På perrongen…

Det stod en man på en perrong.
Det såg ut som om han väntade på någon för hans blick sneglade än åt höger än åt vänster och han hade blommor i sin hand. En välklädd man var det. Iklädd en grå överrock som satt snyggt och säkert så hade han en kostym under för du kunde se de välpressade, svarta byxorna som stack ut där rocken slutade och han hade lackskor på fötterna. I halsen var en halsduk av kamelhår knuten och säkert var att hade en slips under för han såg lite tjock ut i halstrakten.
Folket som kommit med tåget han klivit av började så småningom troppa av och efter fem minuter så stod han ensam kvar. Det var kallt och han hy såg blek ut i elbelysningen som satt under taket som gick längs hela perrongen. Han rörde sig inte ur fläcken
Det lätt grånade håret rörde sig lite i den tilltagande vinden där han stod ensam som en staty. Som ett monument över de förlorade, de bortglömda, de som inte hittat hem och som inte har någon ved till den spis som borde brinna och värma varje människohjärta stod han. Väskan som han höll i vänster hand såg ut att bli tyngre för varje minut som gick och till slut så satte han ner den, böjde sig ner på huk och öppnade låset och plockade fram en mössa som han satte på huvudet. Reste sig upp igen och gick och satte sig på en bänk. Lade ner blommorna bredvid sig och fiskade upp en liten fickplunta ur innerfickan på rocken och tog sig ett par klunkar. Stoppade ner den igen och såg sig åter omkring. Det fanns inte en människa så långt ögat kunde se och han visste att han kommit med det sista tåget för dagen och han började bli lite orolig över vad som kunde ha hänt. Han hade ju talat med den som han skulle besöka senast igår kväll och klockslaget hade blivit bestämt och konfirmerat och han kunde inte förstå varför ingen kom och mötte honom. Någon mobiltelefon ägde han inte, ville inte ha någon heller, förstod inte riktigt hur de fungerade och hans ögon var lite dåliga och han skulle ändå haft svårt för att se tangenter och än mindre kunna trycka på dem med sina tjocka, valkiga arbetarhänder.

Han borde dock haft en insåg han nu för det här med telefonkiosker var taget ur tiden och han tittade på klockan. Tåget hade varit femton minuter försenat och det gjorde det hela än mer underligt, detta att ingen var här. Kylan började märkas nu. Hans fötter i tunna strumpor i de blänkande spetsiga skorna som bara var gjorde för inomhusbruk började kännas som isklumpar och han insåg att han inte kunde sitta här längre. Så han reste sig, tog blommorna i höger hand och väskan i den vänstra och började gå mot stationshuset. Det såg nedsläckt ut dessvärre och parkeringen var tom. När han väl kommit fram så kände han på dörren till väntsalen och fann att de var låst. Satte händerna på var sin sida om ansiktet och kikade in och såg en telefonautomat som hånlog mot honom i det svaga ljuset som trängde in i lokalen från belysningen ovanför dörren.
Han visste inte var hon bodde heller så även om han kunde få tag i en taxi – vilket inte verkade särskilt lovande – så hade han ingen aning om vad han skulle ge föraren för adress.
Hon hette Ellen, så mycket visste han och han hade träffat henne för bara en vecka sedan på en konsert i den stad där han bodde. Tycke hade uppstått och de hade varit på café efteråt och druckit kaffe. Hon bodde på hotell tillsammans med sina väninnor och de hade bestämt innan de skildes att de skulle ses dagen efter. Så hade skett och de hade haft en underbar dag tillsammans med besök på museer bland annat och han hade följt med henne när hon shoppade och de hade ätit middag tillsammans på en fin restaurang. När han vinkade av henne på stationen på kvällen så hade de bytt telefonnummer och kommit överens om att de skulle ses snart igen.

Så här stod han nu, som den idiot han var och förbannade sig själv för att han inte tagit hennes adress eller ens hennes efternamn och vinden ven i hans tomma huvud och det ekade tomt och innehållslöst runt omkring honom och han tittade på blommorna som började sloka i kylan. Gick fram till en papperskorg och slängde dem och började gå mot den lilla stadskärnan som han såg belysningen från och han hoppades att han skulle kunna hitta någonstans där han skulle kunna ringa till henne. En kall hand grep om hans redan frusna hjärta när han började bli osäker på om var han hade lagt telefonnumret och han slet upp plånboken och stod under belysningen från en lyktstolpe och letade bland alla kvitton och papperslappar och de få sedlar som trängdes i facken, och hittade inget telefonnummer.
Han svor så det osade, stampade i marken både för att försöka värma upp sina frusna fötter och för att han var så heligt förbannad på sig själv.

Stadshotell, stod det på en skylt när han väl kommit fram till den lilla staden och han var nu så frusen så det kändes som om det stod Himmelrike istället.
Han klev in och gick fram till receptionen och förklarade sin situation på ett något redigerat sätt för att inte i portierens ögon framstå som den idiot som han i själva verket var. Fick ett rum och den glädjande upplysningen om att matsalen fortfarande var öppen och att det fanns möjlighet att få äta något.

