Jag hör hur det talas om att legalisera marijuana och att Canada redan gjort det. För mig handlar det bara om ett nytt sätt att hålla befolkningen i schack så att despoter och makthungriga kan göra som de vill. Ge folket droger. Håll dem flummiga och nöjda. Låt oss som begriper styra och ställa tänker de. Och det är vad det hela handlar om. Medicinskt bruk! ”My ass”. Som om det inte räcker med alla människor som självmedicinerar alkohol. Ska vi nu tillåtas att medicinera med gräs också? Det påstås att legalisering är ett bra sätt att få kontroll på illegal droghandel. Vilket kvalificerat skitsnack! Resultatet av en legalisering av en drog som denna som fördummar och passiviserar leder bara till att ännu fler människor blir till viljelösa får som villigt låter sig fösas från den ena fållan till den andra bara det serveras torkat gräs.

Jag kan inte låta bli att fundera över om dessa politiker som gör marijuana lagligt rökt på själva? Har de suttit tillsammans i dunkla rum och skickat en joint emellan sig och viskat ”asflummigt” någon gång? Har de med glansiga ögon vaggat fram och åter till musik oseende och döva för allt annat än det som sker just vid det tillfället? Har de vaknat dagen efter med tuggummi i hjärnan och bestämt sig för att stanna i sängen den här dagen? Antagligen, och sedan har de beslutat sig för att avstå men insett att att det här är ju ett utmärkt sätt för mig att kontrollera andra och att hålla revolutionen på mattan samtidigt som jag klättrar på popularitetsskalan. ”Vi legaliserar skiten boys and girls! Rösta på mig bara så ska ni få så mycket ”pot” som ni orkar röka så att ni kan ta det lugnt och låta mig sköta landet åt er.”

Det är fascinerande att se hur människor så lätt låter sig luras. Att de inte ser det onda uppsåtet.

Nåväl, det är inte alltför länge sedan som jag också skulle stått som ett bräkande får i en klunga av likasinnade och låtit mig matas med antidepressiva medel. Tack och lov så är det inte så längre.

”Smoke another one man!”

God morgon.

 

Det är tiden som är problemet och förutsättningen för liv och och allting. Dåtid och nutid och framtid i ett galaxtiskt drama utan slut. Tiden går och kommer och har varit och ljusets hastighet är dess bundsförvant. I tiden åldrandet, i tiden sanningen så klar och skimrande och ingen kommer undan. I tidens tunnel finns inget ljus, ingen tid för ånger.

Du sa det själv. Du bestämde dig för det här när du valde att leva. När ditt hjärta började slå, när du öppnade dina ögon och tog in världen. När du startade tiden och du hörde tickandet i början men valde att sortera bort det med åren. Tiden ljuger inte och du kommer inte undan om du ens vill. Du har ju gett dig in i den här himmelska cirkusen med allt vad det innebär så varför skulle du vilja kliva av karusellen?

Tiden är krökt, och rummet, i en gigantisk cirkel eller spiral. Runt, runt i svindlande hastighet och det tar aldrig slut så det gäller att vara vaken och uppmärksam. Släppa bromsen och bara följa med. Ta in så mycket du kan, vidga ditt sinne, klättra på medvetandestegen tills du når toppen och därifrån vidare, till vad? Jag vet älskling, det är inte lätt alla gånger och ibland så vill du bara ge upp. När motgångarnas dörr har ett lås och du har ett helt knippe med nycklar och ingen passar. Men håll dig till sanningen och vet att lögnen aldrig har öppnat några portar.

Tiden är som den är, din och min och allas, på gott och på ont.

God morgon.

Det skiljer sig från hur det var.

Allt är på ett annat sätt. Inte bara hur jag ser på världen utan på vad jag tycker om att äta till exempel. Jag älskade kräftor förr. Var på gränsen till manisk och kunde trycka mig hur många som helst innan jag var nöjd och min omgivning häpnade. Räkor likadant, det tog liksom aldrig slut på upplevelsen, det var lika gott hela tiden och det här handlar alltså om hur det var efter att det onda försvann ur mitt liv och jag fortsätter att förändras. Det har flyttat in en hjärninredningsarkitekt i min skalle och han eller hon vet inte riktigt hur det ska sluta. Det är nya idéer varje dag känns det som och även om alla förslag är bra och fyller sin funktion så blir det en aning förvirrande. Kanske att en rakare linje vore på sin plats. Jag ska föreslå det vid nästa möte.

