Det går upp ena dagen och ner den andra tänkte han där han stod i kanten på en blivande rågåker och spanade ut över fältet. Han hade köpt en ny kikare och han kände sig som Stålmannen med dennes supersyn när han följde Tofsvipornas flykt över fälten. Det var en vacker vårmorgon och solen stod redan högt på himlen och det var varmt.

Han hade vaknat en måndagsmorgon för en tid sedan och känt sig lättare. Visserligen så hade han gått ner cirka tio kilo i vikt och var tack vare det mindre tung rent kroppsligt sett. Emellertid så var det här en annan typ av lättnad, en svävande känsla nästan och han hade skuttat ur sängen som en yster kanin och ställt sig framför spegeln i vardagsrummet och han kunde nästan se, fysiskt, hur lätt han var. Hans mungipor strävade uppåt och lyfte i den rörelsen hela hans ansikte och han såg yngre ut.
”En euforisk ansiktslyftning”, sade han till sig själv och gick in i duschen.
Det höll i sig hela dagen, och nästa dag, och dagen efter det och det bara fortsatte. Han gick ner ytterligare tre kilo i vikt av bara farten. Han dansade fram på dagarna och Tony Irving skulle ha utbrustit i lyriska beskrivningar på bruten svenska över hans fasta rumpa och sträckta vrister och häl-tå steg. Hållningen var heller inte att förglömma. När han gick till jobbet så fick han en känsla av att han blivit längre också, fått en rakare rygg och bredare axlar och flickor som han mötte, deras blickar kändes som lätta fjädrar över han ansikte och kropp, och han njöt.
I jobbet var det likadant. Det som för inte så länge sedan hade känts tungt och oöverstigligt och som att släpa runt på ett ton tegel var nu helt annorlunda. Hans arbetsuppgifter kändes inspirerande och han hade ett glatt leende på läpparna och hans kunder gick ifrån deras möten med en bra känsla och allt i hans sätt kändes naturligt. Ingenting var påklistrat. Han behövde inte längre spela teater för att stå ut och det var till och med så att han kom på sig själv med att längta till sitt arbete. Chefen kallade in honom på sitt kontor en dag och överöste honom med beröm och hintade honom om att om detta fortsatte så fanns det stora möjligheter att kunna avancera inom företaget.
På toppen av ett berg, det var där han stod och hans blick svepte över landskapet och allt han såg var frodiga fält och gröna skogar och vinden blåste från sydväst och kråkfötterna i hans ögonvrår gjorde hans utseende väderbitet och manligt och han var en Marlboroman.

Så han seglade vidare på sin framgångsvåg. Allt han tog sig för lyckades och det kändes som om han inte kunde förlora. Han var ett fotbollslag i toppform, en simmare med ett vattenläge högre än en gräsands, en höjdhoppare med ett lyft i kroppen som en gasell eller en segelbåt med gynnsamma vindar som likt en torped forsade fram genom vattenmassorna. Kort sagt, han var en vinnare, och tänkte så förbli.
Därför bjöd han ut den vackraste flickan på jobbet till att äta middag med honom, och hon tackade ja. Han hade inte väntat sig något annat. De manliga kollegorna stod med gapande munnar när han och hon arm i arm lämnade arbetsplatsen och hoppade in i en taxi och for till den stora staden. De åt på en erkänt bra restaurang, drack kaffe på en bistro efteråt och tog sedan en bil hem till hans lägenhet.
På morgonen väckte han henne med frukost på sängen och de enades om att det skulle vara en bra idé om de inte anlände till jobbet tillsammans. De kysstes ömt i hallen och innan hon gick så fick han hennes telefonnummer och lovade ringa på kvällen.

Han sänkte sin kikare – släppte Tofsviporna – och drog en djup suck. Så förgängligt allt kunde vara och hade han varit med om detta förut? Ja, många gånger, fler än han kunde minnas och varje gång det hände så stod han lika förvånad och kunde inte för sitt liv förstå varför och hur det kunde hända. Hur var det möjligt att hann ännu en gång hamnat i sin förhatliga grop? Var kom den ifrån? Vem grävde den och vad eller vem styrde hans steg till kanten och varför föll han i?
Allt hade ju gått så bra och visserligen så hade han haft i bakhuvudet vad som kunde hända. En viss erfarenhet hade ju mot hans vilja smugit sig in i hans medvetande, men han trodde verkligen att det var på riktigt och att det skulle hålla i sig den här gången med tanke på hur fint allt hade utvecklats.
Men inte då – Herr Alltkangååthelvete – knackade som vanligt på dörren en kväll och sedan var det som förgjort.
Den dystre herrn meddelade för det första att flickan som han väntade på hade fått förhinder och tyvärr inte kunde besöka honom denna afton. Det rörde sig om magsjuka sades det, och visserligen så kunde det vara med sanningen överensstämmande. Det vill säga om du inte var så hyperkänslig och perceptiv som vår hjälte var var, och om du inte vid förra träffen tyckt dig notera en viss återhållsamhet vad det gällde ömhetsbetygelser och fått dig serverat istället för dessert ett ”nej, jag ska nog åka hem till mig ikväll, jag känner mig lite trött.”
På tunnelbanan hem – han skippade taxin denna gången, det kändes inte så akut att komma hem snabbt plötsligt – så hade han fullt sjå med att övertyga sig själv om att han inte skulle dra så stora växlar på det inträffade. Han misslyckades.
Icke desto mindre så tackade han bringaren av dåliga nyheter så mycket och lade på luren efter att ha föreslagit en annan kväll och hon hade tackat ja. Han höll hoppet uppe men kunde börja ana den snitslade stigen som skulle leda honom till det hål i marken som han visste nu var färdiggrävt. Dock, han suddade ut den bilden och bryggde sig en kanna te istället och slog sig ner framför teven och såg filmen Top Hat med Fred Astaire och Ginger Rogers i huvudrollerna. Efter detta – i hans ögon – mästerverk till film i den genren så mådde han lite bättre och gick till sängs och sov relativt gott.