På sitt rum så duschade han varmt, bytte underkläder och strumpor och gick ner i matsalen och slog sig ner vid ett bord och beställde in en karaff med rött vin och en entrecote med potatisgratäng. Fickpluntan hade han tömt på rummet och han kände sig en aning berusad och vid bättre mod och tyckte trots allt att allt hade löst sig på ett smidigt sätt.
”Skit i Ellen”, tänkte han efter tre glas vin och halva portionen. ”Det hade ändå bara blivit jobbigt och pinsamt och jag mår nog bäst när jag är ensam i alla fall.”
Han slog upp ytterligare ett glas vin och skyfflade i sig den sista maten som om han inte sett mat på flera veckor och han rapade också, högt och ljudligt och drog till sig irriterade blickar från de fåtaliga gäster som satt i matsalen.
Apropå gäster, vår nu något beskänkte vän med en halvflaska whisky och en och en halv flaska vin – de hade stora karaffer på det här stället – innanför den obefintliga västen ser plötsligt med sina starrgrå ögon någon som han känner igen. Kan det vara, ja, ta mig fan om det inte är det. Han reser sig till hälften upp i stolen för att se bättre och just då så skrattar hon, och det skrattet känner han igen.
Det är Ellen!
Men vem i helvete är det hon har med sig? Sitter kärringfan där med en annan karl och skrattar och dricker och äter gott när det var med honom som skulle göra detta?
Han känner hur ilskan bubblar upp i honom som kolsyran i en skakad, varm Coca Colaflaska och det börjar nästan pysa ur öronen på honom. Han reser sig upp och går med sydostlig vind i ryggen rakt norrut och hamnar därför lite snett. Får stödja sig på stolar och bord på sin väg, men till slut så står han där i alla fall och stirrar henne i ögonen.
”Vad i helvete!” Sluddrar han och håller sig i bordskanten.
Den förmodade Ellen stirrar tillbaka på honom med stora förskrämda ögon och halvöppen mun.
”Ursäkta”, säger hon och tittar frågande på sin kavaljer mittemot som om han skulle kunna förklara vem den här hemske herrn kan vara.
”Vet du hur länge jag har väntat egentligen?” Den berusade mannen spottar och fräser när han talar och det faktum att kärringen låtsas som om hon inte vet vem han är gör honom smått vansinnig. Han lutar sig fram över bordet och väser. ”Din jävla satmara, tror du att du kan sitta här och göra dig till och låta mig, Gustaf Karlsson stå och vänta i flera timmar va!?” Han gör sig beredd att fortsätta sitt smädande när han känner hur någon tar tag i hans armar bakom honom och drar honom bort ifrån bordet.
”Det är nog dags att gå och lägga sig nu min gode man”, säger servitören och leder den motspänstige Gustaf mot dörren på matsalen. ”Det börjar bli lite sent och matsalen stänger nu.”
”Men den där jävla horan”, skriker Gustaf. ”Vet du vad hon har gjort”, och det går knappt att höra vad han säger nu, så ilsken och full är han. ”Jag ska minsann visa henne vem hon stungit haver!”
Jag tror inte det”, säger den förbindligt leende hovmästaren. ”Jag tror inte det ett dugg faktiskt”, och hans grepp kring Gustavs arm hårdnar.

På tåget hem nästa dag mår Gustaf inte bra. Han har förvirrade begrepp om vad som hände på kvällen och det mottagande som han fick i receptionen hade kunnat frysa en istapp och det var skönt att komma därifrån.
Var det Ellen eller inte i matsalen? Det kunde han inte svara på. Han plockade upp sin fickplunta som han fyllt på i baren efter lite övertalning och en slant under bardisken till bartendern och satte den till munnen och drack djupt. Den varma spriten gjorde honom gott och han lutade sig tillbaka och stoppade ner sina händer i kavajfickorna och slöt sina rödsprängda. Det prasslade till i höger ficka och han drog upp en tillknycklad papperslapp, vecklade upp den och läste:
Ring mig när du kommer hem, och så telefonnumret. Jag kunde inte ge mig tillkänna förstår du, det var min man vid bordet käre Gustaf. Han skulle varit bortrest men kom hem helt oförhappandes. Förlåt mig!
Han kunde inte för sitt liv förstå hur lappen kommit ner i hans ficka. Kanske bartendern i morse hade smugit ner den när de stod och schackrade om priset för spriten, han visste inte, och brydde sig inte heller nämnvärt om detta.
Gustaf reste sig upp, drog ner fönstret till kupén, stoppade in lappen i munnen och tuggade tills det blivit en liten boll och sedan spottade han ut den i vinternatten.
”Din trolösa hynda”, sade han för sig själv. ”Jag hatar otrohet.” Han tog upp flaskan och tömde den i ett enda drag.
Han satte sig ner igen, blundade, och somnade på en minut med ett visst lugn i sinnet.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s