Upp och ner…

Det går upp ena dagen och ner den andra tänkte han där han stod i kanten på en blivande rågåker och spanade ut över fältet. Han hade köpt en ny kikare och han kände sig som Stålmannen med dennes supersyn när han följde Tofsvipornas flykt över fälten. Det var en vacker vårmorgon och solen stod redan högt på himlen och det var varmt.

Han hade vaknat en måndagsmorgon för en tid sedan och känt sig lättare. Visserligen så hade han gått ner cirka tio kilo i vikt och var tack vare det mindre tung rent kroppsligt sett. Emellertid så var det här en annan typ av lättnad, en svävande känsla nästan och han hade skuttat ur sängen som en yster kanin och ställt sig framför spegeln i vardagsrummet och han kunde nästan se, fysiskt, hur lätt han var. Hans mungipor strävade uppåt och lyfte i den rörelsen hela hans ansikte och han såg yngre ut.
”En euforisk ansiktslyftning”, sade han till sig själv och gick in i duschen.
Det höll i sig hela dagen, och nästa dag, och dagen efter det och det bara fortsatte. Han gick ner ytterligare tre kilo i vikt av bara farten. Han dansade fram på dagarna och Tony Irving skulle ha utbrustit i lyriska beskrivningar på bruten svenska över hans fasta rumpa och sträckta vrister och häl-tå steg. Hållningen var heller inte att förglömma. När han gick till jobbet så fick han en känsla av att han blivit längre också, fått en rakare rygg och bredare axlar och flickor som han mötte, deras blickar kändes som lätta fjädrar över han ansikte och kropp, och han njöt.
I jobbet var det likadant. Det som för inte så länge sedan hade känts tungt och oöverstigligt och som att släpa runt på ett ton tegel var nu helt annorlunda. Hans arbetsuppgifter kändes inspirerande och han hade ett glatt leende på läpparna och hans kunder gick ifrån deras möten med en bra känsla och allt i hans sätt kändes naturligt. Ingenting var påklistrat. Han behövde inte längre spela teater för att stå ut och det var till och med så att han kom på sig själv med att längta till sitt arbete. Chefen kallade in honom på sitt kontor en dag och överöste honom med beröm och hintade honom om att om detta fortsatte så fanns det stora möjligheter att kunna avancera inom företaget.
På toppen av ett berg, det var där han stod och hans blick svepte över landskapet och allt han såg var frodiga fält och gröna skogar och vinden blåste från sydväst och kråkfötterna i hans ögonvrår gjorde hans utseende väderbitet och manligt och han var en Marlboroman.

Så han seglade vidare på sin framgångsvåg. Allt han tog sig för lyckades och det kändes som om han inte kunde förlora. Han var ett fotbollslag i toppform, en simmare med ett vattenläge högre än en gräsands, en höjdhoppare med ett lyft i kroppen som en gasell eller en segelbåt med gynnsamma vindar som likt en torped forsade fram genom vattenmassorna. Kort sagt, han var en vinnare, och tänkte så förbli.
Därför bjöd han ut den vackraste flickan på jobbet till att äta middag med honom, och hon tackade ja. Han hade inte väntat sig något annat. De manliga kollegorna stod med gapande munnar när han och hon arm i arm lämnade arbetsplatsen och hoppade in i en taxi och for till den stora staden. De åt på en erkänt bra restaurang, drack kaffe på en bistro efteråt och tog sedan en bil hem till hans lägenhet.
På morgonen väckte han henne med frukost på sängen och de enades om att det skulle vara en bra idé om de inte anlände till jobbet tillsammans. De kysstes ömt i hallen och innan hon gick så fick han hennes telefonnummer och lovade ringa på kvällen.