Dagen efter gick han till jobbet med tunga steg. Den sviktande gång som han lagt sig till med och som blivit en del av hans personlighet hade gett vika för ett släpande och ett hasande likt en Zombie ur den här teveserien walking dead som han sett vid något tillfälle. Hans moatjé – hon med magsjukan – stod leende vid receptionen när han klev in genom dörrarna. Det slocknade snabbt tyckte han sig se, smilet, när hon fick syn på honom och hon dröp iväg med ett besvärat ansiktsuttryck och med en gest som skulle få honom att förstå att hon hade mycket att göra som ackompanjemang till hennes sorti. Och han själv förstod i samma veva att han också skulle få en hel del att jobba med i framtiden.
Efter lunch så kallade hans chef på honom och lät meddela att den kund som han i stort sett redan hade tecknat en stor order till – allt som fattades var en namnteckning – hade backat ur och vänt sig till en konkurrent. Visserligen så lade chefen inte skulden på honom utan förbannade bara den svekfulle skitstöveln. Klappade sin adept på axeln och sa att ”nästa gång grabben, ror du det i hamn.” Fastän han visste att det inte skulle bli någon nästa gång. Porten hade öppnats nu och den här gången var det inte någon liten snitslad stig som han såg framför sig. Utan en upplyst autostrada med blinkande neonpilar som visade vägen till hans nu fullt funktionsdugliga ångestgrop, och han flyttade ner däri.
Det värsta var att han direkt kände sig så hemmastadd, som om han saknat eländet och han gick helt och fullt upp i att tycka synd om sig själv och fann en viss njutning i det hela. Som vanligt? Ja så var det varje gång. Det var påfrestande att slå in på vägen som ledde honom dit där han nu befann sig, men när han väl var där så fann han en pervers njutning i självömkan och sorg.

Han lyfte kikaren igen då en Sparvhök kom svepande över marken och med en van rörelse lyckade han fånga in den fascinerande fågeln i fokus direkt. Rovfåglar hade alltid hänfört honom, och framförallt ugglor och många var de vårkvällar då han suttit och härmat dessa nattliga, mystiska fenomen och fått svar.
Han mådde bättre nu igen. Den senaste veckan hade han lyckats få sin stege klar och till slut lyckat ta sig över kanten och upp ur gropen och nu stod han här och hade hopp om framtiden igen.

Han hade sagt upp sig från sitt jobb och fått gå direkt på hans egen begäran. Hans chef hade blivit en aning förvånad, men inte överdrivet så, önskat honom lycka till och lovat att ge honom goda referenser. Den unga dam som varit hans lilla älskling en kort tid hade inte hört av sig en enda gång under hans frånvaro. Vilket fick till följd att han skickade ett sms där han tackade för den tid som gått och att han han hoppades att hon var bättre i magen. Det var tre veckor sedan hon haft den påstådda sjukan och han skrattade för sig själv när han tryckt på sänd och sedan strök han ett streck över allt som varit hon och han. Likt Kungen, så vände han blad och gick vidare.

Nu stod han som sagt vid kanten av en blivande rågåker och hans kråkfötter kring ögonen var tillbaka. Han stapplade inte fram längre, studsade inte heller riktigt, men han var på väg mot nya mål och han siktade mot en ny sfär och han var inte ett dugg orolig för framtiden.
Det här var något han gått igenom många gånger tidigare och det kändes som om han började få grepp om vad han var för slags människa egentligen.
Vad var det tillståndet kallades, eller sjukdomen? Vilket namn gick hans beskaffenhet under? Vad var det han var?
Jo, nu mindes han.
Bipopulär var det ju, han var Bipopulär.

Hans stövlar plöjde fram i det våta gräset, stråna vek för det tjocka gummit och fukten dröp om stövelskaften och det var en tidig morgon och kylan hängde kvar och skulle nog göra så ett par timmar till trodde han. Han upplevde en frid och en målmedvetenhet och allt var begripligt kändes det som.

Vilsenheten, känslan av att inte veta vart han var på väg – som i hela hans liv hade varit hans följeslagare – hade han lämnat bakom sig och när han nu sakta promenerade i en skog som han kände och som han höll i handen som om vore det en gammal vän eller en käresta och när vinden smekte han ansikte så visste han att han inte var ensam i den här världen.
Till slut så hade han vågat glänta på dörren och kika in och när han väl fått in foten så gick det inte att stänga igen. Han visste att om han bara hängde kvar vid porten så skulle den öppna sig på vid gavel till slut och även om det skulle innebära att han var tvungen att lämna allt det gamla bakom sig så var det värt det alla dagar i veckan och han skulle med glädje inträda i den nya värld som han visste fanns därinnanför.

Han satte sig ner på en gammal stubbe och tände sin pipa. Så tyst det varit innan rädslan släppte och hur han gömt sig bakom manér och påhittad självsäkerhet, tänkte han och drog ett djupt andetag. Han kunde känna kraften här som en vibration i marken och som en svag doft av vanilj nästan i luften. Han var säker på att den fanns där för alla människor och att alla hade tillgång till den outsinliga källa av energi som fanns bara ett fingersnäpp bort om du ville ta del av den. Alla fick vara med på tåget, vare sig du ville eller inte men han kunde känna sorg över de som inte kunde passera den mentala barriär som han ansåg att de fortfarande bar på och missa totalt vart resan gick.

