Bortom tid och ljud och luft att andas finns det väl alltid? Stäng dörrarna nu det drar, och varför ska jag vara rädd när ingen annan är det? Visa mig vad det här handlar om. Jag orkar inte vänta längre, berätta, låt mig gå härifrån sedan med vissheten om att jag gjort något bra, att min vistelse här har gett någon något och att jag, när jag lämnat det här rummet, i alla fall för en minut eller två ska vara saknad.

Jag är törstig, ge mig vatten. Fyll mig med vätska och visdom och var kan jag predika? Jag känner att jag har något att säga nu. Det är viktigt, jag lovar. Ge mig vatten då för jag kommer att tala länge och min mun kommer att bli torr som en gren på ett uttorkat träd. Den grenen kommer att knäckas av tyngden i det jag har att säga och ni kommer att stå där häpna med öppna munnar när ni förstår vad det här handlar om.

Åh den här världen, den behöver lite förståelse från oss som bor i den det har den faktiskt gjort sig förtjänt av och vad ska vi ta oss till om den tröttnar på oss och vräker oss. För Gud vet att den hyra vi betalat knappast ens är värd namnet var är vattnet förresten? Finns det inget rent vatten här längre? Det var ju det jag sa! Fan också, är allt redan försent alltså? Finns det ingen som har någon bra idé? Kom igen nu! Lyssna på mig och tacka din lyckliga stjärna för att någon orkar försöka. Alltså inte jag, jag skiter i det, men andra.

God afton.