Söndag

Söndagar, som var mina värsta dagar, som hade en ram av ångest och var målade med mörka färger och som var en pina att genomleva, är idag en oas bestående av harmoni och lycka i väl tilltagna doser.

Vi gör inte så mycket, familjen. Vi hänger med varandra, åker och handlar och idag åt vi lunch på donken, bevistade huset IKEA och satt i soffor och drömde om ett nytt kök och sedan åkte vi hem. Utan att ha köpt en enda pinal.

Det vanliga livet, jag älskar det vanliga livet och som jag föraktade det en gång och jag förstår inte varför det ska ta sextio år innan du kan se dig själv i spegeln och säga att du är helt ok med vem du är. Att du inte är rädd längre. Att du är självsäker och bra för dig själv och din omgivning. Att du duger. Att du är trygg som en örn på uppvindar och att du har människor omkring dig som älskar dig. Och att du älskar dem tillbaka.

Varför tog det sextio år? Och säg nu inte att det bara gäller mig. Jag ser dagligen män och kvinnor i min ålder som bär kläder av samma material som jag gjorde en gång. Lögnens täta skaviga väv som varken värmer eller svalkar. Självbedrägeriets kostym eller klänning som ska försöka dölja rädslan för det liv som du inte kan acceptera.

Jag är naken idag. Jag står utan kläder. Alla kan se vem jag är och jag har ingenting att skämmas för längre. Och Gud vet att det finns människor som gjorde sitt bästa för att jag skulle göra just det.

Åt helvete med dem!

Jag behöver inte längre bry mig om lismare och charlataner. Jag är som jag alltid borde ha varit och jag undrar återigen. Hur kunde det ta sextio år?

God afton

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s