Den medelålders mannen böjde sig fram och lät sin hand smeka gräset och om han höll den alldeles stilla med grässtråna mellan sina fingrar så kunde han känna hur det steg en värme upp från de kalla jorden. Den fortplantande sig upp i hans arm som en våg i hans blodådror och bröts av vågbrytare i han ansikte och svallade över och färgade hans av morgonkyla bleka nuna röd och han var tvungen att sluta sina ögon. Det pulserade i hans kropp, varmt och rytmiskt och när han öppnade ögonen igen och såg solen strila ner genom trädtopparna så hörde han hur det knarrade till i dörren och den gled upp en liten bit till.
Han satte sig upp igen och drog ett bloss på sin pipa och lät den varma röken gå ner i sina lungor och han visste att det var ett oskick och att han så småningom skulle få betala priset för sin dumhet. Emellertid så trodde han att lyckats skapa en överenskommelse med värmen i marken, doften i vinden och smaken av liv i det han åt att om något skulle ta livet av honom, så var det inte tobaksrök. Säkert var det dock inte och han rökte med en viss eftertänksamhet och ånger och han bad då och då om en lust att sluta, men inga sådana tecken hade visat sig så han tog det som en signal på att han kunde fortsätta.
Hans far hade rökt pipa och vår man hade som barn älskat doften av ”Greve Hamilton” och stod alltid intill sin far när han rökte och njöt när pappan blåste ut sin rök och han hade alltid förknippat doften av tobaksrök med en känsla av trygghet.
Det började bli varmt nu och han knäppte upp sin anorak och drog den över huvudet och vände sitt ansikte mot den uppåtgående solen och naturen vaknade än mer och ett lätt dis lade sig över ängen där han satt och fåglarna prövade lätt morgontrötta sina flöjter.
Han hade försökt att tala med sin fru om den känsla han hade och även om hon sade att hon var glad över att han hade – som hon sa, funnit något speciellt – så kunde han känna den omisskännliga doften av skepsis och en obehaglig air av förskräckelse hos sin annars så förstående hustru.
”Det handlar inte om religion”, hade han försökt förklara. För han visste hur religionsbegreppet skrämde människor. ”Alla byggnader och all litteratur och all musik som har skapats till ”Guds” ära har faktiskt ingenting med en Gud som kyrkan försöker förklara fenomenet med utan är en hyllning till något som då inte kunde tydliggöras på något annat sätt anser jag. Jag är övertygad om att alla religioner och gudstro handlar om samma sak”, sade han och såg på hennes ansiktsuttryck att han var ute i ogjort väder men han fortsatte icke desto mindre, med en dåres envishet kanske? ”Vi människor har en vana att alltid sätta etiketter på det vi upplever och när något som du inte kan förklara med vanliga epitet eller med naturvetenskapliga medel pockar på din uppmärksamhet så måste du skriva en saga om en Gud och en son avlad av en övernaturlig ande för att på så sätt döva din rädsla för det oupptäckta, och det är väl ok för de som vill tro på det som skrivits och att kyrkor och katedraler är en Guds boning.” Han började komma upp i varv nu. ”Emellertid så vore det mycket enklare om hela Gudsbegreppet kunde skrotas – och det gäller alla religioner – för det har, som du så mycket riktigt påpekar nickade han åt sin hustru, skapat så mycket lidande och misär att det är fruktansvärt”. Hans vackra fru log åt hans iver och han log tillbaka men gav sig inte. ”Om det som idag betraktas som Gud, Allah och Buddha eller vad du vill istället hade uppfattats för det som det är – enligt mitt sätt att se det i alla fall – en enda stor enande kraft som ger näring och liv åt både kropp och själ så hade vi sluppit död och lidande i Guds namn. Hur fantastiskt vore det inte om alla kunde få upp dörren till upplysning på glänt och släppa sin rädsla och misstro mot det som är så uppenbart och istället bara våga öppna ögonen och försöka förstå och acceptera att det orimliga att vi lever och andas ligger på ett högre plan än sagor om Gudar och väsen och även ”Big Bang” faktiskt.” Han lutade sig tillbaka i fåtöljen och såg på henne. ”Eller vad säger du?”
Hon tittade på honom under lugg.
”Jag tycker att du ska ta mig till sängen nu och visa mig ditt himmelrike istället för att prata om det”, sade hon tyst.
Och då gjorde han det.

Och i gräset fanns mer än en känsla idag och när han reste sig och gick så bugade grässtråna till avsked och banade en väg för honom där han gick och skogens fåglar stämde upp i en kör som inte skulle gjort bort sig i en katolsk kyrka. Han kisade mot solen och hans skäggstubb och hans yviga hår och allt som var han tedde sig som en tavla där på ängen.
Så konstnären backade ett par steg, måttade med penseln, kände sig nöjd, slog upp ett glas med lemonad och satte sig ner på sin färgfläckade pinnstol för att beundra sitt verk.
”Det här är det bästa jag gjort”, sade han för sig själv.

Han måste vara en mycket rädd människa tänkte jag.

