I gräset…

dagg

Hans stövlar plöjde fram i det våta gräset, stråna vek för det tjocka gummit och fukten dröp om stövelskaften och det var en tidig morgon och kylan hängde kvar och skulle nog göra så ett par timmar till trodde han. Han upplevde en frid och en målmedvetenhet och allt var begripligt kändes det som.

Vilsenheten, känslan av att inte veta vart han var på väg – som i hela hans liv hade varit hans följeslagare – hade han lämnat bakom sig och när han nu sakta promenerade i en skog som han kände och som han höll i handen som om vore det en gammal vän eller en käresta och när vinden smekte han ansikte så visste han att han inte var ensam i den här världen.
Till slut så hade han vågat glänta på dörren och kika in och när han väl fått in foten så gick det inte att stänga igen. Han visste att om han bara hängde kvar vid porten så skulle den öppna sig på vid gavel till slut och även om det skulle innebära att han var tvungen att lämna allt det gamla bakom sig så var det värt det alla dagar i veckan och han skulle med glädje inträda i den nya värld som han visste fanns därinnanför.

Han satte sig ner på en gammal stubbe och tände sin pipa. Så tyst det varit innan rädslan släppte och hur han gömt sig bakom manér och påhittad självsäkerhet, tänkte han och drog ett djupt andetag. Han kunde känna kraften här som en vibration i marken och som en svag doft av vanilj nästan i luften. Han var säker på att den fanns där för alla människor och att alla hade tillgång till den outsinliga källa av energi som fanns bara ett fingersnäpp bort om du ville ta del av den. Alla fick vara med på tåget, vare sig du ville eller inte men han kunde känna sorg över de som inte kunde passera den mentala barriär som han ansåg att de fortfarande bar på och missa totalt vart resan gick.

Den medelålders mannen böjde sig fram och lät sin hand smeka gräset och om han höll den alldeles stilla med grässtråna mellan sina fingrar så kunde han känna hur det steg en värme upp från de kalla jorden. Den fortplantande sig upp i hans arm som en våg i hans blodådror och bröts av vågbrytare i han ansikte och svallade över och färgade hans av morgonkyla bleka nuna röd och han var tvungen att sluta sina ögon. Det pulserade i hans kropp, varmt och rytmiskt och när han öppnade ögonen igen och såg solen strila ner genom trädtopparna så hörde han hur det knarrade till i dörren och den gled upp en liten bit till.
Han satte sig upp igen och drog ett bloss på sin pipa och lät den varma röken gå ner i sina lungor och han visste att det var ett oskick och att han så småningom skulle få betala priset för sin dumhet. Emellertid så trodde han att lyckats skapa en överenskommelse med värmen i marken, doften i vinden och smaken av liv i det han åt att om något skulle ta livet av honom, så var det inte tobaksrök. Säkert var det dock inte och han rökte med en viss eftertänksamhet och ånger och han bad då och då om en lust att sluta, men inga sådana tecken hade visat sig så han tog det som en signal på att han kunde fortsätta.
Hans far hade rökt pipa och vår man hade som barn älskat doften av ”Greve Hamilton” och stod alltid intill sin far när han rökte och njöt när pappan blåste ut sin rök och han hade alltid förknippat doften av tobaksrök med en känsla av trygghet.
Det började bli varmt nu och han knäppte upp sin anorak och drog den över huvudet och vände sitt ansikte mot den uppåtgående solen och naturen vaknade än mer och ett lätt dis lade sig över ängen där han satt och fåglarna prövade lätt morgontrötta sina flöjter.
Han hade försökt att tala med sin fru om den känsla han hade och även om hon sade att hon var glad över att han hade – som hon sa, funnit något speciellt – så kunde han känna den omisskännliga doften av skepsis och en obehaglig air av förskräckelse hos sin annars så förstående hustru.
”Det handlar inte om religion”, hade han försökt förklara. För han visste hur religionsbegreppet skrämde människor. ”Alla byggnader och all litteratur och all musik som har skapats till ”Guds” ära har faktiskt ingenting med en Gud som kyrkan försöker förklara fenomenet med utan är en hyllning till något som då inte kunde tydliggöras på något annat sätt anser jag. Jag är övertygad om att alla religioner och gudstro handlar om samma sak”, sade han och såg på hennes ansiktsuttryck att han var ute i ogjort väder men han fortsatte icke desto mindre, med en dåres envishet kanske? ”Vi människor har en vana att alltid sätta etiketter på det vi upplever och när något som du inte kan förklara med vanliga epitet eller med naturvetenskapliga medel pockar på din uppmärksamhet så måste du skriva en saga om en Gud och en son avlad av en övernaturlig ande för att på så sätt döva din rädsla för det oupptäckta, och det är väl ok för de som vill tro på det som skrivits och att kyrkor och katedraler är en Guds boning.” Han började komma upp i varv nu. ”Emellertid så vore det mycket enklare om hela Gudsbegreppet kunde skrotas – och det gäller alla religioner – för det har, som du så mycket riktigt påpekar nickade han åt sin hustru, skapat så mycket lidande och misär att det är fruktansvärt”. Hans vackra fru log åt hans iver och han log tillbaka men gav sig inte. ”Om det som idag betraktas som Gud, Allah och Buddha eller vad du vill istället hade uppfattats för det som det är – enligt mitt sätt att se det i alla fall – en enda stor enande kraft som ger näring och liv åt både kropp och själ så hade vi sluppit död och lidande i Guds namn. Hur fantastiskt vore det inte om alla kunde få upp dörren till upplysning på glänt och släppa sin rädsla och misstro mot det som är så uppenbart och istället bara våga öppna ögonen och försöka förstå och acceptera att det orimliga att vi lever och andas ligger på ett högre plan än sagor om Gudar och väsen och även ”Big Bang” faktiskt.” Han lutade sig tillbaka i fåtöljen och såg på henne. ”Eller vad säger du?”
Hon tittade på honom under lugg.
”Jag tycker att du ska ta mig till sängen nu och visa mig ditt himmelrike istället för att prata om det”, sade hon tyst.
Och då gjorde han det.

Och i gräset fanns mer än en känsla idag och när han reste sig och gick så bugade grässtråna till avsked och banade en väg för honom där han gick och skogens fåglar stämde upp i en kör som inte skulle gjort bort sig i en katolsk kyrka. Han kisade mot solen och hans skäggstubb och hans yviga hår och allt som var han tedde sig som en tavla där på ängen.
Så konstnären backade ett par steg, måttade med penseln, kände sig nöjd, slog upp ett glas med lemonad och satte sig ner på sin färgfläckade pinnstol för att beundra sitt verk.
”Det här är det bästa jag gjort”, sade han för sig själv.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s