För övrigt så går veckorna snabbt nu och det är bra att det är så och även det är annorlunda. Det handlar inte längre om att kämpa sig igenom veckorna till en efterlängtad helg. Ja, den är visserligen längtad efter men den framstår inte längre som en kruka guld vid regnbågens slut direkt. Mer som en hammock i en lund, ett lugnt gungade fram och åter innan nästa vecka tar vid.

Det är tryggt och det är lugnet jag eftersträvar. Det är där jag vill vara. Det är lättare att hitta dit nu och det ska vara lätt tycker jag. Svårt är bara jobbigt och ansträngande för själen och min själ behöver vila. Den har haft det lite svårt. Den mår bättre nu.

God morgon.

Bortom tid och ljud och luft att andas finns det väl alltid? Stäng dörrarna nu det drar, och varför ska jag vara rädd när ingen annan är det? Visa mig vad det här handlar om. Jag orkar inte vänta längre, berätta, låt mig gå härifrån sedan med vissheten om att jag gjort något bra, att min vistelse här har gett någon något och att jag, när jag lämnat det här rummet, i alla fall för en minut eller två ska vara saknad.

Jag är törstig, ge mig vatten. Fyll mig med vätska och visdom och var kan jag predika? Jag känner att jag har något att säga nu. Det är viktigt, jag lovar. Ge mig vatten då för jag kommer att tala länge och min mun kommer att bli torr som en gren på ett uttorkat träd. Den grenen kommer att knäckas av tyngden i det jag har att säga och ni kommer att stå där häpna med öppna munnar när ni förstår vad det här handlar om.

Åh den här världen, den behöver lite förståelse från oss som bor i den det har den faktiskt gjort sig förtjänt av och vad ska vi ta oss till om den tröttnar på oss och vräker oss. För Gud vet att den hyra vi betalat knappast ens är värd namnet var är vattnet förresten? Finns det inget rent vatten här längre? Det var ju det jag sa! Fan också, är allt redan försent alltså? Finns det ingen som har någon bra idé? Kom igen nu! Lyssna på mig och tacka din lyckliga stjärna för att någon orkar försöka. Alltså inte jag, jag skiter i det, men andra.

God afton.

Du kan inte fly!

Kom ihåg det när den där gamla, hederliga rädslan griper tag i dig igen. Jag har varit där, jag vet hur det känns när det mesta känns outhärdligt och du bara vill springa, skutta, som en hare på flykt undan vargen. När golvet och hela din tillvaro gungar som ett skepp i nöd och du vill kasta dig överbord för att din båt förliser men inte hittar någon räddningsplanka. Du vill dra ner mössan över öronen, se ner i marken och bara gå och gå till det att dina ben inte längre bär dig. Tills när du faller till marken av utmattning och till din fasa upptäcker att du är tillbaka där du startade. Jag har också tillbett mörkrets makter. Fallit på knä vid den svarta drottningens fötter och bett om nåd och förskonan från livet jag levde och jag har tömt det som fanns att tömma och allt var abstrakt och branten aldrig så lockande och jag tänkte så mycket då också och jag visste inte hur jag skulle ta mig ur sängen ibland.

Och jag letar och letar även idag och jag vet inte riktigt vad jag söker men jag flyr i alla fall inte. Jag vill så gärna tro att det finns något bakom den tillvaro vi lever i. En bättre värld som gömmer sig och som kommer att uppenbara sig när du väl hittar koden om du nu gör det. Sinnet måste vara vidöppet har jag förstått och det går inte att hålla några dörrar stängda och du måste hålla dig ifrån människor som tror att lyckan finns i ordning och reda och som lever i sina små dockskåp där allting står på sina bestämda platser och där kaos uppstår om något ändras. Du får inte låta några regler, upprättade av ensidiga människor, styra tänker jag. Stå för dig själv och för vad som är bra. Lev och gör gott för andra på det att du kommer närmare den du vill vara. Det är så jag försöker leva och om vi bara är snälla mot varandra och inte dricker av den där av djävulen instiftade flyktsodan. Så kommer det här att gå bra.

God morgon.