Mannen stod nämligen i ett gathörn och flackade med blicken hit och dit och hans ögon var vitt uppspärrade och hela kroppen var som en spänd fiolsträng. Det var mitt på dagen och mitt i vintern och solen stod lågt på himlen och smogen hängde tung över den här staden som den förskrämde mannen befann sig i. Jag tänkte, att om jag hade kunnat höra hans andetag så skulle de varit flämtande och ansträngda och jag stod på andra sidan gatan och kunde inte förmå mig att gå vidare. All min uppmärksamhet var riktad mot den här stackars mannen som förmodligen befann sig mitt uppe i en själslig kris av något slag för jag kunde inte upptäcka något som han skulle kunna uppfatta som ett hot, som en ilsken hund, antagonister i antågande, eller poliser på patrull. Nej, han stod helt enkelt i sitt hörn av en gata och var skräckslagen. Hans mun rörde sig som om han talade med någon och hans händer rörde sig nervöst upp och ner utefter hans taniga kropp. Han var iklädd trasiga jeans, ett par solkiga, vita basketdojor satt på hans fötter och över hans axlar hängde en stickad poncho med lösa maskor som viftade i vinden och på hans huvud satt en bakåtvänd keps av den typ som äldre män använder. Jag uppskattade hans ålder till någonstans mellan trettio och fyrtio men han skulle lika gärna ha kunnat vara yngre. Han långa hår var otvättat och hans ansikte var beprytt av ett spretigt skägg som inte ansats på länge, men det som var mest påtagligt och som gjorde att jag inte kunde slita min blick ifrån honom och gå vidare på min promenad var hans ögon. De lågade. Det var som om det brann en eld i hans huvud och små lågor slog ut genom hans ögonhålor och de människor som var på hans sida om gatan gjorde omvägar av rädsla för att inte bli svedda.
Vad skulle jag göra? Naturligtvis så borde jag gå vidare och lämna denna vilsna själ åt sitt öde. För antagligen så fanns det ingenting som jag kunde göra och det hade säkert med droger att göra och knarkare var – som alla vet – oberäkneliga och farliga och bortom all hjälp och gör nu som alla andra i världen, tänkte jag. Lämna honom i hans helvete och gå vidare med ditt vanliga liv och går och drick den där koppen med kaffe som du har längtat efter så länge nu och rök den där cigaretten. Om en timme har du glömt honom och hur många med honom finns det inte i den här stora staden, fortsatte jag mina funderingar.
Fastän det är ju kallt, suckade jag för mig själv. Och snart är det jul och är inte det kärlekens högtid trots allt och hur länge sedan var det som den där stackaren fick något varmt innanför västen? Jag såg upp emot himlen och min andedräkt ångade och jag fattade mitt beslut. Gick över gatan, höll nästan på att bli överkörd av julstressade bilister men tog mig helskinnad över på andra sidan och befann mig snart mitt emot denne så rädde man. Jag sträckte fram min hand.
”God Jul”, sade jag.
Han stirrade på mig och jag kände hettan ifrån hans brinnande ögon men jag såg ingen aggression. Inte heller kunde jag förnimma någon hotbild och hans blick blev förvånansvärt stadig när han fäste blicken på mig och han sträckte efter en viss tvekan ut sin egen hand och tog min.
”Detsamma, tror jag.”
Vi höll varandras händer en kort stund ytterligare, släppte sedan och jag visste inte vad jag skulle säga.
Att fråga hur han mådde kändes lite överflödigt tyckte jag, det var ju så uppenbart och jag ville inte framstå som någon slags hobby Jesus som hade tagit till min uppgift att rädda vilsna själar och föra dem till fadershemmet. Nej, mer som en medmänniska vilken som helst men jag insåg också att det faktum att jag som en vilt främmande man kommer fram till honom och önskar god Jul ju måste uppfattas av honom som misstänkt så jag sade helt frankt:
”Vad är du rädd för?”
Han tittade mig osäkert och började återigen att flacka med blicken och röra sina händer upp och ner utefter kroppssidorna.
”Jultomten”, sade han sedan viskande. ”Jag är rädd för alla dessa jävla tomtar som finns överallt.”
Jaha, tänkte jag. Mannen är uppenbarligen spritt språngande galen och det här var ju ett misstag i den högre skolan och det är nog bäst att jag går nu.
”Är inte du det?” Frågade han sedan.
”Om jag är rädd för jultomten? Nej det kan jag nog säga att jag inte är”, sade jag och gjorde mig beredd att gå. Emellertid så hade han väckt min nyfikenhet och jag ställde mig bredvid honom för att inte utgöra ett hot. Lutade mig mot väggen och fiskade upp mitt paket med cigaretter och tände en.
”Vill du ha?”
Han nickade, tog en och jag tände den åt honom. Mannen med tomteskräck drog några djupa bloss, hostade och slängde den sedan.
”Jag borde inte röka”.
”Inte jag heller egentligen”, sade jag och fimpade. ”Min fru bråkar på mig hela tiden och mina barn blir olyckliga av mitt rökande.”
”Du borde sluta.”
”Efter nyår”, sade jag och skrattade. ”Samma löfte som förra året.”
Vi stod tysta en stund och han lutade sig mot samma vägg som jag och vi såg antagligen rätt så omaka ut för folk stirrade och jag började skruva på mig.
”Jag har alltid varit rädd för tomten. Ända sen jag var lite grabb”, sade han och fiskade upp en liten fickflaska som han drack ur. ”Vill du ha en slurk?” Frågade han och och räckte över den.
”Vad är det för något?”
”Whisky, single malt, jag dricker aldrig något annat.”
Jag tog emot silverpluntan och satte den till munnen och låtsades dricka. Räckte den tillbaka och nickade som om det hade smakat bra.
”Du vet, tomten är ju snäll”, sade jag. ”Han kommer till barnen med julklappar.”
Han skakade på huvudet och tog en djup klunk till av Whiskyn, stoppade sedan ner den i byxfickan och ställde sig framför mig.
”Inte till mig”, sade han och log. ”Till mig – där jag har varit som barn – har han alltid kommit med ångest och sprit och gjort vuxna människor till monster som är elaka mot varandra, och det gör han än idag.”
Han klappade mig på axeln, visste inte riktigt vad han skulle göra, började säga något men avbröt sig och började istället gå därifrån, men när han gått några steg så vände han sig om och han såg lite lugnare ut nu och så sade han:
”Tack för pratstunden och passa dig för tomten, han är falsk och stark och har lurat bättre män än du i fördärvet det säger jag bara.”
”Jag lovar”, sade jag och vinkade åt honom. Han vinkade tillbaka och gick rakt ut i gatan utan att se sig för och han var som en Moses som delade havet och nådde andra sidan utan att bli påkörd.
Jag drog en suck av lättnad och gick sedan till mitt favoritkafé och drack en kopp kaffe åt åt en mazarin. Det stod en stor tomte innanför dörrarna till kaféet. Hans mun log, men hans ögon var elaka. Jag gav honom fingret och vände ryggen åt tomtefan.