Han sänkte sin kikare – släppte Tofsviporna – och drog en djup suck. Så förgängligt allt kunde vara och hade han varit med om detta förut? Ja, många gånger, fler än han kunde minnas och varje gång det hände så stod han lika förvånad och kunde inte för sitt liv förstå varför och hur det kunde hända. Hur var det möjligt att hann ännu en gång hamnat i sin förhatliga grop? Var kom den ifrån? Vem grävde den och vad eller vem styrde hans steg till kanten och varför föll han i?
Allt hade ju gått så bra och visserligen så hade han haft i bakhuvudet vad som kunde hända. En viss erfarenhet hade ju mot hans vilja smugit sig in i hans medvetande, men han trodde verkligen att det var på riktigt och att det skulle hålla i sig den här gången med tanke på hur fint allt hade utvecklats.
Men inte då – Herr Alltkangååthelvete – knackade som vanligt på dörren en kväll och sedan var det som förgjort.
Den dystre herrn meddelade för det första att flickan som han väntade på hade fått förhinder och tyvärr inte kunde besöka honom denna afton. Det rörde sig om magsjuka sades det, och visserligen så kunde det vara med sanningen överensstämmande. Det vill säga om du inte var så hyperkänslig och perceptiv som vår hjälte var var, och om du inte vid förra träffen tyckt dig notera en viss återhållsamhet vad det gällde ömhetsbetygelser och fått dig serverat istället för dessert ett ”nej, jag ska nog åka hem till mig ikväll, jag känner mig lite trött.”
På tunnelbanan hem – han skippade taxin denna gången, det kändes inte så akut att komma hem snabbt plötsligt – så hade han fullt sjå med att övertyga sig själv om att han inte skulle dra så stora växlar på det inträffade. Han misslyckades.
Icke desto mindre så tackade han bringaren av dåliga nyheter så mycket och lade på luren efter att ha föreslagit en annan kväll och hon hade tackat ja. Han höll hoppet uppe men kunde börja ana den snitslade stigen som skulle leda honom till det hål i marken som han visste nu var färdiggrävt. Dock, han suddade ut den bilden och bryggde sig en kanna te istället och slog sig ner framför teven och såg filmen Top Hat med Fred Astaire och Ginger Rogers i huvudrollerna. Efter detta – i hans ögon – mästerverk till film i den genren så mådde han lite bättre och gick till sängs och sov relativt gott.

Dagen efter gick han till jobbet med tunga steg. Den sviktande gång som han lagt sig till med och som blivit en del av hans personlighet hade gett vika för ett släpande och ett hasande likt en Zombie ur den här teveserien walking dead som han sett vid något tillfälle. Hans moatjé – hon med magsjukan – stod leende vid receptionen när han klev in genom dörrarna. Det slocknade snabbt tyckte han sig se, smilet, när hon fick syn på honom och hon dröp iväg med ett besvärat ansiktsuttryck och med en gest som skulle få honom att förstå att hon hade mycket att göra som ackompanjemang till hennes sorti. Och han själv förstod i samma veva att han också skulle få en hel del att jobba med i framtiden.
Efter lunch så kallade hans chef på honom och lät meddela att den kund som han i stort sett redan hade tecknat en stor order till – allt som fattades var en namnteckning – hade backat ur och vänt sig till en konkurrent. Visserligen så lade chefen inte skulden på honom utan förbannade bara den svekfulle skitstöveln. Klappade sin adept på axeln och sa att ”nästa gång grabben, ror du det i hamn.” Fastän han visste att det inte skulle bli någon nästa gång. Porten hade öppnats nu och den här gången var det inte någon liten snitslad stig som han såg framför sig. Utan en upplyst autostrada med blinkande neonpilar som visade vägen till hans nu fullt funktionsdugliga ångestgrop, och han flyttade ner däri.
Det värsta var att han direkt kände sig så hemmastadd, som om han saknat eländet och han gick helt och fullt upp i att tycka synd om sig själv och fann en viss njutning i det hela. Som vanligt? Ja så var det varje gång. Det var påfrestande att slå in på vägen som ledde honom dit där han nu befann sig, men när han väl var där så fann han en pervers njutning i självömkan och sorg.

Han lyfte kikaren igen då en Sparvhök kom svepande över marken och med en van rörelse lyckade han fånga in den fascinerande fågeln i fokus direkt. Rovfåglar hade alltid hänfört honom, och framförallt ugglor och många var de vårkvällar då han suttit och härmat dessa nattliga, mystiska fenomen och fått svar.
Han mådde bättre nu igen. Den senaste veckan hade han lyckats få sin stege klar och till slut lyckat ta sig över kanten och upp ur gropen och nu stod han här och hade hopp om framtiden igen.

Han hade sagt upp sig från sitt jobb och fått gå direkt på hans egen begäran. Hans chef hade blivit en aning förvånad, men inte överdrivet så, önskat honom lycka till och lovat att ge honom goda referenser. Den unga dam som varit hans lilla älskling en kort tid hade inte hört av sig en enda gång under hans frånvaro. Vilket fick till följd att han skickade ett sms där han tackade för den tid som gått och att han han hoppades att hon var bättre i magen. Det var tre veckor sedan hon haft den påstådda sjukan och han skrattade för sig själv när han tryckt på sänd och sedan strök han ett streck över allt som varit hon och han. Likt Kungen, så vände han blad och gick vidare.

Nu stod han som sagt vid kanten av en blivande rågåker och hans kråkfötter kring ögonen var tillbaka. Han stapplade inte fram längre, studsade inte heller riktigt, men han var på väg mot nya mål och han siktade mot en ny sfär och han var inte ett dugg orolig för framtiden.
Det här var något han gått igenom många gånger tidigare och det kändes som om han började få grepp om vad han var för slags människa egentligen.
Vad var det tillståndet kallades, eller sjukdomen? Vilket namn gick hans beskaffenhet under? Vad var det han var?
Jo, nu mindes han.
Bipopulär var det ju, han var Bipopulär.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s