Jag gillar tåg. Tåg som går på räls, som susar fram genom landskapet på förutbestämda spår, som inte avviker från kursen, som oförtrutet strävar framåt, som tar mig dit jag vill komma när jag skriver, sover, lyssnar på musik och tänker på dem jag älskar och ibland på dem som jag inte hyser några varmare känslor för. Jag försöker dock undvika att fundera på dem så mycket det går. Fel spår att rulla på så att säga.

Jag är uppväxt med tåg. Vi åkte tåg till farmor och farfar när jag var liten och jag minns rälsbussen till Ramnäs och Surahammar. Åh! Svensbyn, ett litet paradis på jorden och tåget gick bara ett par meter från hallonhäcken. Farfar som skåpsöp i vedskjulet och den där flickan som hette Renee’ som jag var förälskad i. Tågen tog mig ut i Europa och till från Skövde när jag jag låg i lumpen.

Jag hyser mycket varma känslor för tåg.

Jag praktiserar tystnaden. Det finns mycket att hämta i den. Pratet används för att slippa tänka. Öppna munnen och låt orden flöda bara. Använd inte hjärnan utan säg bara vad som faller dig in. Säg vad som helst. Det viktigaste är att det inte är tyst tycks vara den gängse uppfattningen idag.

Det pratas så mycket överallt. Var du än befinner dig så låter människor munnen gå och det förväntas av dig att du ska lyssna uppmärksamt och du ska nicka lite då och då, rynka pannan och göra grimaser och lägga huvudet på sned och le fastän du i själva verket tänker, håll käften din idiot!

Jag kommer att tänka på den fantastiske Christofer Walken som vid något tillfälle gav ett råd till någon av sina skådespelarkollegor som frågade vad han/hon skulle göra om du stod handfallen och inte visste vad du skulle ta dig till. Om du glömt repliken eller regin till exempel. Och rådet var, var bara tyst, titta rakt fram på din motspelare eller ut i evigheten men framförallt, var bara tyst.

Så var tysta människor. Upplev tystnaden och gör den till din vän. Det behöver inte låta hela tiden och om du rannsakar dig själv, hur mycket av det du säger på en dag har någon verklig relevans? Hur mycket är floskler och utfyllnad? Gör dig själv och andra en tjänst och gå in i det tysta rummet. Sätt dig ner där en stund. Slut dina ögon och gå inåt. Var inåtriktad istället för motsatsen. Tystnaden är inte farlig. Den är din vän och din trogne bundsförvant.

Så kör den tysta stilen. Jag gör det så ofta jag kan. Tänk istället för att prata.

Shhh!

God morgon.

Mina ögon svider och fingrarna är kalla som is. Jag sitter på min beniga bak och tänker på allting i hela världen. Det tjuter som en ångvissla i mitt huvud när tankarna far fram och åter och jag behöver sortera och analysera men det går för fort och det känns som att stå vid fronten med kulorna visslande runt mitt huvud.

Rostfärgade löv och regn och rusk och trötta ögon, där är jag. Jag är en flagga i vinden också och ibland känns det som det är ett hål i mitt liv och jag vill helst krypa in där och gömma mig för mig själv.

Lugn och ro, jag behöver verkligen lugn och ro och jag vill vara en elefant i skuggan under ett cederträ på savannen. Jag vill stå där tyst och stilla och plira mot den nedåtgående solen och natten kommer att bli sval tack och lov. Det var verkligen varmt idag tänker jag och gnider mig mot trädstammen.

Lägg in mig på sjukhus. Ge mig dropp och låt mig sova tills det blir vår. Som björnarna gör i sina ombonade iden. Jag är så trött och åren känns nu. Jag kommer knappt ihåg hur det kändes när jag var ung och det kanske är tur det för annars så skulle jag väl bryta ihop. En del män och kvinnor i samma ålder som jag kämpar som ettriga illrar för att hålla åldern i schack, men inte ens det orkar jag längre. Jag står som en trött gnu i ledet för att få dricka vatten ur vattenhålet och jag väntar så snällt på min tur. Unggnuerna få slåss om förstaplatsen bäst de vill. Jag har varit där redan behöver inte den kicken längre.

Det finns dock lite krut kvar i den här gubben och himlen får nog vänta ett tag till på mig. Jag är som Muhammad Ali mot repen under ett slagregn och jag väntar bara på en lucka, sen smäller det direkt. Livet såg inte ens slaget komma.

God afton.