Således såg han i mörkret. Betvingade det svarta och dunkla och tillvaron förlorade därigenom sina tidigare värden. Vinden slutade att blåsa och säden på åkrarna stod i givakt och böjde sig inte längre för någon. Stillhet rådde – som i en glasburk – och hans andetag viskade som tätt omslingrade förälskade unga i en vårkväll. Han stod alldeles tyst och lät sig svepas iväg av det nya som uppenbarades inför hans ögon och hans hjärta haltade i förundran. Ingen rädsla fanns dock. Nej, tvärtom så fylldes hans kropp av en slags hänförelse. Ja, vad skulle han kalla det? Ett avlägset tillstånd för länge sedan bortglömt, nu åter uppenbarat och livslevande i honom som ett elixir framtaget för nya tider.
Han log där han stod och tystnaden blev till slut som en klädedräkt att gömma sig i och han hukade sig för minnena och försökte ännu en gång glömma fastän han visste att det var fåfängt. De var som en alltför gräll tapet i ett stängt rum med en dörr som inte gick att försegla. Han hade försökt i så många år, men till slut resignerat och låtit dem vara där de var. Gjorde sitt bästa för att inte ta någon notis om dem, ett hopplöst företag visserligen, men det var hans sätt.
Han hade varit som en mjölkstinn ko i ett bortglömt bås och hans klövar trampade rastlöst det nötta, mjölkfuktiga trägolvet och kedjorna hade rasslat när han vaggade sitt huvud fram och åter. Hans klagofyllda råmande hade fyllt natten med ensamhet och vånda. Harmoni och tillförsikt hade varit lika avlägset som vatten för en törstande i en öken och han stod för allt som inte skulle eller borde vara.
Emellertid så var hans fötter trygga nu i det kittlande gräset han stod på, och hans ögon såg längre och han var en del lycka, en del sorg och en del eftertänksamhet och även en viss självinsikt hade smugit sig in i receptet som han höll i sin hand. Likt en bagare i en bagarbod med mjöl över hela sig hade han bakat sig en livskaka och han bjöd den åt alla som ville ha. Inte alla var lika entusiastiska över hur den smakade som han var, men de flesta tog sig en liten munsbit och kände kanske att det var en smak du var tvungen att vänja dig vid. Liksom ett musikstycke som vid första lyssningen känns främmande och avlägset men som ändå lockar till fortsatt avnjutande. Eller som ett lembasbröd, som inte ser mycket ut för världen, men som innehåller allt du behöver för att överleva i en karg och hård tillvaro.
Han ville vara som en ledargås i spetsen för en vinkel som penetrerar och banar väg mot söder. Flyga över okända landskap med en rättskaffens Nils Holgersson på sin rygg för goda råd och uppmuntrande tillrop när vingarna blev trötta och önskade vila. Ville vara som en färg som skiftar i betraktarens ögon. Att kunna beskrivas som ett ljus i natten som flämtar men aldrig slocknar, likt en fyr för vilsna skepp på ett villande hav, så hade han en önskan om att bli betraktad.
Fastän han nöjde sig med det han hade för tillfället och han tog det lugnt. Andades in livet som det var och försökte att inte ta sig vatten över huvudet eller att pracka på andra människor sin övertygelse. Dock så var han nu en gång för alla den han var och hade svårt för att vara tyst och framstod säkert för många som en dryg, rättrådig idiot som borde hålla en mycket lägre profil.
Den här mannen kunde leva med det. Ingenting tycktes längre kunna rubba honom och små petitesser och pusselbitar som inte passade in i det noggranna mönster som han förr försökt skapa i något som väl närmast kunde beskrivas som ett strukturerat kaos, och som då – när det inte fungerade – nästan drivit honom till vansinne, bekom honom inte längre. Icke desto mindre så drogs han med ett förakt för människor som fortfarande ansåg att sådana ting hade en betydelse. Som betraktade de små sakerna som livsviktiga och – för att använda en klyscha – inte såg skogen för alla träd.
Den medelålders mannen drog handen genom sitt hår och kisade mot den nedåtgående solen. Tände en cigarett och drog en djupt, njutningsfullt bloss samtidigt som han bad en bön om att slippa konsekvenser av sitt så förnuftsbefriade rökande. Han tänkte på sin far, sin salig mor, sin förvirrade bror och han kände att den samhörighet som han hade haft med dessa i hans tidigare liv så viktiga personer inte längre var så stark. Det gjorde honom sorgsen att inse detta och det att förstå och acceptera företeelsen som ett faktum här för att stanna kändes i vissa stunder tungt.
Han suckade men ryckte ännu en gång på axlarna åt det hela. Hade nog med sig själv och orkade inte längre bära andras problem på sina axlar. Själviskt? Ja, visst var det så. Men tyvärr så var det nödvändigt. Tids nog så skulle han ta tag i det, men inte idag.

