Det är tiden som är problemet och förutsättningen för liv och och allting. Dåtid och nutid och framtid i ett galaxtiskt drama utan slut. Tiden går och kommer och har varit och ljusets hastighet är dess bundsförvant. I tiden åldrandet, i tiden sanningen så klar och skimrande och ingen kommer undan. I tidens tunnel finns inget ljus, ingen tid för ånger.

Du sa det själv. Du bestämde dig för det här när du valde att leva. När ditt hjärta började slå, när du öppnade dina ögon och tog in världen. När du startade tiden och du hörde tickandet i början men valde att sortera bort det med åren. Tiden ljuger inte och du kommer inte undan om du ens vill. Du har ju gett dig in i den här himmelska cirkusen med allt vad det innebär så varför skulle du vilja kliva av karusellen?

Tiden är krökt, och rummet, i en gigantisk cirkel eller spiral. Runt, runt i svindlande hastighet och det tar aldrig slut så det gäller att vara vaken och uppmärksam. Släppa bromsen och bara följa med. Ta in så mycket du kan, vidga ditt sinne, klättra på medvetandestegen tills du når toppen och därifrån vidare, till vad? Jag vet älskling, det är inte lätt alla gånger och ibland så vill du bara ge upp. När motgångarnas dörr har ett lås och du har ett helt knippe med nycklar och ingen passar. Men håll dig till sanningen och vet att lögnen aldrig har öppnat några portar.

Tiden är som den är, din och min och allas, på gott och på ont.

God morgon.