 

 

”Vem är du?” Sade han och såg frågande ut. ”Du ser ut som henne jag kände en gång, men det du gör och säger är inte hon.” Han vände sig förskräckt bort.

Hon tog tag i hans arm och hindrade honom från att gå.

”Lägg av!” Sade hon och försökte le som hon brukade le, men något höll henne tillbaka och det blev mer till en grimas. Hon kände det men gav inte upp utan sade.

”Varför gör du så här?” Hon kände hur ilskan steg i henne mot hennes vilja. ”Det är som om du vill bråka.” Fortsatte hon. ”Ingenting är fel eller konstigt, jag är precis som jag brukar vara och jag förstår inte vad du håller på med.”

Han stod och såg på henne och kände hur hon kämpade mot sina demoner och han förbannade sin överkänslighet mot förändringar i närmiljön och att hon förnekade vad som var på gång.

”Sluta!” Sade han och glodde på henne. ”Du vet ju, eller hur? Du vet ju hur du egentligen känner så varför inte bara säga som det är.” Han suckade djupt och tog bort hennes hand från sin arm.

”Varenda gång är det samma sak”, sade hon efter stund. ”Samma djävla visa och du sjunger förbannat falskt också vet du det?” Hon stirrade på honom och fastän hon misstänkte att han hade rätt så fanns det ingenting som skulle kunna få henne att erkänna det. Det var som om hon var besatt men inte av någon ond ande, utan av en känsla av att vara verklig och att det här var hennes riktiga jag. Att hon äntligen vågade släppa fram den hon var och att hon fram till idag burit en mask. Hon kände sig förvirrad.

”Jag förstår inte varför du gör så här mot mig.” Plötsligt så kände hon sig ledsen och missförstådd och hon ville bara gråta. All hennes ilska var som bortblåst och hon upplevde bara en stor besvikelse. Över vad var hon osäker på men det spelade inte så stor roll. Han som stod framför henne förstod henne inte och om han inte gjorde det så kunde han dra åt helvete. Hon sade trots den insikten med så mild stämma hon kunde uppbringa.

”Kan vi inte sluta nu?”

Han såg på henne och log. Han visste ju, han var fullständigt medveten om vad som hände här. Han hetaste önskan var bara att hon också kunde bli det. Men han visste att det var omöjligt. Han var bara rädd för att sådan som hon var idag och med jämna mellanrum var sådan som hon var utan mask. Att det här var hennes riktiga jag. Han sade.

”Ok älskling, vi gör så.”

Han flinade. De kramades och allt var frid och ro men båda tänkte och önskade sig något annat men de hade lärt sig något i alla fall efter alla år och både hon och han visste att allt skulle vara som vanligt igen om några dagar.

Han gick till jobbet.

God morgon ♥️

 

 

Söndagar, som var mina värsta dagar, som hade en ram av ångest och var målade med mörka färger och som var en pina att genomleva, är idag en oas bestående av harmoni och lycka i väl tilltagna doser.

Vi gör inte så mycket, familjen. Vi hänger med varandra, åker och handlar och idag åt vi lunch på donken, bevistade huset IKEA och satt i soffor och drömde om ett nytt kök och sedan åkte vi hem. Utan att ha köpt en enda pinal.

Det vanliga livet, jag älskar det vanliga livet och som jag föraktade det en gång och jag förstår inte varför det ska ta sextio år innan du kan se dig själv i spegeln och säga att du är helt ok med vem du är. Att du inte är rädd längre. Att du är självsäker och bra för dig själv och din omgivning. Att du duger. Att du är trygg som en örn på uppvindar och att du har människor omkring dig som älskar dig. Och att du älskar dem tillbaka.

Varför tog det sextio år? Och säg nu inte att det bara gäller mig. Jag ser dagligen män och kvinnor i min ålder som bär kläder av samma material som jag gjorde en gång. Lögnens täta skaviga väv som varken värmer eller svalkar. Självbedrägeriets kostym eller klänning som ska försöka dölja rädslan för det liv som du inte kan acceptera.

Jag är naken idag. Jag står utan kläder. Alla kan se vem jag är och jag har ingenting att skämmas för längre. Och Gud vet att det finns människor som gjorde sitt bästa för att jag skulle göra just det.

Åt helvete med dem!

Jag behöver inte längre bry mig om lismare och charlataner. Jag är som jag alltid borde ha varit och jag undrar återigen. Hur kunde det ta sextio år?

God afton