Solen gick ner, men han såg. Skulle alltid komma att se. Det visste han när han noggrant fimpade cigaretten i det kvällsfuktiga gräset och började sin promenad hemåt.

Han hade alltid hävdat att han var en orm. Att han kunde känna av vibrationer i marken och luften, uppfatta förändringar i lufttryck och temperatur som förebådade onda ting. Till en början så trodde han inte på det själv utan valde att se det som inbillning, som någons slags rädsla för det okända, för vad som kunde komma att hända om han inte var på sin vakt hela tiden – på tå så att säga – men han tvekade inte att följa sina instinkter och till slut när tillräckligt många föraningar visat sig vara sanna, så blev han den reptil som han var idag och det var ett gissel. Han led av att veta långt innan alla andra att det låg fara och färde och lurade vid horisonten. Det var plågsamt att kunna läsa mellan raderna på utsagor, en pina att kunna uppfatta underliggande meningar och fallgropar i det som människor sade och det gjorde honom misstänksam mot allt och till någon som han egentligen inte ville vara.
Misstro och osäkerhet följde på detta och han kände idag att han knappast kunde lita på någon längre, inte ens på sina nära och kära och han förutsatte alltid att det som till en början föreföll vara menat som en komplimang eller en vänlig gest, en handling av godhet och välvilja, var en fördold plan för att invagga honom i säkerhet för att han skulle vara oförberedd på den attack som snart skulle komma. Den inte längre så unge mannen hade alltid garden uppe och han slingrade sig fram genom livet med vibrerande tunga och vaksamma ögon och han vågade inte tro på någon eller något längre.
Världen var ett slagfält ansåg han. Varenda levande varelse var som sin egen armé som förberedde krig mot sina fiender och fred var ett förebådande av strid och det gällde att hela tiden vara rustad till tänderna för att kunna motstå ett angrepp och det var precis vad han var. Vapen dolde sig under hans klädedräkt och även om han hade ett trevligt utseende som gjorde honom till en relativt omtyckt man, och hans sätt var – trots hans skepsis mot allt och alla – intagande och charmigt, men han släppte aldrig någon in på livet. Han var – trots många vänner och bekanta och en kvinna som påstod att hon älskade honom – en mycket ensam spillra av en man.
Många var de förhållanden som han slagit i bitar, men han han hyste ingen ånger över detta. Ty innerst inne så visste han att det skulle gått den vägen i alla fall och hellre att förekomma än att förekommas var det mantra han levde efter.
Fastän den kvinna han nu levde med hade visat sig vara en tålmodig rackare.
Trots att han höll sig på sin kant av spelplanen och sällan tog sig över på hennes mer än för tillfälliga besök, så stod hon kvar där och väntade och höll envist fast vid att hon älskade honom. Vid mer än ett tillfälle så hade vår man faktiskt börjat hoppas på att det kunde röra sig om äkta känslor, men snabbt slagit bort de tankarna och insett att det bara var en raffinerad del av hennes plan att ta över, invadera hans territorium, slå ner allt motstånd och krossa honom. Således så behöll han sin gard uppe men hans framtoning gentemot henne hade blivit mjukare och han började känna hur bra han mådde i hennes sällskap. Och det fick honom att må dåligt.
Emellertid så kom olustkänslorna över att ha utvecklat ett lätt beroende av henne snabbt till ända så fort han såg henne le. Så snart hon tog honom i sina armar och kysste honom – märk väl utan tunga – på munnen. Alternativt varje gång hon tittade på honom under lugg eller när hon kröp intill honom i soffan när de tillsammans såg på film på teve. Han kämpade hårt emot känslor som sakta men säkert tog över hans skepsis och rädsla och han kände hur den isklump som han alltid bar på började smälta för att övergå i svett och vånda över att han mot sin vilja faktiskt började utveckla någon slags känsla som så vitt han förstod kunde likna kärlek.

Han stod där i sina svarta jeans i guldsmedsbutiken och höll diamantringen i sin hand. Den glittrade förföriskt i belysningen – som han var övertygad var satt för att diamanter skulle glittra frestande – och han vred och vände på den och han hade lånat en ring som han visste att hon bar på sitt vänstra ringfinger så storleken var rätt. Den blonda lilla kvinnan mitt emot honom log som hon säkert log mot alla kunder, inte av värme och välvillighet, utan av ren profithunger det förstod han. Dock så – i sin upprymda känsla – besvarade han leendet och tog upp sin plånbok och betalade för ringen. Fick den inslagen i ett blått vackert papper med en rosa rosett på och gick ut och satte sig i bilen för att åka hem och falla till föga och på knä och be om tillförsikt och kärlek och livslångt engagemang.
Den något – av känslor som han inte rådde över – berusade inte fullt så unge mannen såg sig själv i backspegeln innan han startade motorn. Han log tillbaka mot den skeptiske som han såg sitta bakom ratten, ryckte på axlarna och kände sig för första gången på många år, riktigt lycklig. Huruvida epitetet på känslan han upplevde var rätt eller inte spelade mindre roll. Han mådde utmärkt, och det var det viktiga.
Det fanns hopp och mod och kraft i luften, och han sög girigt ner den i sina lungor i en djup suck av lättnad. Startade motorn, lade in en växel och började sin färd emot vad han hoppades var, ett nytt liv.

