockor och han kunde se att de skrek i skräck för deras munnar var vidöppna och ögonen avspeglade fasa.

När han vaknade så stod han vid sovrumsdörren i vardagsrummet. Han hand värkte och han såg hur han blödde ymnigt och hur hela dörren var nerstänkt med blod. Han visste knappt var han var. Han grät och när han såg sig omkring så kände han knappt igen sig till en början. Han sjönk ner på golvet med ryggen mot den blodiga dörren och tårarna fortsatte att rinna. En tyst gråt. Nu mer för att han var rädd, livrädd och långsamt kom han tillbaka till rummet och började så smått att hitta trådarna igen. Han mindes inte att han somnat ens, eller var men han såg att det låg en fleecesfilt i soffan och antog att det var där han legat. Han händer skakade okontrollerat när han till slut reste sig upp och gick på darriga ben in i badrummet för att tvätta av sig. Han såg sig själv i badrumsspegeln. Såg att han var blek som ett lakan, såg skräck i sina ögon och att de var rödsprängda.  Han ruskade på huvudet och tittade på klockan och kunde konstatera att den var halv tre på eftermiddagen.

Han gick ut vardagsrummet igen och satte på lite musik. Bachs pianokonsert i D och han ställde sig vid fönstret och gungade med huvudet i takt med musiken och såg ut över området där han bodde. Långsamt återvände lugnet och som alltid så blev han lycklig av Bach. Mannen tittade ner på sin skadade högerhand, lindade av sig gasbindan och såg att det slutat blöda.

Det ringde på dörren.

Först tänkte han inte öppna. Trodde kanske att det var någon granne som undrade vad fan han höll på med därinne, men så beslutade han sig för att det kanske var något viktigt. Utanför dörren stod två poliskvinnor.

”Ja”, sade han frågande och kände hur en kyla spred sig inifrån och ända ut i fingerspetsarna.
En av de två poliserna frågade om han var den han var.
”Ja det är jag, vad är det som har hänt?”
Sedan frågade hon om hans älskling var den hon var och om hon bodde där ibland.
Han nickade och kände hur tårarna vällde upp i hans ögon.
”Kan vi gå in och sätta oss?” Frågade samma polis.
Den gråtande mannen vände sig om och gick före in i rummet.
De satte sig ner vid köksbordet.
Mannen sade ingenting utan satt bara och stirrade rakt fram oseende och väntade på det som han redan visste skulle komma.
”Hon är död.” Sade den andra poliskvinnan
Mannen nickade och tårarna föll ner på köksbordet
”Mördad.” Sade den första. ”Vet du något om detta?”
Han ruskade frenetiskt på huvudet och skrek rakt ut:
”Jag! Varför skulle jag veta något om detta?” Han slog med den högra fingertoppen hårt på sin armbandsklocka. ”Jag har varit hemma hela dagen och inte varit utanför dörren en sekund, vad fan menar ni egentligen? Mördad säger ni? Det här är ju för fan Sverige och vanligt folk blir inte mördade i Sverige!” Han reste sig upp och började gå runt i rummet.
”Vad har hänt med din hand?”
Han stirrade på henne och sedan på sin hand.
”Jag drömde och gick i sömnen och vaknade av att jag bankat på min sovrumsdörr tills jag blödde.” Han hörde själv hur sjukt det lät. ”Det är sant, jag vet, det låter helgalet men det är faktiskt precis vad som hände. Ni kan gå och kolla själva, det är fortfarande blod på dörren.” Han gick och satte sig igen. ”Hur gick det till?”
”Hon blev ihjälslagen av en okänd man på gatan. Fruktansvärt brutalt enligt vittnen”, sade den första polisen och spände ögonen i honom.
”Och jag stämmer in på beskrivningen”, sade han och gömde ansiktet i händerna.
”Just det, och efter vad vi sett här så är det nog bäst att du följer med till stationen.”
”Det här händer inte”, sade han men reste sig upp. ”Det var det här som skulle hända, det var detta som de varnade mig för.”
”Vilka då?”
Han tittade på först den ena poliskvinnan och sedan den andra, sänkte sedan blicken och såg ner i golvet.
”De i min dröm”, sade han och sträckte fram händerna.
De satte på honom handklovarna och ledde honom sedan ut ur lägenheten.
”Har du nycklar?” Frågade den ena polisen.
Han nickade. Hon slog igen dörren och lyfte sin radio till sin mun och sa:
”Vi har honom och tar in honom nu.”
När de gick nerför trapporna så hörde han hur ett piano spelade. Han kände äntligen igen melodin.