Rädd, rädd, rädd!

tomten

Han måste vara en mycket rädd människa tänkte jag.

Mannen stod nämligen i ett gathörn och flackade med blicken hit och dit och hans ögon var vitt uppspärrade och hela kroppen var som en spänd fiolsträng. Det var mitt på dagen och mitt i vintern och solen stod lågt på himlen och smogen hängde tung över den här staden som den förskrämde mannen befann sig i. Jag tänkte, att om jag hade kunnat höra hans andetag så skulle de varit flämtande och ansträngda och jag stod på andra sidan gatan och kunde inte förmå mig att gå vidare. All min uppmärksamhet var riktad mot den här stackars mannen som förmodligen befann sig mitt uppe i en själslig kris av något slag för jag kunde inte upptäcka något som han skulle kunna uppfatta som ett hot, som en ilsken hund, antagonister i antågande, eller poliser på patrull. Nej, han stod helt enkelt i sitt hörn av en gata och var skräckslagen. Hans mun rörde sig som om han talade med någon och hans händer rörde sig nervöst upp och ner utefter hans taniga kropp. Han var iklädd trasiga jeans, ett par solkiga, vita basketdojor satt på hans fötter och över hans axlar hängde en stickad poncho med lösa maskor som viftade i vinden och på hans huvud satt en bakåtvänd keps av den typ som äldre män använder. Jag uppskattade hans ålder till någonstans mellan trettio och fyrtio men han skulle lika gärna ha kunnat vara yngre. Han långa hår var otvättat och hans ansikte var beprytt av ett spretigt skägg som inte ansats på länge, men det som var mest påtagligt och som gjorde att jag inte kunde slita min blick ifrån honom och gå vidare på min promenad var hans ögon. De lågade. Det var som om det brann en eld i hans huvud och små lågor slog ut genom hans ögonhålor och de människor som var på hans sida om gatan gjorde omvägar av rädsla för att inte bli svedda.
Vad skulle jag göra? Naturligtvis så borde jag gå vidare och lämna denna vilsna själ åt sitt öde. För antagligen så fanns det ingenting som jag kunde göra och det hade säkert med droger att göra och knarkare var – som alla vet – oberäkneliga och farliga och bortom all hjälp och gör nu som alla andra i världen, tänkte jag. Lämna honom i hans helvete och gå vidare med ditt vanliga liv och går och drick den där koppen med kaffe som du har längtat efter så länge nu och rök den där cigaretten. Om en timme har du glömt honom och hur många med honom finns det inte i den här stora staden, fortsatte jag mina funderingar.
Fastän det är ju kallt, suckade jag för mig själv. Och snart är det jul och är inte det kärlekens högtid trots allt och hur länge sedan var det som den där stackaren fick något varmt innanför västen? Jag såg upp emot himlen och min andedräkt ångade och jag fattade mitt beslut. Gick över gatan, höll nästan på att bli överkörd av julstressade bilister men tog mig helskinnad över på andra sidan och befann mig snart mitt emot denne så rädde man. Jag sträckte fram min hand.
”God Jul”, sade jag.
Han stirrade på mig och jag kände hettan ifrån hans brinnande ögon men jag såg ingen aggression. Inte heller kunde jag förnimma någon hotbild och hans blick blev förvånansvärt stadig när han fäste blicken på mig och han sträckte efter en viss tvekan ut sin egen hand och tog min.
”Detsamma, tror jag.”
Vi höll varandras händer en kort stund ytterligare, släppte sedan och jag visste inte vad jag skulle säga.
Att fråga hur han mådde kändes lite överflödigt tyckte jag, det var ju så uppenbart och jag ville inte framstå som någon slags hobby Jesus som hade tagit till min uppgift att rädda vilsna själar och föra dem till fadershemmet. Nej, mer som en medmänniska vilken som helst men jag insåg också att det faktum att jag som en vilt främmande man kommer fram till honom och önskar god Jul ju måste uppfattas av honom som misstänkt så jag sade helt frankt:
”Vad är du rädd för?”
Han tittade mig osäkert och började återigen att flacka med blicken och röra sina händer upp och ner utefter kroppssidorna.
”Jultomten”, sade han sedan viskande. ”Jag är rädd för alla dessa jävla tomtar som finns överallt.”
Jaha, tänkte jag. Mannen är uppenbarligen spritt språngande galen och det här var ju ett misstag i den högre skolan och det är nog bäst att jag går nu.
”Är inte du det?” Frågade han sedan.
”Om jag är rädd för jultomten? Nej det kan jag nog säga att jag inte är”, sade jag och gjorde mig beredd att gå. Emellertid så hade han väckt min nyfikenhet och jag ställde mig bredvid honom för att inte utgöra ett hot. Lutade mig mot väggen och fiskade upp mitt paket med cigaretter och tände en.
”Vill du ha?”
Han nickade, tog en och jag tände den åt honom. Mannen med tomteskräck drog några djupa bloss, hostade och slängde den sedan.
”Jag borde inte röka”.
”Inte jag heller egentligen”, sade jag och fimpade. ”Min fru bråkar på mig hela tiden och mina barn blir olyckliga av mitt rökande.”
”Du borde sluta.”
”Efter nyår”, sade jag och skrattade. ”Samma löfte som förra året.”
Vi stod tysta en stund och han lutade sig mot samma vägg som jag och vi såg antagligen rätt så omaka ut för folk stirrade och jag började skruva på mig.
”Jag har alltid varit rädd för tomten. Ända sen jag var lite grabb”, sade han och fiskade upp en liten fickflaska som han drack ur. ”Vill du ha en slurk?” Frågade han och och räckte över den.
”Vad är det för något?”
”Whisky, single malt, jag dricker aldrig något annat.”
Jag tog emot silverpluntan och satte den till munnen och låtsades dricka. Räckte den tillbaka och nickade som om det hade smakat bra.
”Du vet, tomten är ju snäll”, sade jag. ”Han kommer till barnen med julklappar.”
Han skakade på huvudet och tog en djup klunk till av Whiskyn, stoppade sedan ner den i byxfickan och ställde sig framför mig.
”Inte till mig”, sade han och log. ”Till mig – där jag har varit som barn – har han alltid kommit med ångest och sprit och gjort vuxna människor till monster som är elaka mot varandra, och det gör han än idag.”
Han klappade mig på axeln, visste inte riktigt vad han skulle göra, började säga något men avbröt sig och började istället gå därifrån, men när han gått några steg så vände han sig om och han såg lite lugnare ut nu och så sade han:
”Tack för pratstunden och passa dig för tomten, han är falsk och stark och har lurat bättre män än du i fördärvet det säger jag bara.”
”Jag lovar”, sade jag och vinkade åt honom. Han vinkade tillbaka och gick rakt ut i gatan utan att se sig för och han var som en Moses som delade havet och nådde andra sidan utan att bli påkörd.
Jag drog en suck av lättnad och gick sedan till mitt favoritkafé och drack en kopp kaffe åt åt en mazarin. Det stod en stor tomte innanför dörrarna till kaféet. Hans mun log, men hans ögon var elaka. Jag gav honom fingret och vände ryggen åt tomtefan.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s