Han kände sig inte direkt övergiven. Inte särskilt ensam och inte ledsen heller där han satt och glodde in i väggen. Han visste inte riktigt vilken rubrik han skulle sätta på sin sinnesstämning. För det hade alltid varit viktigt för honom. Att rubricera, kategorisera, dela upp i olika fack samt analysera allt som hände honom hade han alltid gjort och skulle troligen komma att fortsätta med det så länge som han nu levde. Fastän den här rubriken på hur han nu mådde var svår att hitta. Ena sekunden så kände han sig glad och lycklig som en sparv i en rågåker, och nästa så var han lika tom som en urdrucken ölburk. Dessemellan svävade han som ett oskrivet blad på vindar som än bar honom dit, och än dit och nu satt han som sagt och stirrade in i väggen.
Den ungen mannen skärskådade mönstret i tapeten, han rev sig själv i huvudet, kliade sig i skägget och rapade. Hungrig var han också kände han när magen kurrade långdraget och olyckligt och han visste att han borde äta något, men han orkade inte resa sig. Fåtöljen i svart läder var sliten men skön och hade anpassat sig till hans kropp och höll honom kvar där han var och han hade ingenting emot det.
Han hade blivit sorglös. Det var vad som hade hänt. Det stod plötsligt klart för honom och när han insett detta så blev mönstret i tapeten kristallklart och det var som om han kunde sätta sig in i hur han eller hon som skapade de vindlande vägarna i tapetstrukturen hade tänkt. Skinnet i fåtöljen blev som en del av hans egen hud och han sjönk in i materialet och blev nästan som en fraktion av möbeln. Den skäggige, stirrande mannen med yvigt hår och de något trötta, gröna ögonen kände inte längre något vemod överhuvudtaget.
Denna förstämning som hade varit hans följeslagare så länge han kunde minnas hade lämnat honom. Det var plötsligt uppenbart nu, han hade visserligen känt att det varit på gång en längre tid men inte vågat tro att det var sant. De sista dagarna här i lägenheten hade varit en omtumlande upplevelse. Det var som om han hade letat efter något att bli ledsen över, något att riktigt gräma sig över, grotta ner sig i något problem – vad som helst – och tycka riktigt synd om sig själv. Han hade letat efter det där hålet, den där fuktiga gropen som han så lätt föll ner i och som han kunde stanna i flera dagar, men som han till sin förvåning – inte glädje – varit oförmögen att finna. Det hade fött en oro i honom. Du skulle ju kunna tycka att en sådan upptäckt skulle rendera någon form av lycka, en eufori över att äntligen vara kvitt den fuktiga svarta överrock av sorg som du burit så länge. Emellertid så blev det inte på det sättet. Tvärtom, det födde en saknad och han såg framför sig hur en ännu större olycka – än den han inte kunde finna – som ett stort svart moln snart skulle komma att segla upp på hans nu så blå himmel. Dock så fortsatte solen att stråla in genom hans vardagsrumsfönster. Han kunde inte finna någon misär, ingenting att ha ångest över och inga djupa gropar att falla ner i och hur han än letade – och han vände verkligen upp och ner på hela våningen och in och ut på sig själv – så satt han alltså här nu i sin insuttna karmstol och kunde äntligen våga sig på att tro på att han sent omsider verkligen hade blivit just, sorglös.
Framför spegeln stod han sedan och såg på en leende man. Han kände knappt igen sig själv längre. Insåg att borde klippa sig, raka av sig det ovårdade skägget och visa världen en pånyttfödd varelse. Gå ut på stadens gator och dela med sig av sin nyfunna tillfredsställelse likt en profet. Ikläda sig en glädjens kostym och sjunga livets lov.
Trots sin upprymdhet så kom ändå något av hans tidigare tvivel över honom och han bestämde sig för – till att börja med i alla fall – ta med sig sin gitarr ut på balkongen för att spela och sjunga en av de låtar som han nyligen lärt sig, Cast no shadow, skriven av hans eviga hjältar Oasis.
Så fick det bli, och den ekade ut över nejden och han sjöng så bra, klart i klass med Liam Gallagher, och när han sjöng refrängen så förstod han att låten handlade om honom, om hur han varit, och han kände hur något bubblade inom honom som champagne när han insåg att han äntligen verkligen kastade en skugga. Att han betydde något, och den inte fullt så unge, men inte heller alltför gamle mannen vände sitt ansikte mot solen och tårar rann ner över hans ansikte…

Det här var på den tiden då han fortfarande var ung. Då sommaren var lång och luften varm och tiden hade ännu inte börjat räknas. Det var i det skedet av tillvaron då det inte spelade någon roll vilken årstid det var, vilken dag det var i veckan, vilken timme det var på dygnet, eller ens var han befann sig. Han tog dagen som den kom. Lät sig sköljas med av tidsvindarna med fyllda segel och han stod i fören på sitt skepp med kråkfötter i ögonvrårna och kisade med ett småleende på läpparna mot en horisont utan slut. Alla dörrar var öppna och han bar nycklarna till dem i ett snöre runt halsen för att kunna öppna och stänga, allt efter behag. Där han befann sig, där var livet och lyckan, och sorgen hade ännu inte hittat honom.
Han såg sig själv som oövervinnerlig. Hans rustning var av den tjockaste pansarplåt och hans svärd så vasst att det kunde skära igenom vad som helst och hans tunga var skarpare än de flestas och han var en arg ung man. Förbannad på det mesta, alltid snar till ett fördömande eller kritiska uttalanden och så lätt att reta. Han var som en levande krutdurk och han exploderade vid minsta gnista och ödelade allt som han byggt upp. Förstörde den gröda som växt på hans livsåker genom en nyck och han gjorde det med all rätt tyckte han, och med ett leende på läpparna. Det var hans värld och han gjorde med den vad han hade lust till utan hänsyn till andra. Människor runt omkring honom var i hans ögon blott inhyrda skådespelare och skulle agera utefter manus och var det så att inte galoscherna passade, så hade han som sagt nyckeln till bakdörren i ett snöre runt halsen.

