Okänd

”Vem är du?” Sade han och såg frågande ut. ”Du ser ut som henne jag kände en gång, men det du gör och säger är inte hon.” Han vände sig förskräckt bort.

Hon tog tag i hans arm och hindrade honom från att gå.

”Lägg av!” Sade hon och försökte le som hon brukade le, men något höll henne tillbaka och det blev mer till en grimas. Hon kände det men gav inte upp utan sade.

”Varför gör du så här?” Hon kände hur ilskan steg i henne mot hennes vilja. ”Det är som om du vill bråka.” Fortsatte hon. ”Ingenting är fel eller konstigt, jag är precis som jag brukar vara och jag förstår inte vad du håller på med.”

Han stod och såg på henne och kände hur hon kämpade mot sina demoner och han förbannade sin överkänslighet mot förändringar i närmiljön och att hon förnekade vad som var på gång.

”Sluta!” Sade han och glodde på henne. ”Du vet ju, eller hur? Du vet ju hur du egentligen känner så varför inte bara säga som det är.” Han suckade djupt och tog bort hennes hand från sin arm.

”Varenda gång är det samma sak”, sade hon efter stund. ”Samma djävla visa och du sjunger förbannat falskt också vet du det?” Hon stirrade på honom och fastän hon misstänkte att han hade rätt så fanns det ingenting som skulle kunna få henne att erkänna det. Det var som om hon var besatt men inte av någon ond ande, utan av en känsla av att vara verklig och att det här var hennes riktiga jag. Att hon äntligen vågade släppa fram den hon var och att hon fram till idag burit en mask. Hon kände sig förvirrad.

”Jag förstår inte varför du gör så här mot mig.” Plötsligt så kände hon sig ledsen och missförstådd och hon ville bara gråta. All hennes ilska var som bortblåst och hon upplevde bara en stor besvikelse. Över vad var hon osäker på men det spelade inte så stor roll. Han som stod framför henne förstod henne inte och om han inte gjorde det så kunde han dra åt helvete. Hon sade trots den insikten med så mild stämma hon kunde uppbringa.

”Kan vi inte sluta nu?”

Han såg på henne och log. Han visste ju, han var fullständigt medveten om vad som hände här. Han hetaste önskan var bara att hon också kunde bli det. Men han visste att det var omöjligt. Han var bara rädd för att sådan som hon var idag och med jämna mellanrum var sådan som hon var utan mask. Att det här var hennes riktiga jag. Han sade.

”Ok älskling, vi gör så.”

Han flinade. De kramades och allt var frid och ro men båda tänkte och önskade sig något annat men de hade lärt sig något i alla fall efter alla år och både hon och han visste att allt skulle vara som vanligt igen om några dagar.

Han gick till jobbet.

God morgon ♥️

 

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s