Nu satt han vid köksbordet och såg henne stå där ute på gården i den kalla hösten. Vemodet hade hunnit ikapp till slut. Det smög upp bakom honom en kulen vårkväll och lade sin silkessnara runt hans hals och väste i hans öra.
”Jag tog dig till slut.”
Och han visste det, hade sett hur sorgeskepnaden kom närmare och närmare för varje dag som gick och han sprang. Höll sig undan som en tjuv om natten och gömde sig bakom floskler och låtsasliv på dagarna, men det var en omöjlig kamp. Han borde ha förstått att det liv han levt innan omöjligt kunde vara för evigt, och han sörjde.
Han drack av sitt kaffe och såg på henne igen där hon stod och målade deras trädgårdsmöbler fast det var för kallt. Men han förstod henne. Begrep att hon hellre var överallt annorstädes än i närheten av honom, och han klandrade henne inte heller. Jo, det gjorde han nog men det var över nu, hade varit så en lång tid. Han drog sin anteckningsbok intill sig, fattade sin stiftpenna och började skriva en dikt.

Du står där tyst i fuktig höst
Din blick är svag och likaså din röst
Allt är slut och jag ser tusen tårar mellan oss
Men det var väl bara regnet på rutan förstås

Han reste sig upp och gick och satte sig under köksfläkten och tände en cigg, och sket i att hon hatade det.

Han satt på flygplatsen, och redan där hade han saker och ting klart för sig.
Det här skulle bli den bästa semestern någonsin och alla som hade sagt att ”nu igen, för vilken gång i ordningen?” Skulle minsann visas och sättas på plats. Han lutade sig tillbaka i den obekväma caféstolen och längtade efter en cigarett. Övervägde om han skulle orka släpa med sig packningen ut för att röka, men förmådde inte det, utan tog en snus istället. Han hade med sig mycket av den varan i packningen, och han var inte helt säker på att det var förenligt med lagarna i det land dit han skulle. Dock om han blev ertappad så skulle han sätta upp ett av sina vanliga inövade ansikten av förvåning och bestörtning och hoppas på det bästa. Det hade ju fungerat förr, så varför inte den här gången.
Han längtade. Hade jobbat så hårt under en lång tid och kände sig mer instängd än vad han någonsin gjort, och med all rätt. Han hade varit under hård press både från klienter och ledning och det kostade på att ha den där positiva inställningen som hans arbete krävde att han hade och leendet som likt en jokermun hade tagit över hans ansikte såg påmålat ut och han hade nästan börjat smacka när han talade. Precis som Heath Ledger i hans sista film som just Jokern i någon av Batmanfilmerna – han mindes inte vilken – och på sista tiden så hade han varit nära något som liknade det vansinnet och ”sätt ett vapen i min hand”, hade han tänkt. ”Så ska ni få veta att ni lever.”
Så som sagt, han längtade efter den där stranden han skulle till. Det lilla huset som skulle ligga bara tjugo meter från stranden och han såg sig själv sitta där på kvällarna med ett glas – ja inte vin den här gången – utan mineralvatten eller läsk och med gitarren i sina armar likt som en älskad kvinna så skulle han äntligen få ur sig det som han så länge burit inom sig.

Musiken hade alltid varit hans liv.
När han nu såg tillbaka på sitt liv så kunde han inte riktigt förstå varför han hade valt de vägar som han till slut hamnat på. Det var verkligen inte meningen att det skulle bli så här. Den vision som han hade av sitt liv när han var yngre var så långt borta från den tillvaro han hade nu som det var möjligt. Han kände sig som en oceanångare som aldrig lämnat sitt varv och han befann sig så långt ifrån havet att han inte ens kunde känna lukten av det längre. Han längtade efter ett eget rum – ja inte som ett pojkrum eller så – utan mer som ett eget livsrum där han kunde vara fri från den stress och de demoner av krav som jagade honom dagarna i ända. Och den där förbannade brorsan han hade då, som så förnumstigt satt och lade ut texten om att: ”om något ska bli gjort så måste man ta varje ögonblick som blir över och omsätta det till skapande. Att gå och vänta på tid och inspiration är bara slöseri med tid och en källa till frustration.”
”Ja, ja, mycket lättare sagt än gjort”, tänkte han och tittade på avgångstavlan och såg att det började närma sig tid för incheckning. ”Han har ingen aning om hur det känns att gå omkring som jag gör med så mycket musik inom mig att det nästan sprutar toner ur öronen på mig.” Han suckade och kände sig irriterad. ”Ta varje ögonblick. Seize the day då eller? Som en djävla Robin Williams som läraren på den där internatskolan hade han mage att sitta och lägga ut texten som om jag vore hans elev”, tänkte han och reste sig. Han plockade upp sin väska och hängde den över axeln, drog sin resväska över golvet och hjulen knattrade över skarvarna i golvet och han var äntligen på väg.
”Men jag ska inte döma honom. Han har sitt liv och är nöjd med det och jag måste lära mig att acceptera honom som han är”, bestämde han sig för där han gick. Ju närmare incheckningsdisken han kom desto mer vind fick han i seglen och nu var han äntligen det klipperskepp som han innerst inne alltid varit. ”Jag älskar honom i alla fall, den besserwissern.” Han log, och nu var det inte ett jokerleende längre, utan en lycklig mans uttryck för stor tillfredsställelse.